DIVA: DÖDLIGT INTERMEZZO – både unik och oerhört snygg fransk 80-talsthriller

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Diva
Regi: Jean-Jaques Beineix
Skådespelare: Fréderic Andréi, Wilhemenia Fernandez, Richard Bohringer, Thuy An Luu, Jaques Fabbri
Land: Frankrike
År: 1981
Genre: Thriller
Längd: 117 minuter
Format: Blu-ray
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg: 4

Nu blir det franskt här på JPS Media! Jag tillhör de där killarna som hade filmaffischen till Betty Blue – 37.2 grader på morgonen på väggen i slutet av 1980-talet. Vi var en del som hade det. Jag hade även soundtracket och filmen, förstås. Ja, till och med romanen som filmen byggde på, men jag tror aldrig att jag läste den. Den där filmen hade något som tilltalade mig när jag var i tjugoårsåldern. Vad det var minns jag inte idag – jag har inte sett om filmen på trettio år, och minns inte så mycket av den.

Jean-Jaques Beineix, som regisserade Betty Blue, debuterade 1981 med filmen Diva: Dödligt Intermezzo. Jag såg inte Diva när den kom, men jag minns att en av de filmtidningar jag läste kallade den “designerfilm” i en artikel några år senare. Diva byggde på en roman av signaturen Delacorta (Daniel Odier). En pocketutgåva av romanen fanns på Åhléns i Landskrona – jag noterade den, eftersom jag tyckte att gubben på omslaget såg rätt obehaglig ut. Den här boken är en av sex romaner om de märkliga gestalterna Gorodish och Alba.

Inte sett filmen på trettio år

Någon gång i slutet av 80-talet, efter att jag sett Betty Blue, såg jag även Diva; jag minns inte om jag hyrde den, eller om den visades på TV. Jag tyckte att den var fantastiskt bra. Men – liksom fallet är med Betty Blue, har jag inte sett om Diva på över trettio år. Inte förrän nu, när den släpps på Blu-ray här i Sverige. Det enda jag mindes var att den handlar om en kille som gillar opera och som råkar komma över något, och att en rollfigur ligger i ett badkar i ett stort rum, och en tjej åker rullskridskor runt badkaret.

Två gangsters i publiken

Frédéric Andréi spelar Jules, som är huvudpersonen i Diva. Han jobbar som brevbärare, och hans största intresse är opera. Han går på en konsert med den amerikanska operastjärnan Cynthia Hawkins (operasångerskan Wilhelmenia Fernandez, som själv framför styckena i filmen), som aldrig någonsin spelat in en skiva. Jules gör en smyginspelning (på rullband!) av Cynthias framträdande, utan att notera att två taiwanesiska gangsters sitter i publiken och ser vad han gör.

Besynnerlig tjej snattar LP-skiva

Samtidigt är några helt andra gangsters på jakt efter en prostituerad kvinna, som har ett kassettband på vilket hon pratat in ett avslöjande som kan fälla gangstrarna. En av torpederna spelas av Dominique Pinon, det var han som syntes på omslaget till pocketen och som jag tyckte såg obehaglig ut. Den prostituerade kvinnan gömmer kassetten i postväskan på Jules moped, ögonblicket därpå mördas hon.

Jules lär känna en besynnerlig ung tjej som heter Alba (Thuy An Luu), som snattar en LP-skiva. Hon bor tillsammans med den betydligt äldre Gorodish (Richard Bohringer) i en enorm, superdesignad lägenhet. Det är han som ligger i det där badkaret jag mindes. Han visar även hur man brer en baguette på bästa sätt. Jules, som även han har en bostad som inte går av för hackor, börjar umgås med sin idol Cynthia Hawkins, som han förälskar sig i.

Manus av framgångsrik serieförfattare

Jules sitter plötsligt på två åtråvärda bandinspelningar. Taiwaneserna hör av sig på vill ha bandet med Cynthia Hawkins, eftersom de tänker ge ut den på skiva. Både gangstrar och poliser är ute efter kassetten den prostituerade talat in.

Handlingen i Diva är förhållandevis enkel. Den är även rätt långsökt – och lite naiv. Manuset till filmen är skrivet av Jean-Jaques Beineix och Jean Van Hamme. Van Hamme? utbrister kanske några av er. Javisst, den extremt framgångsrike serieförfattaren Jean Van Hamme. I Sverige är han mest känd för den omåttligt (nåja) populära Thorgal, och han ligger även bakom serier som XIII och Largo Winch, som här gått i tidningen Agent X9.

Visuellt en fortsättning på italiensk gialli

Jag har inte läst Delacortas roman som filmen bygger på, men under den sista tredjedelen känns filmen som en av Van Hammes spänningsserier. I synnerhet som fokus skiftar från Jules till Gorodish, som hoppar in ett tag som handlingskraftig hjälte.

Diva är en visuellt sett spektakulär film, den är oerhört snygg och blev starten för en fransk filmvåg som kallades Cinéma du Look. Men vad som slår mig nu efter att ha sett om Diva, är att filmen visuellt sett bara var en fortsättning på 1970-talets italienska gialli. Diva innehåller färre mord och inga mystiska mördare i svart, men vi känner igen teman som konst och musik, mord och spänning, och ett utstuderat filmfoto och häftiga miljöer. Precis som i till exempel Dario Argentos filmer, är dialogen ibland lite konstig.

Modigt inleda med flera minuter opera

Det slog mig att jag hade soundtracket till Diva. Jag kom ihåg alla melodier och operastycken. Filmen inleds med att Cynthia framför ett stycke i sin helhet, vilket är rätt modigt – idag skulle nog ingen våga inleda en thriller med flera minuter opera, den unga publiken skulle antagligen gå hem. Gissar jag. Det pratas lite om Satie i dialogen, och ett pianostycke i filmen är kraftigt inspirerat av Satie. Tydligen är en del av filmmusiken inspirerad av Peter Gabriel, men det kan jag inte uttala mig om.

Unik film på många sätt

Så … Vad tycker jag om Diva: Dödligt Intermezzo idag, på 2020-talet? Jo, jag tycker fortfarande att det här är en bra film. Den är lite för lång med sina två timmar, och luften går ur en aning de sista tjugo minuterna – när Gorodish rycker in känns det nästan som om vi tittar på en helt annan film. Trots detta är det här mycket bra. Det görs inte filmer som Diva nuförtiden. Den här filmen är unik på många sätt.

Regissör på Jerry Lewis osläppta film

I en mycket kort scen får vi se en tjej vars kjol blåser upp när hon går över ett galler. Hon spelas av vuxenfilmstjärnan Brigitte Lahaie.

Efter Betty Blue gjorde Jean-Jaques Beineix filmen Roselyne och lejonen (1989), som fick dålig kritik. De få filmer, mest dokumentärer, han fått ur sig sedan dess, har jag inte sett. Vad som är lite kul, är att Beineix 1972 var second assistant director på The Day the Clown Died – Jerry Lewis legendariska film som spelades in i Sverige, och som aldrig släpptes.

Skriven 2021-07-23