JOHANNA FORSMAN & KJELL SUNDSTEDT : DET SVENSKA FILMMANUSETS HISTORIA – ett gediget praktverk från stumfilm till Östlund i Cannes

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Albert Boniers Förlag
Genre: Film, Filmmanus
Antal sidor: 378
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2021-07-13

Äntligen! Det svenska filmmanuset förtjänar en egen bok. Det här är ett gediget praktverk som tar oss med på en resa från stumfilmens gamla glansdagar till en samtida intervju med Östlund & Co på den senaste filmfestivalen i Cannes. Hur det gick för hans kommande film? Hur det går för svenska filmmanus i världen? Fortsättning följer i verkligheten …

Utan bra manus – inga bra filmer

George Clooney har sagt att det går att förstöra ett bra manus och göra en dålig film i alla fall – men det går aldrig att göra en bra film utan ett bra manus. Bra manus krävs alltså för både bra och dåliga filmer …

Amerikansk film har hyllat manusförfattande i framgångsrika filmer. Som Trumbooch Mank. Det har inte svensk film. Det är förbluffande hur förhållandevis lite cred och uppmärksamhet som manus och manusförfattande får och har fått genom tiderna i Sverige.

Första Guldbaggen för bästa manus delades ut 1989. Inga filmer nominerades för bästa manus före 1991. Guldbaggar för bästa regi har delats ut sedan 1964.

Nu ska de bortglömda få upprättelse!

Nu förväntar man sig att läsa om alla bortglömda, genialiska manusförfattare som skrivit på svenska. Alla de som lidit för konsten i tysthet och tragglat på och lagt grunden för det svenska filmundret …

Och här kommer de … några av namnen man minns, efter att ha läst boken: Vilgot Sjöström, Mauritz Stiller, Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Bo Widerberg, Roy Andersson, Lasse Hallström, Ruben Östlund …

Som ni märker är många av de kända manusförfattarna också kända regissörer och de får så klart stort utrymme i texten, eftersom de också fått stort utrymme i verkligheten. Men boken tar också upp annat manusförfattande än det för film.

Från sitcoms till datorspel

Man får bland annat lära sig att …

– Det är gänget bakom Svensson, Svensson som gör ICA reklamen som är så populär i TV4.
– Varför det finns skrikande måsar med i tv-serien Solsidan.
– Vilken svensk tv-serie som var först med att använda det amerikanska konceptet “writer’s room” — och vad detta medförde.
– Att svensk datorspelsproduktion och export omsätter lika mycket som den svenska järnmalmsexporten. Manusförfattare för datorspel är alltså mycket mer lukrativa än manusförfattare för film …

När filmskrået lite nedlåtande tänkte sig att bjuda in och inkludera datorspelsvärdens manusförfattare … fick de uppleva att de inte alls var tacksamma. Vem har det svåraste jobbet? Vem är det som är mest framgångsrik? Vem gör mest snabba cash? Vem klarar sig utan bidrag? Det blev ett kallt “nej tack” till att inkluderas i filmvärlden.

Älskad tv-serie blev teatermusikal

Det är påfallande mycket tv-historia i en bok om det svenska filmmanusets historia. Men ofta går ju film-tv-teater-radio-böcker (och ibland även datorspel) ihop …

Ett bra exempel är bokens hyllning till Claes Erikssons geni. Han skapade Macken – fortfarande en av svensk televisions största succéer genom tiderna. Men han har också skrivit teaterpjäser, musikaler och filmmanus … och regisserat.

Filmkändisar från bokhyllan

En stor del av manusförfattarna känns igen från bokhyllan. Här finns otaliga deckarförfattare, som paret Börjlind och Hans Rosenfeldt, och massor av barnboksförfattare som Ulf Stark (hans Kan du vissla Johanna går fortfarande varje julafton!), Moni Nilsson-Brännström, Astrid Lindgren och Anders Jacobsson och Sören Olsson – kusinparet som skapade Sune och Bert. Det blev film, tv, julkalender, radio, böcker, spel … Och spin-offs med lillebror Håkan Bråkan (som fick en egen julkalender) och otaliga reboots. Sune har blivit franchise.

Finkultur vs Underhållning – Borg vs McEnroe

Det finns också en genomgående intressant analys av svensk filmpolitik som stämmer överens med vad som dryftats i tidigare svenska filmböcker, bland annat i den nyutkomna biografin om Hasse Ekman.

Svensk film har felaktigt blivit indelad i kommersiell film och i fin film – Ekman blev stämplad som kommersiell och Bergman som fin. För det första är det en konstig distinktion. Som att fin film inte kan vara underhållande, eller att underhållning inte kan ses som fint. För det andra har “mellanfilmen” haft svårt att leva och frodas i Sverige. Detta analyseras bland annat av Ronnie Sandahl – som skrivit manus till en liten film som internationellt blev känd som Borg vs McEnroe Snacka om framgångsrik “mellanfilm” …

Är dagens manusförfattare Team Bergman eller Team Widerberg?

Team Bergman eller Team Widerberg? Det är det som är frågan … Motsättningen enligt gamla kritiker brukade vara mellan den kommersielle Ekman och den finkulturelle Bergman. Men i den här boken diskuteras Team Bergman eller Team Widerberg – för Ekman och Bergman var vänner och kollegor som oftast uppskattade varandras filmer, de hade mycket gemensamt. Motsättningen i svensk film står egentligen mellan Bergman och Widerberg. Widerberg kallade Bergman för en svensk dalahäst.

Man väntar sig måhända att dalahästen ska dra det längsta strået.
Men det verkar som om Team Widerberg just nu är ledande i svensk film.

Varför leder Team Widerberg?

– Widerberg satte igång det svenska deckarundret med Beck- filmatiseringen Mannen på taket.
– Widerberg upptäckte Roy Andersson.
– Ruben Östlund & Co är uttalat Team Widerberg … och i den tonen slutar boken.

Bergman ville förresten filmatisera Bröderna Lejonhjärta. Han fick ett stort fett nej från Astrid Lindgren. Hon var Team Olle Hellbom. Förmodligen ville hon ha en regissör som var tacksam och som hon hade inflytande över – Bergmans produktioner blir alltid Bergmans, oavsett om han själv eller någon annan skrivit manuset.

Det svenska deckarundret har Jönssonligan att tacka …

Tro det eller ej … Det svenska deckarundret har även Jönssonligan att tacka för sin existens … Gösta Ekman engagerade Börjlind för att göra en svensk version av Olsenbandet – och sedan fortsatte de med Beck. Givetvis med Ekman i rollen som Beck …

Från anonymitet till flaggskeppsprojekt

Det är intressant att se att manusförfattande har ökat i status. Många av stumfilmens manusförfattare var anonyma. Hasse Ekmans manusskrivarpertner Walter Ljungquist ville inge ståta med sitt namn i samband med Flicka med hyacinter. Att kopplas ihop med film (som är kommersiell) kan ses som inte tillräckligt fint när man sedan ska skriva finkulturella böcker. Walter Ljungquist ångrade sig förmodligen när filmen blev framgångsrik och hyllad … men då var det för sent.

Idag har jag aldrig sett Hans Rosenfeldt utan att han namedroppar att han har skrivit manus till Bron. Varför sticka under stol med en stor nationell och internationell framgång?

Gick rätt in i klichéfällan

I boken tar man upp hur Rosenfeldt & Co arbetade mot klichéer – mannen skulle vara lättsam, familjär och omhändertagande, tjejen skulle vara arbetssam (på gränsen till arbetsnarkoman) och allt annat än familjär, humoristisk och lättsam … Man tar inte alls upp vad som faktiskt hände när serien Bron hade premiär i Danmark – Rosenfeldt berättade då att han var förbluffad över hur klyschiga folk tyckte att karaktärerna var.

Mannen är ju en typisk dansk – lättsam, familjär och skojig. Kvinnan är ju en typisk svensk – humorbefriad och arbetsnarkoman och allmänt tillknäppt …

Vatten under Bron

Det var roligt att höra Hans berätta detta – fast han såg lagom förtvivlad ut under tiden. Folk fattade inte hur nydanande och oklyschig han var! Och Hans berättade hur frustrerad han var över att han hade gått rakt in i fällan om hur svenskar och danskar är … Enligt klyschornas alla regler.

Okej, detta finns inte med i boken. Hans kanske berättar storyn runt storyn med Bron på ett annat sätt för de journalister han träffar nu för tiden. Man låtsas att receptionen blev som man hade tänkt sig. Allt annat är … vatten under Bron.