Intervjuklassikern: DURAN DURANs John Taylor: “Den som är superframgångsrik kan göra vad han känner för, men när skivorna slutade sälja var det inte roligt längre”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

BAKGRUND: Tro det den som vill. I år är det fyrtio år sedan Duran Duran släppte sitt självbetitlade debutalbum och blev stjärnor över en natt. Därefter har ingen inblandad någonsin behövt se tillbaka. Genom åren har bandet sålt över hundra miljoner album, haft en lång rad singelhits och belönats med idel priser, inklusive två Brit Awards, lika många Grammy Awards, MTV-priser och som grädde på moset fått sig en stjärna tillägnad på The Hollywood Walk of Fame.

Med tanke på allt detta vore det ett understatement att hävda att combon från Birmingham seglade fram på framgångens räkmacka utan problem – förutom de som var relaterade till excesser i det privata då – fram till det tidiga 90-talet.

Cementerade sin position som stora

Visst, 1990 års Liberty var inte direkt någon kioskvältare. I alla fall inte jämförelsevis. Men uppföljaren Duran Duran, populärt kallat The Wedding Album av fansen, fick bandet att cementera sin position som ett band med både förmåga och talang att bli någon av de riktigt stora. Samtidigt lyftes denna sångsamling av singlarna Ordinary World och Come Undone, som båda blev stora hits.

Album släpptes inte ens i Europa

Fast när 90-talet började närma sig slutet hade Duran Duran definitivt passerat sin kommersiella peak. Coveralbumet Thank You hade både floppat och sågats längs med fotknölarna medan uppföljaren Medazzaland inte ens såg dagens ljus i Europa. Endast i Nordamerika, Latinamerika och Japan bemödade sig arbetsgivaren Capitol släppa skivan.

Därefter tackade multijätten för sig. Nytt kontrakt med Hollywood Records följde, men vad hjälpte det. En ny flopp följde i form av albumet Pop Trash innan det blev kicken igen för britterna.

En återgång till klassiska Duran Duran

Synd, kan man tycka. För som klaviaturspelaren Nick Rhodes sade när jag intervjuade honom i samband med releasen 2000:

– Pop Trash är betydligt mer tillgänglig än Medazzaland. På sätt och vis är den en återgång till klassiskt Duran Duran- låtskrivande med starka texter, upplyftande melodier och intressanta låtbyggen. Visst finns det en hel del starka stycken på Medazzaland också, men som helhet är den musiken relativt abstrakt och grooveorienterad.

Klassiska sättningen sammanstrålade efter 21 år

Därmed är vi sånär framme vid tiden för nedanstående intervju. Året var 2004 då, och för första gången på 21 år sammanstrålade hela den klassiska sättningen med sångaren Simon Le Bon, klaviaturspelaren Nick Rhodes, basisten John Taylor, trummisen Roger Taylor och gitarristen Andy Taylor på samma album.

Den sistnämnde hoppade nämligen av tåget redan 1986 för att göra annat. Som att köra solo, producera folk som Rod Stewart och slå hårt med bandet Power Station, tillsammans med DD-kollegan John Taylor, Chics Tony Thompson och Robert Palmer.

En pratglad och frispråkig basist

Han skulle sedermera åter lämna bandet 2006 efter ett friktionsfylld tillvaro med resten av bandet, men det är en annan historia. Två år tidigare släpptes albumet Astronaut, och det var i samband med detta min andra intervju av hittills tre med bandet gjordes. På linjen denna gång fick jag John Taylor, och det visade sig vara en pratglad och tämligen frispråkig basist som både berättade om hur det var att ha alla fem samlade i studion igen, tjafset och hur han upplevde det hedonistiska levernet i början på karriären sett i backspegeln.

Också en helt annan historia

Taylor skulle berätta ännu mer i nästa intervju blott två och ett halvt år senare, bland annat berör han där Andy Taylors andra avhopp från bandet, huruvida han själv ångrar något och varför man måste vara utrustad med passion, känslosamhet och omogenhet i popsvängen. Men det är också en helt annan historia.

Skriven 2021-06-16

DURAN DURANs originalsättning gör musik tillsammans igen

Gamla pophjältar dör aldrig, de bara strular till sin karriär och tappar kontakten med både verkligheten och varandra. Denna historieskrivningen stämmer förstås långt ifrån på alla band, men herrarna i Duran Duran lär inte protestera mot den. I början av 80-talet när New Romantic var den musikaliska smaken för dagen, var Birminghamkvintetten ett av världens största band. Hits som Girls On Film och Planet Earth hade redan gjort dem till superstars och alltsedan dess gick det mesta som smort.

Men som brukligt är i sådana här sammanhang dröjde det inte länge förrän excesserna tagit över tillvaron. När bandet framträdde på Live Aid 1985 insåg alla inblandade att splittringen var ett faktum. I det läget var det inte många som skulle trodde att Duran Durans originalsättning någonsin skulle göra något tillsammans igen. Men tiden läker alla sår. I vintras släpptes comebackalbumet Astronaut. En märklig utveckling, tycker en del. Inte alls, replikerar basisten John Taylor.

Bättre rustad hantera jobbiga saker

– Nej, det kändes faktiskt inte konstigt alls att återförenas. Vi funkar tillsammans igen. Jag är bättre rustad att hantera jobbiga saker idag än tidigare. Fast det är aldrig lätt att vara med i ett band. Särskilt inte om man som jag tar åt mig saker. Men för mig är det en utmaning att fixa det. Moroten är att bygga upp bandet på nytt, så att vi kan göra en massa folk glada igen.

Positionen som underhållare grundlades med första albumet

John har dock inga illusioner om Duran Durans plats i rockhistorien. Det här är ett band som alltid har sysslat med eskapism, menar han. Positionen som underhållare grundlades redan med det första albumet, och på den vägen är det. Men det betyder inte att han inte är stolt över vad bandet åstadkommit, och återföreningen innebar att insikten om om hur viktigt det är att leva upp till förväntningarna aktualiserades.

– Från början var det osäkert om det verkligen skulle bli läge att jobba ihop igen. Sedan när det väl blev allvar visste jag inte om jag ville eller kunde. Men till slut bestämde jag mig ändå för att ta chansen. För allvarligt talat, det här kanske är den sista vi får.

I första hand relaterad till debuten

– Är du nöjd med den respons Astronaut fått hittills?

– Well, vi gick direkt in på topp fem i England och topp tjugo i USA, och med tanke på att det är så länge sedan vi gjorde något tillsammans får man nog kalla det för en succé. Första veckorna var jag verkligen nöjd med, men det krävs mycket arbete för att nå utanför den vanliga basen av fans.

I Johns ögon är Astronaut i första hand relaterad till den självbetitlade debuten från 1981. Den tidiga sofistikerade poprocken snarare än den senare tidens funkinfluerade tongångar lyser igenom de tolv spåren. Vissa skivor definierar ett band, menar han och tillägger att Astronaut är lika viktig som The Wedding Album, verket som fick upp bandet på toppen igen efter ett par floppar i början på 90-talet.

– Ingenting kan förstås ersätta en succé som Rio, men det har vi inte velat göra heller. Vi har bara försökt skriva så bra låtar som möjligt. Någon annan agenda har vi inte haft. För när det väl kommer till kritan flyger ändå alla teorier ut genom fönstret i slutänden.

Processen i studion kändes ”väldigt fräsch”

– Hur trivdes ni att jobba ihop i studion igen?

– Jag måste säga att jag var väldigt inspirerad av de andras närvaro, jag gillade att låta mig formas med dem under arbetets gång. Men det är ganska svårt att skriva poplåtar. Man måste verkligen vara inspirerad. Det gäller att vara professionell, och jag är stolt över att kunna säga att jag gjorde mitt bästa den här gången. Vilket jag inte alltid gjort. Det har hänt att jag bara hafsat igenom min del om jag inte kunnat uppbåda den rätta energin.

– Men trots den rätta energin lär ni visst ha tjafsat en del ändå den här gången?

– Well, i och för sig lät vi musiken leda oss hela tiden. Men visst bråkade vi en hel del om hur plattan borde låta. Fast när vi väl gick in i studion gick allt ändå bra, så hela processen kändes väldigt fräsch. För oavsett hur olika vi tyckte kunde vi trots allt prata om det, och det kunde vi inte förr.

Partajande, supande och missbruk av kvinnor

Det förr John pratar om har det skrivits mycket om genom åren, och en hel del har inte varit så smickrande. Under 80-talet vältrade sig pressen i kvintettens ohejdade partajande, supande och missbruk av kvinnor och kemiska substanser. En inte alltför vacker bild målades upp, men den var i alla fall äkta. När dekadensen härskade som mest köpte John en våning vid Central Park, fick Boy George som granne och festade vidare som om det inte fanns en morgondag.

– Du vet, Den som är superframgångsrik kan göra precis vad han känner för, ingen bryr sig. Men 1986 när våra skivor slutade sälja var det inte roligt längre. Då fick vi plötsligt kämpa för att orka fortsätta, och problemet var inte bara drogerna.

– Det handlade om pengar också. Vi spenderade för mycket, och allt det här gjorde mig väldigt deprimerad. Det blev ett heltidsjobb att hålla ihop allting. Visserligen hade vi revisorer som tog det ekonomiska ansvaret, men när man är tjugofem vill man helst inte betala dem.

Tacksam för att ha klickat musikaliskt

Fast även popstjärnor växer upp. Idag lever John ett lugnt liv med fru och tre barn, och säger sig vara lyckligare än någonsin. Den rastlöse basisten har hittat hem. Men nu är Duran Duran återigen jobbet han varken kan eller vill lämna.

– Visst, det har varit mycket strul under årens lopp. Men det är inte så konstigt. Vi är passionerade, känsliga och omogna allihopa, och när man står varandra så nära som vi är det oundvikligen så att man går igenom faser av missförstånd och missriktad stolthet. Men samtidigt har vi alltid klickat musikaliskt, och det får man ju vara tacksam för.

Skriven 2005-06-21