I CARE A LOT – övertygande satir med lysande Rosamund Pike om krass behandling av äldre och gangstertrassel

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: J. Blakeson
Skådespelare: Rosamund Pike, Peter Dinklage, Eiza González, Dianne Wiest, Chris Messina
Land: USA
År: 2020
Genre: Brott, Komedi, Thriller
Längd: 118 minuter
Visas på Amazon Prime
Betyg: 4

På senare år har det varit en del skriverier i vår svenska ankdamm om goda män som åtagit sig det hedervärda uppdraget att ta hand om de ekonomiska förehavandena åt sårbara människor som inte längre kan ta hand om sig själva. Dessvärre har det visat sig att det finns en del goda män som varken är goda eller hedervärda. Därav skriverierna ifråga. Vi talar alltså i termerna riktigt ruttet beteende.

Inget jag läst om detta har dock överträffat det som avhandlas i denna fiktiva historia. Med andra ord är titeln ironisk å det värsta. För bryr sig gör knappast Marla Grayson, så kallad juridisk vårdnadshavare av värsta sorten.

För som hon själv uttrycker saken: ”Det finns två sorters människor lejon och lamm, och jag är ett ”fucking” lejon”. Och inte på ett bra sätt. Marla lever ett gott liv på att roffa åt sig pengar och tillgångar av alla de slag av sina försvarslösa klienter. Allt inom lagens tänjbara råmärken, dessutom.

Gammal dam med kriminella kopplingar

I praktiken samlar Marla på åldringar att åderlåta på sin ålders höst, och hon har ett gott samarbete med såväl läkare och högsta hönset på ett äldreboende som en välvillig domare. Alla ser de till att processen att få dem omyndigförklarade via domstolsbeslut går som smort. Men nu kanske denna skrupellösa svindlare gått ett steg för långt. För när hon och hennes nästan lika usla hälft Fran överrumplar den snälla gamla damen Jennifer i hennes hem får de båda två snart problem de inte ens hade kunnat tänka sig i sin vildaste fantasi. Om jag säger att Jennifer möjligen har kriminella kopplingar ligger det väldigt nära sanningen.

I bakgrunden finns nämligen en ökänd död gangster som inte alls är död, och när Marla inte låter sig mutas av en smord advokat för att se till så att Jennifer återfår sin frihet hamnar hon i en ond spiral som inte går att stanna.

Satir övergår till något annat

Mer ska inte sägas om handlingen, men så mycket kan sägas som att händelseförloppet inte är alldeles förutsägbart. Det hela utvecklas åt både det komplicerade och snåriga hållet, skulle man kunna säga. Det som börjar som en övertygande satir över krass behandling av våra äldre, den nedvärderande synen på dem och den tillhörande vårdapparatens ovilja att göra något annat än att förvara dem, snarare än att behandla dem som människor med en egen vilja, övergår efter hand till något annat.

Detta något kan väl närmast betecknas som en slags mer eller mindre våldsam maktkamp med dramats bad guy Roman Lunyov i alltid lika sevärde Peter Dinklages skepnad. Man skulle kunna tro att Marla så att säga här mött sin överman, men inte ens när hon hotas med döden darrar hon på manschetterna.

Förnöjd inställning till sin cyniska ton

Nu tänker säkert somliga; kunde man inte ha fokuserat på ovannämnda satir över behandlingen av äldre och råkapitalism ända in i döden om nu det fungerade så bra? Absolut, det har en del kritiker på den amerikanska hemmaplanen redan påpekat. Och jag köper absolut den poängen, det är i och för sig lätt att förstå irritationen. För det hade onekligen varit intressant att se hur manusförfattande regissören J. Blakeson utvecklat historien om han fortsatt på den linjen.

Samtidigt ska villigt erkännas att filmen som helhet ändå ter sig minst lika njutbar och underhållande även när den ändrat fokus. Dess oförutsägbarhet, lekfullhet och uppenbart förnöjda inställning till sin cyniska ton utan direkt tillstymmelse till kompromissande är tilltalande i min bok. Därför köper jag gärna skiftet i handlingen trots att allt som spelas upp inte är alldeles trovärdigt.

Pikes show helt och hållet

Dessutom är förstås Rosamund Pike i Marlarollen alldeles lysande. Hon gör sin karaktär till en kaxig, kallhamrad, arrogant och provocerande självsäker nedtonad killer, som aldrig ursäktar sitt beteende, bara spelar rollen som någon annan bättre person när så krävs. Det här är kort och gott Pikes show helt och hållet trots starka skådespelarinsatser över hela linjen rent allmänt. Det är således bara fullt logiskt att hon tog hem en statyett för bästa kvinnliga huvudroll vid senaste Golden Globe-galan.

Flaggar för poetisk rättvisa

Om det sedan låter som att jag charmas av Marla är det bara att be ödmjukast om ursäkt. För någon sympatisk person är hon då rakt inte. Däremot är hon utan tvekan både fascinerande och karismatisk. I alla fall i min bok. Därför är det lätt att tro att andra känner samma sak. Så kanske är det just därför regissören i slutänden trots allt flaggar för någon form av poetisk rättvisa i slutänden.

Skriven 2021-05-18