Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: The War with Grandpa
Regi: Tim Hill
Skådespelare: Robert DeNiro, Uma Thurman, Rob Riggle, Oakes Fegley, Laura Marano
Premiär: 2021-05-12
Betyg: 2
Enligt IMDB följde Robert DeNiro upp inspelningarna av de tunga mästerstyckena Joker och The Irishman med I krig med morfar, och det må förvisso vara något att höja på ögonbrynen över, men även en legendarisk aktör som DeNiro måste väl få slippa vara så allvarlig jämt och bara slappna av. Vilket han i och för sig också gjort de senaste tjugo åren.
Frågan är dock om aktören medverkat i något så pass familjeorienterat som denna komedi någon gång. Om jag säger att I krig med morfar utan vidare hade kunnat placeras in i Disneys mest standardiserade matinéfack förstår ni säkert vart jag vill komma. Med andra ord har knappast de som köpte den jämförelsevis edgy Släkten är värst-trilogin mycket att hämta här. För i det här sammanhanget framstår harmlöshet som en hederssak.
Rumsbyte förorsakar konflikt
När vi kommer in i handlingen övertalas den lika sorgsne som surmulne änklingen Ed att flytta hem till sin dotter Sally med familj. Där får han ta över sonen Peters rum medan ätteläggen i sin tur tvingas flytta upp på vinden. Däri ligger en konflikt. I alla fall från Peters sida. Han vill ha tillbaka sitt rum, och tänker inte ge upp i första taget. Det gör inte Ed heller, så snart är kriget igång.
Fast kriget blir egentligen aldrig så allvarligt. Pojk- och gubbstrecken spårar aldrig ur på riktigt eftersom Ed och Peter ingår ett avtal om att ingen utomstående ska behöva drabbas av deras barnsligheter. Men om allt hade försiggått i verkliga världen hade nog DeNiros Ed trots allt slagit sig halvt fördärvad minst ett par gånger.
Gjordes bättre för trettio år sedan
Ändå är upptågen trots sina överdrivna kvaliteter precis lika harmlösa och för all del även menlösa som filmen sett ur sin helhet. Ska villigt erkänna att jag flinade en aning åt några korta inslag, men dratta på ändan-varianterna genomfördes likväl i ärlighetens namn betydligt bättre i Ensam Hemma för drygt trettio år sedan.
Hängande med gubbpolarna lyfter
Fast i slutänden blir I krig med morfar aldrig bättre än när Ed gaggar och hänger med sina gubbpolare förkroppsligade av Christopher Walken och Cheech Marin. Hyfsat kul dialog, uppenbar kemi och en förmåga att på sant proffsmaner lyfta replikerna i alla fall lite grand gör att detta alster framstår en aning bättre än vad det i själva verket är.
På samma sätt måste också sägas att försöken till förmedla värme i den störda familjeidyllen inte går en alldeles förbi. Men att hävda att I krig med morfar är en bra film vore likväl att fara med grov osanning.
Skriven 2021-05-11
