ALBIN LEE MELDAU, Stockholm den 22 april 2021 – mognare, bredare och mer avslappnad i självklart otvungen show

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Streamad konsert

Måste medge att jag aldrig hade hört talas om Albin Lee Meldau innan han fick tillfälle att visa upp sig i Så mycket bättre 2018. På samma sätt ska också erkännas att han inte gjorde ett särskilt starkt intryck då. När han sedan i TV4-programmets kölvatten avnjöts på Malmöfestivalen året därpå bestod det initiala intrycket. Mannen gjorde ett tämligen blekt intryck och dito figur där och då.

Varför då, undrar kanske vän av ordning. Well, kanske för att både röst och framtoning tedde sig väl loj och jämntjock. Nu behöver för all del inte alla vara födda showare, inte alls. Men något mer än det som bjöds där på det malmöitiska Stortorget hade krävts för att tillställningen skulle lyfta.

Satte skepsisen på skam

Så med allt detta i åtanke var väl förväntningarna från undertecknad inte överdrivet stora på denna livestreamade konsert. Lägg därtill det långrandiga Coronastoppet som satt stopp för allt vad liveverksamhet heter i över ett år, så är det givet att förutsättningarna kanske inte var de bästa inför detta evenemang.

Ändå får jag nog säga att att Meladu hade satt min skepsis på skam när sista sången tonat bort. Trots allt och mot oddsen, får man väl säga. Men någonstans kändes det också som om 33-åringen växt ordentligt sedan det där festivalgiget i Malmö.

Självklart och otvunget

Inte minst tedde han sig överlag både mer avslappnad och lössläppt på scen. Både känslor och kroppsspråk fick fritt spelrum på ett helt annat sätt än då det begav sig. På samma sätt vågade han leka med rösten och tänja den på ett oväntat obehindrat sätt.

Vem vet, kanske har jag missat något tidigare, men mitt minne är inte att tonhöjningarna lät så självklara och otvungna som de gjorde igår. Typ som i genombrottshiten Lou Lou eller poppigt medryckande Tårar av guld.

Sprillans nya sången en jättehit i USA?

På tal om det. Det medryckande elementet alltså. Så återkom detta även i en annan svenskspråkig sång, den verkligen alldeles sprillans nya Josefin. Tänk i termerna smeksamt melodiös singer/songwriting i med tydlig countryfeeling. Tro mig, det här hade blivit en jättehit på countrylistorna i USA om den översatts, getts Nashvillstuk i arrangemanget och getts till, låt säga George Strait.

Fast i Meldaus tappning lutar det mycket riktigt precis som han själv avsett den en hel del åt Cornelis Vreeswijk med ett mjukt anslag. Och om nu sanningen ska fram uppskattade jag denna skapelse utan några reservationer att tala om.

Svängig blåögd soulpop

Mest sprittande denna femtio minuter långa konsert var dock en ännu icke outgiven låt med den förmodade titeln Show Me eller något liknande.

– Det här är min favorit, sade sångaren innan den drogs igång, och tillade att den är snabb och kul. Samt i besittning av ett sound som man skulle kunna beteckna som blåögd soulpop. Det svängde katten, skulle man kunna säga för att travestera Disneys Aristocats.

Vemodigt och sorgligt

Det bjöds som synes på en del variation denna kväll. Annars har Meldau som bekant en förkärlek för olyckliga kärleksballader med ett uppgivet drag. ”Love and loss” är ett favoritämne för lyriken, och denna ackompanjeras icke sällan av en produktion av samma vemodiga, sorgsna märke. På setlistan fanns i alla fall ytterligare ett antal sånger av detta märke.

Be mig sedan inte om de exakta titlarna eftersom sångerna inte är utgivna än och Meladu själv inte avslöjade något om detta under spelningens gång, men refrängerna antydde att det möjligen kunde vara något i stil med Forget About Us, If You Ever Change Your Mind och The Price of Love. Typ.

Har mognat och breddat sig

Det var business as usual för Meldau i detta avseende, således. Något han inte direkt stack under stol med heller under kvällens gång. Kärlekens deppiga irrvägar fortsätter utgöra en outsinlig källa till inspiration. Men oavsett vad nu 33-åringen bjöd på rådde det ingen tvekan om att han växt sedan jag skådade honom sist.

Mannen tycks både ha mognat och breddat sig musikaliskt, och det var glädjande att se. Dessutom noteras att han har ödmjukheten i behåll. Tacksamheten och ödmjukheten som uttrycks i mellansnacket klär honom. Fler borde ta efter honom i detta avseende. Så Meldau är utan tvekan på rätt väg. Fast helt omvänd är jag inte för den sakens skull. Eller helfrälst för den delen. Inte än. Men det kommer säkert. Det är jag tämligen övertygad om.

Skriven 2021-04-23