Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Kaouther Ben Hania
Skådespelare: Yahya Mahayni, Dea Liane, Koen De Bouw, Monica Bellucci, Saad Lostan
Premiär: 2021-04-24
Betyg: 3
Det är knappast varje dag som en arabisk film får en Oscarsnominering, men tunisiska The Man Who Sold His Skin har lyckats med detta konststycke, och konst är precis vad som är i fokus här tillsammans med den eviga frågan om huruvida vad som helst kan räknas under just denna rubrik. Som till exempel ett mänskligt objekt.
Den syriska flyktingkrisen spelar också en roll, och flykting tvingas dramats huvudperson Sam motvilligt bli när ett uppspelt frieri på ett tåg till flickvännen Abeer spelas in, blir viralt och i slutänden fungerar som en anledning för Assadregimen att hota hans frihet.
Ett levande konstverk
Flykten går till Libanon, och där i Beirut för att vara exakt får Sam ett märkligt erbjudande från den världsberömde fixstjärnan i konstvärlden, Jeffrey Godefroi när han agerar objuden gratisätare på en vernissage.
Frågan som ställs är om han skulle kunna tänka sig bli ett levande konstverk. För att manifestera den katastrofala flyktingsituationen ska den medellöse syriern få en ryggtatuering föreställande ett Schengenvisum. Något som knappast är det lättaste att få i vanliga fall. Men om han bara skriver på ett tegelstenstjockt kontrakt ska det lösa sig för honom är beskedet.
Ska bara hålla tyst
Så Ben lägger sig under konstnärens tatueringsmaskin, och hamnar i Bryssel där han ställs ut som vilket konstföremål som helst. I marknadsföringen visas inte hans ansikte och på det coola museet ska han bara hålla tyst och inte interagera det minsta för då utdelas en reprimand av museets personal.
Samtidigt har konstverket på Bens rygg sålts till en samlare, som i sin gudomliga nåd nöjer sig med att han visar upp sig för honom i det lyxiga hemmet endast en gång i kvartalet. Fast det hjälper förstås inte. Gradvis blir Ben alltmer frustrerad, och den outtalade frågan då blir om han är särskilt mycket friare i västerlandet än på hemmaplanen i Mellanöstern.
En mer ordinär approach i satiren
På samma gång hänger detta spörsmål samman med den uppenbara, men i ärlighetens namn inte särskilt vassa satiren av konstvärlden. Den biten funkade faktiskt märkbart bättre i Ruben Östlunds The Square och Netflix-filmen Velvet Buzzsaw med en briljerande Jake Gyllenhaal. Därmed inte sagt att poängen inte går fram, men manusförfattande regissören Kaouther Ben Hanis har valt en mer ordinär dramatisk approach i detta avseende, och jag är inte alldeles säker på att det är till filmens fördel fullt ut.
Frågor om var gränsen går…
På samma sätt vore det lätt att ha synpunkter på det faktum att den svåra kärlekshistorien mellan Ben och Abeer tillåts ta så pass mycket plats från den huvudsakliga handlingstråden. Frågor om var gränsen går för ren och skär människohandel och exploaterande i konstkommersens namn för vårt höga nöjes skull går väl i ärlighetens namn inte så djupt som man önskat.
Både bra och gediget
Av dessa anledningar hänger ett högre betyg än här på sidan något i luften. Men ändå, visst är det här på många sätt likväl en både bra och gedigen film. Och den avslutande twisten är både chockerande och väldigt överraskande. Där och då håller det hela sånär på att hasa sig över till en fyra, och det är vackert så.
Skriven 2021-04-22
