MARY L. TRUMP : TOO MUCH AND NEVER ENOUGH – karaktärsmord med seriositet där bilden av framgång välförtjänt rivs ner

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Simon & Shuster
Språk: Engelska
Genre: Politik, Biografi
Antal sidor: 240
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2020-07-14

Too Much and Never Enough finns inte utgiven på svenska, men det går utmärkt att beställa boken i din lokala bokhandel eller på någon av nätsajterna där ute.

Ni har kanske sett Mary Trump sitta på CNN via Skype och kommentera och inte minst analysera sin farbrors beteende ett par år nu, och hon om någon är meriterad att göra det i egenskap av psykolog. Sedan hjälper det förstås enormt att hon i sina yngre dagar sett både Trumpen själv och resten av familjen Trump från den dysfunktionella insidan vad gäller de faktiska förhållandena.

I Too Much and Never Enough handlar det liksom inte om spekulationer. Mary vet, hon var där och hon känner sin farbror sedan barnsben, och i denna bok målar hon upp en definitit nyanserad, men på samma gång allt annat än smickrande bild av USA:s 45:e president. Den som vill kan lägga in nästan precis vilka kritiska adjektiv som helst för att beskriva hans person. Själv orkar jag inte. Är hjärtligt trött på att ens höra talas om denne man efter hans lika skamlösa som skandalösa år i Vita Huset.

Varudeklaration som inte ljuger

Hur som helst; Too Much and Never Enough är den ytterst passande titeln. För ”för mycket” av någonting vad det än vara månde har som bekant aldrig någonsin varit något problem för Donald Trump, snarare tvärtom. Likaså är undertiteln också något av en no brainer. Eller vad sägs om; ”Hur min familj skapade världens farligaste man”?

Vi talar varudeklaration som knappast ljuger. För redan i bokens prolog deklarerar hon att om Donald får sitta i Vita Huset en andra period – boken släpptes innan valet förra året – ”…innebär det slutet på den amerikanska demokratin”. De tre första åren på hans presidentskap avgjorde saken. Hon kunde inte vara tyst längre. Hon tvingades göra något eftersom alla andra i familjen håller tyst utav lojalitet eller rädsla.

En veritabel bestseller

Mary var den enda som var villig att berätta, och så fick det bli. Till Donalds förargelse, givetvis, så på sedvanligt maner stämde han henne – det har han alltid gjort med alla – och försökte stoppa utgivningen av boken under förevändning att hon skrivit på ett så kallat ”non-disclosure agreement” som ”täckte in allting” vid ett tidigare tillfälle. Detta hjälpte föga. Den 14 juli förra året släpptes Too Much and Not Enough, och blev en veritabel bestseller i dess bästa betydelse. Bara första veckan sålde boken i 1.350.000 miljoner exemplar hemma i USA.

Kunde inte låta Donald förstöra landet

Men det här handlar inte om hämnd, betonar Mary. I så fall hade hon skrivit en bok mycket tidigare när det inte fanns på kartan att Donald skulle byta sitt rykte som ”ständigt bankrutt affärsman och irrelevant dokusåpavärd mot Vita Huset”. Samtidigt var det en säkrare tid eftersom Marys farbror, tillika Donalds far Fred Sr. inte var i positionen att hota eller försätta visselblåsare i fara längre. Vilket har sina randiga skäl. Mot slutet av sitt liv drabbades han nämligen av Alzheimers.

En “högfunktionell sociopat”

Brasklappen är dock tydlig. Fred Sr. och Donald tillsammans med samarbetande alternativt tysta och inaktiva övriga syskon (Maryanne, Elisabeth, Robert) förstörde pappa Fred Jr:s liv, och nu kunde hon inte låta Donald förstöra landet.

Precis hur det gick – hur Fred Jr:s liv förstördes, inte landet – berättar Mary i bokens första del. Bilden av familjen Trump under patriarken Fred Trump Seniors överinseende målas upp, i tydlig detalj. Fred Sr. beskrivs som en man utan känslomässiga behov. Han var en ”högfunktionell sociopat”, som ansåg att det inte var hans jobb att ta hand om små barn.

Lärde sig att inte behöva någonting

Dessvärre led hans fru Mary osteoporos, en svår skelettsjukdom som gradvis gör benen i kroppen extra känsliga, vilket gjorde att hon i hög grad var frånvarande både känslomässigt och fysiskt när det gäller de fem barnens behov och uppfostran. Knappast någon idealisk situation. Särskilt inte som pappa Fred arbetade sex dagar i veckan, tolv timmar om dagen, och dessutom inte ville bli störd när han väl var hemma. Så det passade honom utmärkt att barnen lärde sig att inte behöva någonting.

Fick svårare med solidariteten

Minstingarna Robert och Donald led mest av detta, men de negativa effekterna påverkade alla syskonen. Freds uppfostringsmetod förstärkte de negativa effekterna av mamma Marys frånvaro. De isolerades inte bara från världen utan även från varandra. Vilket ledde till att de fick allt svårare för att solidarisera sig med andra, och då inte minst Marys far, Freddy Jr., till vardags kallas Freddy, för övrigt. Att stå upp för honom mot fadern skulle bara utlösa hans vrede.

Hatade när sonen ”strulade till det”

Sistnämnda är för övrigt en av bokens mest betecknande, och det gäller både vad gäller Fred Sr. och Donald. För i begynnelsen var det givet att Freddy skulle följa i faderns fotspår. Det var han som skulle ta över imperiet när den tiden väl kom och fostrades därefter. Olyckligtvis var den förstfödde sonen inte av samma virke som han själv. Och Freddy visste själv om det. Redan som tonåring kände han att han ”inte höll måttet” samtidigt som han slets mellan ansvaret han fått av fadern och en önskan att leva sitt eget liv.

Fred Sr. hatade när sonen ”strulade till det”, men blev än mer irriterad när han bad om ursäkt. Då hånades han istället för att få ursäkten accepterad. Han vill sonen skulle vara en killer, inte en mjukis.

Donald blev ansiktet utåt

Allt detta såg Donald, som snabbt insåg att det bästa var att hålla inne med jobbiga känsloyttringar, och han fick lön för mödan. När Fred Sr. slutligen fick en ursäkt för att släppa fram Donald i rampljuset på bekostnad av Freddy gjorde han det. Något Donald gått och väntat på. Freddys förlust blev i slutänden hans vinst. Det var där och då Donalds karriär i offentligheten tog fart. Han blev ansiktet utåt i företaget medan Fred Sr. fortsatte göra grovjobbet.

Framgångsmyten just bara en myt

Och så har det fortsatt genom hela Donalds gärning; andra har stått för det rena arbetet eller skitjobbet i alla dess bemärkelser medan han själv varit fullt upptagen med att bygga upp sitt varumärke som glassig, framgångsrik affärsman. Historien om hur Fred Sr. under sin levnad stöttade och hostade upp pengar så fort sonen tagit sig vatten över huvudet är kända sedan tidigare.

För saken är ju den att det egentligen aldrig gått särskilt bra när Donald gett sig in sina egna projekt. Vilket knappast är någon nyhet för den som har koll på fakta, och Mary upprepar drapan utan omsvep. Hans framgångsmyt är just bara en myt. Sanningen är att Donald länge bara förlitade sig på Fred Sr:s pengar och inflytande, och hans första två ”egna” projekt Grand Hyatt och Bonwit Teller var i än högre utsträckning en produkt av pappans kontakter, godkännande, kunskap och promotande av sonen och …just det, pengar och inflytande.

Casinona kannibaliserade på profiten

Men sedan gick det som bekant utför. Alla med minsta kunskap om Donalds gravt upphaussade affärssinne vet att hans intåg i casinovärlden och Atlantic City gick allt annat än bra. Trump´s Castle, Trump Plaza och juvelen i kronan i verket – eller man kanske ska säga kvarnstenen om halsen –Taj Mahal. Det är inte utan att man kan känna Marys diskreta tillfredsställelse när hon konstaterar att det var givet att de tre casinona skulle kannibalisera på varandras profit till slut. Något Donald inte fattade. Han förutsatte att mer alltid är bättre, men såg aldrig distinktionen mellan att äga hyresrätter som pappa Fred Sr. gjort och att driva casinon. Vilket blev plågsamt klart i slutänden. Till slut genererade de tre kasinona en årlig skuld på 94 miljoner dollar.

Universitetet en ”massiv bluff”

Och inte gick det bättre när han drog igång sitt Trump Shuttle. På 18 månader förlorade flygbolaget 125 miljoner dollar, så 1992 lämnade han det sjunkande skeppet för gott. Allt enligt den amerikanska affärssajten Business Insider.

Eller för den delen med det illa det beryktade Trump University, som inte alls var ett universitet, utan en organisation som arrangerade seminarier rörande fastighetsbranschen, entreprenörskap och liknande. Några betyg eller examen delades dock inte ut och dess existens präglades av utredningar, stämningar och klagomål från studenterna. En artikel 2013 i den konservativa tidskriften National Review beskrev organisationen som drev Trump University som en ”massiv bluff”, och i slutänden såg Donald ingen annan utväg motvilligt hosta upp 25 miljoner dollar för att få tre vitt skilda stämningar att försvinna. Lagom till upploppet i presidentvalskampanjen 2016 dessutom.

Media ifrågasatte inte succéstoryn

Men inga av dessa misslyckanden har som bekant fått Donald att uppvisa någon som helst eftertanke eller ödmjukhet. Varför skulle han? I sin egen värld är han ”a legend in his own mind” som amerikanerna uttrycker saken. På något ställe skriver Mary att attityden att han vet bättre än alla andra genom åren förankrats allt mer. Hans anspråk att veta allt står i direkt proportion till den tillhörande osäkerheten, menar hon, och det är där vi befinner oss nu.

Samtidigt är imagen allt. För att inte tala om den bild av framgång Donald tidigt började servera omgivningen. Även om det inte fanns någon reell fakta som backade upp den. Media ifrågasatte inte hans succéstory och bankerna hängde villigt på när casinoplanerna avtäcktes. Tills de inte gjorde det. Men när allt gick åt helvete fick han likväl en deal med dem som gav honom 450.000 dollar i månaden för att klara de dagliga affärernas ”verksamhetsutgifter”. ”För att ha misslyckats miserabelt”, som Mary torrt formulerar det.

Ett okontrollerat ego

Detta illustrerade dock med all önskvärd tydlighet att det inte fanns några direkta konsekvenser för Donalds agerande. Bankerna slängde hundratals miljoner på honom och media gav honom oberättigat beröm ändå. Som Mary formulerar det. Men det vore synd att säga att det inte skrivits om den delen av hans (affärs)liv tidigare. Jag vet eftersom jag läst ett halvdussin böcker om Donald tidigare.

Så trots att den ”fundamentala sanningen” var att Donald inte uppnått det han fick credit för var det uppenbart att hans ego nu släppts loss okontrollerat, och det behövde få ständig näring. Och inte bara från familjen. Även New Yorks elit bjöd in honom på sina partaj och gav bekräftelse åt hans pretentioner och ”grandiosa självbild”. Även om de inte såg honom som annat än hovnarren från Queens.

Inte goda odds att växa upp till anständig människa

Så med allt detta sagt; om det är något Mary Trump gör med Too Much and Never Enough, så är det att fullständigt riva ner och stampa på den pinsamt tillrättalagda bild av Donalds görande och låtande som prånglats ut alldeles för länge. Det har förvisso gjorts förr, särskilt på senare år, men det har aldrig kommit från den familjära källan tidigare, och det är det som gör det hela unikt.

Plötsligt förstår man på riktigt varifrån Donald Trump kommer, och det ord som närmast beskriver familjesituationen stavas dysfunktionell. Så allt är inte Donalds fel. Det säger Mary mer eller mindre rätt ut. Med en far som Fred Trump Sr. och för den delen, en frånvarande mor var oddsen väl inte så goda för att han skulle växa upp till en fullt ut anständig människa. Fast å andra sidan är det rätt uppenbart att han är det i särklass största arslet i familjen, vilket inte vill säga lite. Så han har onekligen ansträngt sig för att leva upp till epitetet ifråga.

Finns inga konsekvenser

På något ställe i boken säger Mary att Donald inte förändras. Även om han skulle kunna göra det kommer det inte att hända av den enkla anledningen att han inte behöver göra det. Allt löser sig ändå. Men det gör det ju inte. Inte egentligen. Fast det har Donald aldrig behövt bry sig om.

Så det finns liksom inga konsekvenser oavsett vad han gör, menar Mary fullt förståeligt. Något vem som helst med en hjärna i och för sig räknat ut för länge sedan. Han förlitar sig på att bli belönad och/eller få utdelning för dåligt uppförande. Som när han anlitade en kompis att göra SAT-provet inför sin sejour på college. Som när han försökte justera sin fars testamente i hemlighet och lura honom att skriva på med ett tillägg. Som skulle ge honom själv full kontroll av hans tillgångar vid dennes död. Eller för den delen; som när det republikanska partiet såg till att han blev frikänd från alla anklagelser om maktmissbruk och obstruktion i kongressens arbete i den första riksrättsprocessen mot honom.

Förräderiet mot USA:s allierade

Droppen som fick bägaren att rinna över för Mary att skriva denna bok verkar ha kommit i slutet på 2016. Då vädrades en triggande känsla som sade att farbrorns grymhet och inkompetens skulle förorsaka människors död. Aldrig hade hon trott att så många frivilligt skulle göra det möjligt för honom att bejaka sina värsta instinkter. Regeringssanktionerade kidnappningar av barn och förräderiet mot USA:s allierade vara bara några av hans övergrepp, menade hon.

”Allt är under kontroll”

Seden kom Coronakrisen. Med tillhörande ovilja att erkänna att något var på väg att hända. Hälsodepartementet hade färdiga simuleringsmodeller redan ett par månader innan Covid-19 nådde staten Washington, men Donald förnekade stundens allvar. Varför, frågar Mary retoriskt och svarar själv med ett enda ord; rädsla. En känsla som alltid likställts med svaghet i familjen. Den är lika oacceptabel för honom idag som när han var tre år gammal.

Först i december 2019 kom hans första reaktion. Det var då narcissismen kickade in, menar Mary. Av rädsla för att inte verka svag eller misslyckas med att ge intrycket att allt är ”toppen” och ”perfekt”. Och mycket riktigt gick Donald ut den 22 januari 2020 och hävdade att ”Vi har allt under total kontroll”. Vilket förstås inte stämde. Alls.

Synden att inte kyssa Donalds arsel

Samtidigt startade Donald en fejd med New Yorks borgmästare Andrew Cuomo, som tidigt intog positionen som en av USA:s ledande Coronabekämpare. Han begick den ultimata synden att inte kyssa Donalds arsel på ett ”bristfälligt vis”, raljerar Mary och tillägger att om han nu velat bli förlåten för alla ”motbjudande handlingar” hade han lätt kunnat bli det om han besvärat sig med att läsa pandemimanualen Obamaadministrationen lämnade efter sig.

Men det är inte så Donald funkar, utvecklar Mary. När tusentals amerikaner dör räknar han på hur mycket aktiemarknaden har ökat. När Freddy låg för döden gick han på bio. Om han kan tjäna på någons död ser han till att utnyttja det, och sedan glömma det faktum att personen ifråga dött.

Inget värde i empati

När pressen började skriva om Donalds avsaknad av empati i samband med pandemin stigande dödstal var det inget som förvånade Mary. Helt enkelt av den enkla anledningen att han är ”fundamentalt oförmögen att erkänna andras lidande”. Det skulle tråka ut honom att höra historierna om de som avlidit, konstaterar Mary kallt. Det finns inget värde i empati, ingen påtaglig fördel att bry sig om andra.

En episk tragedi betecknar Mary det som att farbrorn inte inser att varken han själv eller andra har ett inneboende värde.

Avhyvling med seriositet i tonen

Hon konstaterar att det monstruösa i Donalds karaktär är manifestationen av rädslan han flytt från hela sitt liv; att vara svag. I hans huvud finns inget alternativ till att vara positiv, ge intryck av styrka oavsett hur falsk denna bild än är. Att acceptera och erkänna ett hot och ta ansvar för det samma finns inte på kartan. Det gäller ju att inte vara… ööh svag.

Det är således ord och inga visor som gäller när Mary lägger ut texten om sin farbror. Samtidigt ter sig det hela dock både nyanserat och balanserat, och för den delen initierat. För även om det här förvisso kan framstå som en avhyvling av Donald, så är det likväl en storslagen sådan med fakta i centrum. Skriven med mycken seriositet i tonen, därtill. Det finns inga onda avsikter i det hon skriver. Det är inget karaktärsmord för dess egen skull. Däremot kan man väl säga som så att Donald får skörda vad han sått i sisådär minst sex decennier. För det är samtidigt ord och inga visor som gäller.

Psyke bortom all räddning

Men som sagt; niecen säger inte att Donald föddes till dagens Donald J. Trump. Hon är noga med att betona miljön han växte upp i, och Fred Sr:s inverkan i synnerhet påverkade starkt. Med Donald inträde på den politiska scenen introducerades samma förgiftande lögnaktiga positivism åt landet som helhet som Fred Sr. använde mot sin sjukliga fru, sin döende son och favoritsonen, något som i den sistnämndes fall skadade hans psyke bortom allt räddning.

Tvingas leva i kölvattnet på kaoset

Och så är det säkert. I egenskap av historiskt och politiskt intresserad utgör detta om inte annat en intressant uppenbarelse. Synd bara att världen tvingas leva i kölvattnet av kaoset, myglet, korruptionen, lögnerna, polariseringen och inte minst försöken att underminera demokratin som sattes på sin fullt medvetna spets i samband med hans presidentskap under mycket lång tid framöver.

Motvikter behövs

Det är tragiskt, och man kan inte annat än ge credit till Mary L. Trump för att hon hade modet och orken att skriva denna bok. För i en värld av idiotiska konspirationsteorier, historierevision, desinformation och inte minst hejdlös glorifiering av ”strong men” med skadliga diktatorstendenser behövs motvikter som sätter sanningen i fokus.

Andra böcker relaterade till Donald Trump recenserade på JPS Media:
STORMY DANIELS : FULL DISCLOSURE
MICHAEL D’ANTONIO : THE TRUTH ABOUT TRUMP
MATT TAIBBI : INSANE CLOWN PRESIDENT