Klicka på bilden, för att se hela bilden
Styx är tillbaka. With a vengeance, som man säger i Staterna. För The Mission, bandets första fullängdare med eget material sedan Cyclorama 2003 är på det hela taget en riktig femetta. Överraskande? Kanske en aning. Trots att liveformen håller i sig än idag trodde jag nog ändå att sällskapets bästa dagar i studion var över trots allt.
Återgång till konceptalbumet
Fast att åter begagna sig av konceptidén ter sig allt en smula övermodigt. Eller dumdristigt, beroende på vem man frågar. För det är faktiskt inte bara surmagade trendnissar bland kollegorna med ständiga antipatier mot denna slickade välspelade genre som sågat detta musikaliska historieberättande. Även fans av det hela är tveksamma nuförtiden.
Ändå har sextetten valt att göra skivcomeback med en berättelse om en bemannad rymdfärd till Mars 2033. Crazy? Kanske det, men det fungerar. Inte minst för att det finns en intressant story inbäddad där i lyriken.
Gedigen infallsrikedom
Samtidigt kan förstås den som vill strunta fullständigt i handlingen och bara avnjuta musiken istället. Särskilt som det här är så starkt både låt- och produktionsmässigt. Det är nämligen väldigt lätt att associera till storsäljande album från storhetstiden, typ The Grand Illusion, Cornerstone och Paradise Theater. Överlag är variationen stor, stämsången hissnande snygg, arrangemangen inspirerat fräscha, och allt låter klassiskt Styxigt.
Bland favoriterna märks Gone, Gone, Gone, en rocker i samma anda som livefavoriten Rockin´to Paradise, den akustiskt färgade Radio Silence, balladen The Greater Good, proggigt fokuserade Red Storm och Khedive med sitt klassisk doftande intro. Fast egentligen håller detta infallsrikt gedigna verk förstås synnerligen hög klass rakt igenom. Lysande, var ordet.
skriven 2017-06-27
