[STUDIO GHIBLI] MIN GRANNE TOTORO – magiskt skimrande och spännande mästerverk

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Tonari no Totoro
Regi: Hayao Miyazaki
Originalröster: Noriko Hidaka, Chika Sakamoto, Shigesato Itoi, Sumi Shimamoto, Tanie Kitabayashi
Land: Japan
År: 1988
Genre: Animerat, Familj, Fantasy
Längd: 86 minuter
Format: Blu-ray/DVD
Distributör: TriArt Film
Betyg: 5

Min granne Totoro är en vacker och vänlig saga, där spöken fördrivs med ett gott skratt och där skogens övernaturliga varelser visar sig vara riktigt fluffiga och kramgoa. Min granne Totoro är förmodligen Studio Ghiblis mest kända film – en liten och en stor Totoro tronar bredvid Studio Ghiblis logga. Totoro är för Studio Ghibli vad Mickey Mouse är för Walt Disney. Disney är “the mouse house”. Studio Ghibli är Totoros mysiga hem.

Egentligen är Min granne Totoro Studio Ghiblis tredje film – Studion grundades 1985, Min granne Totoro hade biopremiär 1988, så det tog lite tid att fullborda filmbolagets logga! Laputa – Slottet i himlen och Eldflugornas grav är föregångarna i Studio Ghiblis digra kanon. Båda två är mästerverk. Men inget mästerverk når egentligen upp till Totoros universella mästarklass.

Har något för alla

Det är svårt att ranka Studio Ghiblis “mest lyckade film”, eftersom Studio Ghibli går från succé till succé, ständigt med samma noggrannhet i animationen. Allt görs för hand. Sterila generiska och opersonliga datoriserade miljöer och plastiga karaktärer är bannlysta. Det tar tid för Studio Ghibli att göra sina filmer – men det är det värt. Den som väntar på något gott … Får ge sig till tåls. Min granne Totoro har något för alla, en unik universell appeal. Tots, kids, tweens, teens … och uppåt.

Att skratta så spökena flyttar ut

Ramhandlingen är enkel. En lillasyster och en storasyster, Mei och Satsuki, flyttar in i ett riktigt gammalt ruckel – ett spökhus. Pappa råder flickorna att vara glada och att skratta riktigt högt, för då flyttar spökena ut. Det hjälper. (Det är också spöken som sprider sot och damm … om du har det lite dammigt hemma, så vet du nu vem du kan skylla på! Och “ett gott skratt” låter som ett billigt sätt att städa på …)

Systrarnas mamma ligger på sjukhus i närheten, flickorna hälsar på, storasyster skriver långa brev om äventyren med Totoro, båda systrarna fantiserar om att komma med nyttiga och goda hemodlade grönsaker till mamma, för då kommer hon säkert att bli frisk och komma hem direkt …

Barnen får inga bannor

Barnen är föredömliga – de njuter av gurka, tomat och majs, som om det vore godis, är intresserade av en egen odlingsplätt på tomten och kallar innehållet i grannträdgårdens grönsaksland för “skatter” …

Föräldrarna är också föredömliga, de säger aldrig till barnen att de bara hittar på.
Mei blir inte utskälld när hon springer iväg själv och kommer bort i skogen – istället går familjen till ett altare och tackar skogens väktare för att Mei kom tillbaka oskadd igen. Precis så som man gör i verkligheten i Japan – alla seder och bruk är minutiöst skildrade.

Barnen får inga bannor för att “de hittar på” och “slarvar bort” ett paraply, när de berättar att skogsvarelsen Totoro kom och lånade pappas fina, stora paraply och sedan steg på en kattbuss och försvann.

I stil med Mary Poppins

Regissören Hayao Miyazaki är en stor anglofil, och visst syns engelska influenser även i den här ultrajapanska filmen som utspelar sig på den japanska landsbygden på 1950-talet, då ingen hade mobiltelefon och få hade fast telefon och många jobbade med jordbruk. Totoro flyger med ett paraply i stil med Mary Poppins, och kattbussens stora vänliga flin (som är det sista dröjer sig kvar, när hen försvinner) påminner om The Cheshire Cats kvardröjande leende i Alice i Underlandet. Det är också genom ett hål ner till underjorden, vid ett magiskt gammalt träd, som först lillasyster Mei och sedan storasyster Satsuki faller, när de är på jakt efter Totoro … först av nyfikenhet och sedan för att de behöver hjälp.

Gamla katter får förmågan att byta form

Min granne Totoro bygger så klart också på japansk folktro – filmen utspelar sig i en värld där animagi och kami är vardagsmat, där skogen självklart är befolkad av övernaturliga varelser, där rävar kan ha ett eget altare, och där shinto andar dröjer sig kvar. Flickornas pappa förklarar att Totoro förmodligen är skogens väktare och vilken tur de har haft som har fått se honom!

Enligt japansk folktro ska katter, om de blir tillräckligt gamla, få förmågan att byta form. Så det är alltså bara helt naturligt att en katt kan förvandla sig till en buss. Eller en kattbuss. Förvandlade katter, kallade bakeneko, finns med i flera av Miyazakis filmer. Liksom vanliga katter. (Om katter någonsin kan kallas vanliga – alla katter är mer eller mindre ovanliga!)

Inga fula bergatroll

Mei försöker förresten uttala “tororu”, vilket är ett japanskt sätt att uttala låneordet “troll” – men det kommer ut som “totoro“. I svensk text och dubbning kallas Totoro för ett troll, men han ser ju inte alls ut som de stora fula bergatroll som finns i nordisk folktro, eller i John Bauers klassiska illustrationer, och Totoro ser inte heller ut som de där energiskt studsande och sjungande små penntrollen i franchisen Trolls.

Oemotståndligt äventyrslysten

Det är inte bara stora Totoro och de två små totoros och kattbussen som visar sig vara hjälpsamma. Även vanligt folk på landet är otroligt snälla, vänliga och hjälpsamma. Till och med grannpojken Kanta, som blir förtjust i flickorna och lånar dem sitt paraply – en scen som är nästan identisk med den där flickorna ger Totoro sitt paraply. Kanta gillar tecknat och flygplan, och det är lätt att se honom som en ung version av regissören Miyazaki själv – han är galen i flygplan och försöker få in flygplan och flygning i alla filmer … här är det leksaksflygplan som figurerar. Totoro själv kan flyga utan flygplan.

Lillasystern i filmen är oemotståndligt nyfiken och äventyrslysten och modig. Hon lägger sig på magen på något som ser ut som ett jättestort fluffigt monster och gapskrattar. Kavat är bara förnamnet! Storasyster har en ansvarsfull roll att ta hand om lillasyster och att se till att inget ont händer henne. När hon kommer bort så är det så klart Totoro och kattbussen som kommer till storasysters räddning …

Naturen är besjälad

Mycket i filmen är typiskt japanskt, med många gamla seder och bruk – man kan roa sig att spana efter det tempel där rävguden tillbeds eller olika shinto tempel – grindarna ska kunna fungera som en grind till en annan värld. Om man nu inte bara behöver ett hål under några trädrötter eller en hemlig skogsväg för att hamna i en förtrollad värld.

Naturen är besjälad – och om man visar respekt för naturen och dess andar och Totoro-troll ger naturen även tillbaka. Bland annat i form av frukt och grönsaker. Totoros present – olika nötter – planterar flickorna för att få en ny skog. Odlingsivern har inga gränser.

Övernaturligt vackra bilder

Animeringen är fulländad, miljöerna inspirerad av verkliga miljöer … och Totoros skog är idag skyddad.

Övernaturligt vackra bilder ackompanjeras av musik som det är praktiskt taget omöjligt att inte nynna på efteråt … Speciellt Totoros eget tema. Delar av bakgrundsmusiken har ett genomgående tema som påminner om melodislingan “We’re all going on a summer holiday”.

Ingenting handlar om konflikter

Ovanligt nog för en film så handlar Min granne Totoro om nyfikenhet, utforskande, samarbete, lärande, vänskap och växande (både bildligt och bokstavligt) … Ingenting i filmen handlar om konflikter, angrepp, skurkar och hot, något som är standardmodellen för västerländska barnfilmer – och även filmer i allmänhet.

Världen kan vara vackrare, vänligare, visare … Och mer närodlad.

Filmen Min granne Totoro är magisk, skimrade, vilsam och poetisk – och ändå full av fart, spänning och dramatik. Det är inte många filmskapare som kan få den ekvationen att gå ihop.

Min granne Totoro är en av tidernas bästa filmer någonsin – alla kategorier.

Skriven 2021-03-11

JPS Media gör en satsning på animationsvirtuoserna Studio Ghiblis tidlösa och rosade repertoar, och vår expert på ämnet Belinda Graham recenserar. Först ut är detta mästerverk. Sedan följer vi upp med att avhandla en annan på det hela taget lika stark höjdpunkt, Kikis expressbud från 1989.

Därefter börjar vi från början och recenserar filmerna kronologiskt i den ordning de hade premiär.