GUNNAR KRANTZ – serieprofilens nostalgitripp om ett svenskt serieimperium på 80-talet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Häromveckan gjorde jag något så ovanligt i dessa tider som att gå på krogen. Jag hade inte varit ute och druckit öl med sällskap på ganska exakt ett år, men nu blev det några lättdruckna Falcon tillsammans med två vänner.

En av dessa två vänner, Micke, har jag känt i nästan 40 år. Rättare sagt, vi fick kontakt med varandra för snart 40 år sedan – men det dröjde några år innan vi träffades. Micke, liksom jag, tillhör nämligen de där killarna som var verksamma under den enorma seriefanzinevågen i början av 1980-talet. Fast då kallade vi tidningarna “amatörserietidningar”, det tog ett tag innan vi sa- och skrev “fanzine”.

Drivs av en passion för serier

Det är rätt intressant, det här. Vänner och umgänge kommer och går. Själv har jag nu passerat 50 med viss marginal och jag har bott i några olika städer. En del personer jag träffade nästan dagligen för tio, tjugo, trettio år sedan träffar jag knappt alls idag, eller i alla fall rätt sällan. Men – många av de personer som var aktiva i Seriesverige under 80-talet har jag fortfarande kontakt med. Till en början skrev vi brev till varandra, men i och med Bokmässan i Göteborg, som första gången hölls 1985, fick vi möjlighet att träffas och umgås. Vi drevs-, och drivs fortfarande, av en genuin passion för serier.

Publicerar sig oftast på nätet

En annan av de här profilerna från 80-talet är Gunnar Krantz. Gunnar får väl sägas vara en av de största profilerna vi har i Seriesverige. Han är mannen som varit överallt, hela tiden. Gunnar har huserat i serievärlden på olika sätt närmast oavbrutet i 40 år – numera är karln professor i visuell kommunikation på Malmö universitet. Från Böld & Fibbla(1981) och Ett vidrigt elände (1983) till professor, det är inte illa pinkat. Själv återvände jag till Knohult efter 30 år.

Gunnar Krantz gör fortfarande serier. Numera publicerar han sig oftast på nätet, hans serier finns att ladda ner som pdf-filmer på Seriekonst.se. Men – häromåret köpte Gunnars universitet in en risograf, ett slags tryckpress. 2019 gav Gunnar ut det trevliga fanzinet Malmö Rock City och alldeles nyligen lät han trycka upp Seriekonst nr 1/2020, Serier från SibirienSerier från Sibirien. Jag hade redan läst denna serienovell som pdf, men det var onekligen något visst med att få den tryckt på papper. Inte bara det, den tolvsidiga tidningen är i stort, fint kvällstidningsformat.

Förvarade tryckpress i Sibirien

Gunnars serie – själva serien är på tio sidor – handlar om något jag länge velat läsa om: Horst Schröders serieimperium under 1980-talet. Jag vill läsa massor av serier och böcker om denna epok!

Sibirien är ett område i Vasastan i Stockholm, och i början av 80-talet hade Gunnar Krantz och en konstnärskompis köpt en tryckpress, som de förvarade i en lokal de hyrt billigt i Sibirien. De springer på Horst Schröder, som bor i krokarna och som snart ska ge ut första numret av sin tidning Epix (som kom ut 1984). Gunnar tycker att Epix-loggan är ful, och designar en ny.

Serier från Sibirien handlar om den grafiska formgivningen av Horsts tidningar. Ett smalt ämne, kan tyckas, men det här är något alldeles otroligt intressant. Åtminstone för oss nostalgiker som var med på den tiden, vi som köpte nummer ett av Epix och Pox i Pressbyrån så fort de kommit ut.

Drevs av framtidstro och ville bli professionella

Den här lilla serien får mig att fundera på hur det var på den tiden; för 35-40 år sedan. Jag vill nog hävda att vi drevs av något slags framtidstro, som jag tror försvunnit, eller kraftigt förändrats, idag. Semics serietidning Svenska Serier, som kom ut 1979-1982, var otroligt betydande och fick oss unga läsare att få upp ögonen för mycket.

En del klagade på att Semic mest verkade vara ute efter nya tecknare till sina etablerade serier. Eller till andra kommersiella projekt, men för många av oss var det där vi ville hamna – vi ville göra karriär i seriebranschen. Vi ville bli professionella och försörja oss på serier. Serier betydde nästan allt. Det var även i Svenska Serier jag första gången läste om seriefanzines och beställde en eller ett par. Svenska Serier ledde till en enorm fanzine-boom, och när Semic lade ner sin tidning, läste vi enorma mängder fanzines istället.

Branschen kändes het och fräsch

… Och sedan kom Horst Schröder och Epix, och ingenting blev sig mer likt. Plötsligt öppnades porten till den stora världen; den stora serievärlden vi tidigare bara läst om i Bild & Bubbla, och som vi kanske nosat lite lätt på under någon utlandssemester. I och med Epix och Pox, samt Horsts övriga tidningar och seriealbum, fanns plötsligt en fruktansvärd massa nya, spännande, fantastiska, konstiga serier tillgängliga – på svenska.

Seriesverige var plötsligt jättespännande. Branschen kändes het och fräsch. Flera av mina gamla fanzinebekanta blev tecknare, författare, redaktörer, översättare, textare, allt möjligt. Jag gick från tonåring till ung vuxen under den här perioden, och för mig kändes det som en värld full av möjligheter. Inte bara på Horsts förlag, utan även på Semic, Carlsen Comics, Galago, och vad som mer fanns. (Jag hamnade för övrigt på Semic 1989 som frilansande manusförfattare.)

Dalade rejält under 90-talet

Horst fick problem med distributionen, försäljningssiffrorna dalade, och efter ett drygt decennium var samtliga tidningar från Horsts förlag nerlagda. Ja, seriebranschen i stort dalade rejält under 1990-talet; upplagorna sjönk, titlar lades ner. Seriemediet ersattes av andra former av underhållning. Själv började jag att ägna mig allt mer åt film istället för serier.

Idag, på 2020-talet, verkar det finnas fler serietecknare i Sverige än det någonsin gjort – åtminstone vad gäller tecknare som uppmärksammas (i någon mån); en gång i tiden var det ett ensamt och rätt anonymt jobb. Det finns flera serieutbildningar, och under en period fanns det nog fler serieförlag än någonsin – jag vet inte hur det ser ut idag, några förlag har lagts ner, andra har slagits ihop.

Känns som serier blivit ett specialintresse

… Men ska jag sticka ut hakan, vill jag nog påstå att den passion för serier som drev oss på 80-talet saknas idag. Ingen regel utan undantag, förstås (jag hoppas verkligen att ni har överseende med att jag generaliserar här), men på 80-talet var det inget val vi gjorde när vi började göra serier; serieskapande var snarare det som kom naturligast. Tecknade serier och serieläsning var en naturlig del av våra liv, av vår uppväxt.

Idag känns det lite grand som att serier blivit något av ett specialintresse. De som är intresserade köper inbundna album från Kartago och Cobolt, och de letar upp butiker som för serietidningar för att kunna köpa senaste Fantomen, men det är nog ytterst få som köper med sig en Fantomen att ta med hem till pågen när man ändå är i butiken och köper mjölk och krossade tomater. Fast vem vet, kanske skulle pågen – eller tösen – uppskatta en Fantomentidning?

Serieskapare som inte läste serier som barn

Ibland blir jag konfunderad när jag läser intervjuer med svenska serieskapare, och de säger att de inte ritade några serier alls under uppväxten, de gjorde sina första serier först som vuxna. Det kan även hända att de påstår att de inte läste serier alls när de växte upp; inte mer än Kalle Anka och Bamse när de var barn. Jag tycker att sådana uttalanden är konstiga. Jag menar, varför ska de då plötsligt rita serier? Det är som om jag skulle ge mig på att skriva poesi, eller ägna mig åt någon annat jag inte har någon som helst relation till. Det skulle kunna bli bra, mer det är mer troligt att det blir skit. Serier, däremot, är min naturliga konstnärliga uttrycksform.

Är stora seriefans på det stora förlaget

Här måste jag skjuta in att många av de anställda på Det Stora Kommersiella Förlaget; det vill säga Story House Egmont, min främsta arbetsgivare, numera är stora seriefans och oerhört kunniga. Jo, några av dem är gamla kompisar till mig. Därför är det nu roligare än det någonsin varit att jobba för Egmont.

Som jag skrev ovan, är Serier från Sibirien bara tio sidor lång. Självklart vill jag läsa mer! Jag ser gärna att Gunnar fortsätter att berätta om den här tiden. För det finns ju massor att berätta! Vågar jag hoppas på en serieroman om 1980-talets Seriesverige?

Skriven 2021-03-13