WEEZER : OK HUMAN (Atlantic) – underhållande lekfullt med stråkarna i högsta hugg

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Tanken svindlar. 27 år har passerat sedan Weezer släppte sitt sensationella självbetitlade debutalbum. Kollegorna jublade, sanslösa femton miljoner exemplar såldes världen över, och den MTV-tittare som lyckades missa videon till Buddy Holly måste ha befunnit sig i sovande tillstånd konstant.

Men smekmånaden tog snabbt slut. Uppföljaren Pinkerton var en mörk smått arty affär som inte föll folk särskilt på läppen. Först 2016, 20 år efter releasen nådde verket platinastatus på hemmaplan, och vid det laget hade det faktiskt omvärderats också.

Låter alltid rötterna skina igenom

Vilket säkert var uppmuntrande för kvartetten. I alla fall verkar det så eftersom de fortsatt experimentera stilmässigt och variera powerpop-/punkpop-/poprockdieten med utflykter i andra musikaliska territorier. Med varierande resultat och reaktioner, bör tilläggas.

Samtidigt är det på något vis så att gruppen alltid låter sina rötter skina igenom på mesta sätt. Chefsdesignern och låtskrivaren Rivers Cuomo må ha varierande visioner, men popmelodierna är nästan alltid hur tydliga som helst. Som här på deras fjortonde album Ok Human där inspirationen hämtats från Beach Boys: Pet Sounds och omhuldade låtskrivaren Harry Nilssons: Nilsson Sings Newman, två klassiska album med både sofistikerad och storslagen produktion.

Inspelat i Abbey Road Studios

Så med tanke på detta borde det väl inte förvåna att Cuomo tidigt deklarerade att stråkar – och mycket annat, bör tilläggas – hade spelats in i Abbey Road Studios med 38 personer i orkestern. ”Pianobaserat” och ”mycket excentriskt” skulle det visst också vara, men så svepande skulle jag nog inte vara. För en vanligt Weezerlyssnare är mycket av det man kan höra på Ok Human inget direkt sensationellt.

Upplyftande, catchy och bästa versionen av Beatles

Dock märks det självklart mer eller mindre att inspelningarna smyckats ut med diverse gods från Abbey Road-sessionerna. Tonen, så att säga, sätts direkt med ett präktigt stråkarr i söta All My Favorite Songs, och på den vägen är det. Grapes of Wrath är en annan trevlig sak med upplyftande kvaliteter. Synnerligen catchy är det hela också. Det är för all del Here Comes the Rain också, och visst tänker man en del både på Elton John och Paul McCartney medan detta spår pågår. Och på tal om McCartney, visst gör bandet sin bästa version av Beatles i rytmiska dängan Screens? Men när man når refrängen funderar jag å andra sidan också på var jag hört den tidigare.

90-talets melodiösa indievibbar

Samtidigt kan den som längtar efter en sång om den rutinpräglade tristessen Corona skapat med fördel lyssna på något lätt skruvat betitlat Aloo Gob, efter den indiska maträtten.

Vidare är Dead Roses och Numbers läckra ballader med lika fylliga som svepande luftiga stråkar, som ger associationer till ett cocktailparty med retrofeeling vid poolen. Slutligen; vad kunde passa bättre att avrunda alltihopa med än La Brea Tar Pits? Vi talar trots allt om en sak med kammarpoptendenser med 90-talets melodiösa indievibbar intakta.

Kvalitet man har rätt att förvänta sig

Så, vad kan man väl önska sig mer? Med Weezer alltså. Inte vet jag. Kan inte direkt komma på något just nu, faktiskt. Det här är ett underhållande lekfullt album som lever upp till den kvalitet man har rätt att förvänta sig av dessa popsmeder av rang. Med stråkarna i smakfullt högsta hugg, dessutom.

Skriven 2021-03-29

print

Våra samarbetspartners