WIG WAM – det albumaktuella bandets sångare Åge Sten Nilsen om de intensiva åren: “Det kan inte vara crazy MF glam hela tiden”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De gjorde förvisso glammig metal med skämtsam glimt i ögat redan innan Steel Panther intog scenen i slutet på förra decenniet, men för de flesta är Wig Wam mest kända för sin medverkan i Eurovision Song Contest. Året var 2005, och bandet kom på nionde plats med sitt bidrag In My Dreams. Därefter blev norrmännen så småningom både större än störst på hemmaplan och så småningom även “Big In Japan”.

2020 ett svårt år

Men efter framgång kommer inte sällan splittring. I det här fallet kom den 2013, vid det laget hade vänskapen om än inte musiken hamnat på dekis. Fast likt fågel Fenix är bandet nu tillbaka. Med sitt första album på nio år, och med en titel som Never Say Die finns det anledning att hysa tillförsikt inför framtiden.

– Ja, visserligen var 2020 ett svårt år, men jag hittade på massor av grejor då, säger sångaren Åge Sten Nilsen, alias Glam. Coronatiden började med att jag fick en stor hit med en norsk version av Shallow, vi lade ut en video som fick 350.000 visningar på ett dygn. Sedan gjorde jag streamingkonserter som gav inspiration till Wig Wam-plattan vi spelade in senare.

Begravde stridsyxan

Fast Åge berättar “i ärlighetens namn” att början till ett nytt liv för bandet inleddes långt tidigare. Under några år hörde Norges SVT, NRK av sig och undrade om de ville göra en ny låt till Melodifestivalen.

Därefter var bollen i rullning De forna stridstupparna började träffa varandra igen och begravde stridsyxan. Vid det laget hade gitarristen Trond Holter redan börjat skriva på titelspåret Never Say Die och ytterligare en låt, och på den vägen var det.

– Sedan bytte vi management och bokare, och då kom Tons of Rock, Norges svar på Sweden Rock in i bilden. Fast sedan blev det ju inget med det i somras, så då valde vi att försöka bli färdiga med en ny skiva istället.

Var ironiska innan Steel Panther

Enligt Åge har det nya verket fått “fantastisk respons”, och denna går i sin tur ut på att bandet här uppvisar ett tyngre sound. Lika melodiöst som tidigare förvisso, fast tyngre.

– Men vi har lagt den blaserade, ironiska attityden åt sidan. Tidigare var vi en ironisk akt innan Steel Panther kom fram. Men nu när vi gjort comeback och har gjort en massa annat emellan känns det inte lika bra längre. Det är därför vi bytt till till våra vanliga namn. Vi klarar oss utan Glam, Teeny, Flash och Sporty nu.

Har blivit mer äkta

– Vad var poängen med allt det där då?

– Det var ju lite så i början. Vi ville “stand up” och göra en grej av det. Men nu gör vi det här för att vi älskar det. Samtidigt tar vi det inte så högtidligt. Vi bara busar lite, som ni svenskar säger. Det har blivit mer äkta, jag sjunger mer äkta. Men vi är ändå over the top med en twist. Vi skulle aldrig kunna gå ut och vara ett bluesband. Det ska vara pyro och sådant när vi spelar.

Beträffande tyngden på det nya alstret medger Åge dock villigt att det bara blev så att det blev mer heavy. Det fanns inte ens en plan från början att de skulle skriva till en ny skiva.

– Nej, det var mest Trond och jag som ville se vad vi hade i oss. Några låtar som Hard Love och Kilimanjaro var till och med tänkta för mitt band Ammunition, inte för Wig Wam.

Det var “smooth” att skriva nu

– Men hur var det att arbeta med varandra igen efter nästan tio år. Ni hade ju inte gjort något tillsammans sedan förra albumet Wall Street från 2012. Var det som att cyka, man glömmer det aldrig när man väl lärt sig?

– Nej, du vet. Skriva låtar har jag gjort hela tiden sedan jag hoppade av 2014. Men när man träffar de gamla polarna igen då blir det en annan sak. Innan det tog slut var Trond och jag så inne i oss själva och att vi ville göra något annat, men vi kom aldrig på vad vi skulle göra. Det enda som var säkert vara att vi inte ville vara med i Wig Wam längre. Fast sedan dess har vi arbetat med så många andra. Jag med Erik Mårtensson från Eclipse och Trond och Bernt (Jansen, basisten) med Jorn bland annat. Det har gett oss inspiration, så det var “smooth” att skriva tillsammans nu.

Soloskivor som terapi

Förmodligen var det också så att denna inspiration hängde samman med flit och god arbetsmoral. I mellantiden mellan splittringen och återföreningen hann Åge nämligen såväl göra två soloskivor och två album med Ammunition, som turnera med ex-Rainbowkeyboardisten Tony Carey och Dan Reed.

– Och det jag gjorde solo är inte hårdrock, utan singer/songwriting. Det var ett behov för mig att spela personliga grejor. Wig Wam hade några år då det gick lite vilt till, och därför fick jag göra soloskivorna som terapi för en helt annan publik. Fast när jag ska göra rock måste det alltid vara med breda ben.

– Det låter som om du tycker att Wig Wam hade nått vägens ände innan ni splittrades?

Ja, det fanns bara en väg att gå, och det var vidare. Så då startade jag Ammunition. Då befann sig Wig Wam sex fot under jorden. Men nu är vi vänner igen.

Turnémanagern sov i receptionen

Åge hänvisar till dålig kommunikation när han ska förklara varför det gick som det gick då det begav sig. Det och ett högt uppdrivet tempo. När det var som mest galet kunde det bli tre spelningar samma dag.

– Det var sjukt. Sedan gick vi och lade oss vid två, tre på natten, och så gick vi upp tidigt för att göra en konsert i Reykjavik. Det kunde bli både privatplan och helikoptrar ibland. Det är sådant du kan göra ett tag, men det kan inte vara “crazy motherfucking glam” hela tiden. Vi var helt slut, och vår turnémanager var rädd att försova sig, så han sov i receptionen för att vara påklädd.

Queenshow drog 650.000

Åge berättar att det blev “jävligt” mycket stress på slutet samtidigt som privatlivet gick åt helvete. Krånglet inbördes i bandet satte dock allt på sin spets, och det var då sångaren satte ner foten och sade att det var dags att ta en paus. Den första.

– När ses vi igen, sade de. Vi får höras när vi läkt, svarade jag. Det var då jag drog igång en Queenshow, och den blev en jättesuccé. Vi körde den för 650.000 personer. Det var härligt.

Finns två sidor av allt

Denna paus förvandlades dock aldrig till en fullskalig splittring, det skulle dröja till 2014. Istället tog kvartetten sig samman och släppte nya album både 2010 och 2012. Sistnämnda, Wall Street skulle dock bli det sista på nio år. Därefter spreds bandmedlemmarna för (rock)vinden. Tills Åge skickade ett SMS.

– Ja, jag gick och såg Tronds gamla band Dream Police, och då hade han sett mig i publiken. Så jag messade honom och bjöd ut honom på kaffe, och då pratade vi ut om allt som varit. Det finns två sidor av allt, och hade vi varit ärliga mot varandra hade vi aldrig hamnat i den situation vi gjorde. Så då föreslog jag att vi skulle göra något. Jag tänkte fan, ska vi inte göra en ny låt.

Som en berg- och dalbana

– I år är det faktiskt tjugo år sedan Wig Wam bildades. Hur ser du på er karriär så här långt?

– Som en berg- och dalbana. Precis I början hade jag gett upp att hålla på med musik till hundra procent. Jag jobbade på NRK med att göra spellistor innan jag började producera musikshower. Jag gjorde en Eaglesshow med Jorn och en Creedenceshow. Men sedan fick jag en idé om att starta “The Greatest Band in the Galaxy” i de polska kvarteren i New York.

Åge berättar att bandet, som sedermera döptes till Wig Wam startade som ett jamband. Man hade en massa gimmicks och betraktades på det hela taget som ett skojprojekt.

– Men sedan kom glädjen att spela den här musiken, och skriva egna låtar. När vi spelade live kunde vi först spela en Kisslåt, och sedan en egen låt, och då såg vi att folk gillade det.

Utsåld turné i Japan

– Vad har varit höjdpunkterna?

– Vi har fått uppleva saker vi inte hade kunnat föreställa oss. Som att ha en utsåld turné i Japan, supporta Alice Cooper och turnera med Gotthard i Tyskland. Japan var en cool grej. Vi gjorde festivalen Loud Park med Heaven & Hell, och medan vi spelade stod grabbarna i Marilyn Manson och Machine Head bredvid och tittade på. Sedan finns så många andra höjdpunkter, men Japan är definitivt en av de största. Minnena därifrån är såklart jättefina. Men sedan kändes det bra att komma hem och spela för 5000, och få en guldskiva av Bonnie Tyler också.

10.000 utan övernattning på Sweden Rock

– Då förutsätter jag att Japan står högt på önskelistan för framtiden också?

– Ja, vi hoppas ju få komma dit igen. Samtidigt blev det aldrig något med USA tidigare, och Sweden Rock fick vi en förfrågan från tidigt, men vi drog vi in en jävla massa pengar i Norge då, och av Sweden Rock skulle vi få 10.000 utan övernattning. Så då sade vi “Varför skulle vi?”. Men i efterhand tyckte vi förstås det hade kunnat vara kul.

På med glitterkavajen

– Sedan är det omöjligt att prata Wig Wam utan att nämna Melodifestivalen. För jag undrar självklart om det var självklart för er att deltaga?

– Det var självklart så länge vi visste att vi kunde vara oss själva. Vi tog vår stil och image till en kommersiell scen. Det är inte så att vi själva blev mer kommersiella. Så när vi fick frågan “Vill ni spela på en stor scen med den största publiken för året? svarade vi inte “Nej, naturligtvis inte”. Istället tänkte vi “Vilken underbar chans att promota vår första singel”. Då nyttjar man möjligheten, tar på sig glitterkavajen och blir schlagerversionen av sig själv.

Kommer att värdesätta livet mer

– Hur ser du annars på framtiden?

– Nu är vi väl snart färdiga med det här jävla krisen. Man får tänka positivt. Luften har aldrig varit så bra, man hinner göra i ordning hemma, man får umgås med familjen och kan kolla på Netflix. Sedan ser jag fram emot att njuta av friheten. Jag tror vi kommer att värdesätta livet mer när allt är över och kan gå ut bland folk igen.

Skriven 2021-02-03