SWAMP THING (säsong 1) – atmosfäriskt, gotiskt och brutalt när klassisk seriefigur tolkas på nytt i vuxen förpackning

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Skapad av Gary Dauberman och Mark Verheiden
Regi: Len Wiseman (episod 1, 2), Deran Sarafian (3, 10), Carol Banker (4), Greg Beerman (5), Toa Fraser (6), Alexis Ostrander (7), E.L. Katz (8), Michael Goi (9),
Skådespelare: Crystal Reed, Virginia Madsen, Andy Bean, Derek Mears, Henderson Wade, Maria Sten, Jeryl Prescott, Will Patton, Jennifer Beals, Kevin Durand
Land: USA
År: 2019
Genre: Skräck/Action/Drama
Längd: Tio avsnitt på mellan på 42-59 minuter
Visas på HBO Nordic
Betyg: 4

Swamp Thing eller Träskmannen som en hette på svenska då det begav sig på 70-talet är en udda fågel i serieförlaget DC:s katalog, men det är också en mörk spännande karaktär väl värd att bygga vidare på för tv- och vita duken. Dock kan jag inte med bästa vilja rekommendera någon av de två 80-talsfilmer och den tv-serie från 90-talet till en enda person. Det räcker med att skåda de trailers som finns tillgängliga på IMDB för att vrida sig som en mask i tv-soffan. Att hävda att det hela ter sig fånigt och campy in absurdum räcker knappast på långa vägar.

Då är jag betydligt mer benägen att lägga ett gott ord eller ännu hellre två för denna nya version. Adjektiv som atmosfärrik, spöklik och gotisk ligger nära till hands för att beskriva serien. Addera sedan ett mysterium, en Skönheten och odjuret-tematik och diverse begravda hemligheter i mitt sydstaternas förmenta småstadsidyll, så förstår ni vad som avses.

Blev sånär hans sista viloplats

Platsen är Marais, Louisiana. Dit återvänder unga Abby Arcane efter att befunnit sig i storstaden flera år för att utreda förekomsten av en dödligt smitta från det lokala träsket. Stadens sjukhus blir basen, och den sympatiske forskaren Alec Holland hennes förtrogne. Dessvärre mördas Holland och kastas i träsket innan de gemensamt lyckas lösa mysteriet med sjukdomen. Samtidigt är det också då han mirakulöst överlever och förvandlas till Swamp Thing, en varelse med en oförklarligt stark koppling till och känsla för träsket som sånär blev hans sista viloplats.

Men Abbys (ut)forskande tar inte slut där. Eller Alecs heller för den delen. Efter det att den initiala chocken lagt sig hos Abby över att Alec kanske inte är död trots allt börjar duon åter söka svar tillsammans. Fast på ett annat, mer känslopräglat sätt än tidigare. Ömsesidig attraktion fanns där redan innan Alecs ofrivilliga förvandling, men nu har deras förväntan bytts ut mot en underliggande sorg.

Handlingstrådar och en twist

Fast allt som står ut i denna serie är inte Skönheten och odjuret-kopplingen. Här finns flera sidospår som väver ett nät av spännande händelsetrådar som mer eller mindre hänger i hop. En är den som avhandlar Abbys trauma över bästa vännen Shawnas död under ungdomsåren. En annan är sheriffen Lucilia och hennes starka band till sin vuxne son i polishuset. Twisten här är dock att hon detta till trots bär på en stor hemlighet ätteläggen är lyckligt ovetande om.

Knäppis med egen agenda

Denna hemlighet i sin tur är kopplad till hårdföre pampen Avery Sunderland, som bokstavligt talat går över lik för att få det han vill, och den här gången nosar han på samma potentiella vetenskapliga revir som Abby. Problemet är bara att detta kostar pengar. Trist bara att det är frun Maria som sitter på tillgångarna. Fast det hindrar inte Avery från att anlita dramats alldeles egen Victor Frankenstein, en viss doktor Jason Woodrue, ändå för att nå forskningsresultat som kan göra honom både rik och berömd . Denne knäppis har en egen högst personlig agenda för att leka Gud över liv och död, och den är förvisso vällovlig. Egentligen. Men ändamålet helgar som bekant för det meste inte medlen.

Vuxet skrämmande och grafiskt brutal

Låt mig här redan säga att det händer betydligt mer än så i denna oväntat välgjorda och spännande serie. Än viktigare är dock att framhålla att att den är gjord för en vuxen publik. Visst, det krävs självklart en faiblesse för ”overkliga” inslag men såväl konflikterna och karaktärernas känslostormar är långt ifrån avsedda för matinépubliken. Samma sak kan för övrig sägas om skräckelementen och våldsamheterna.

Vad kan man säga mer än att det blir skrämmande och grafiskt brutalt titt som tätt där ute i träsket. Och det mesta är inte relaterat till människors grymhet mot varandra, naturen verkar också ha en egen vilja, som både skipar rättvisa och svarar på hot. Svärs gör det också, f-ordet på fyra bokstäver som slutar med ett k används då och då, kan avslöjas. För de som nu bryr sig om sådant.

Den tecknade serien trogen

Ärligt talat är jag jag överraskad över hur underhållande det här är, och hur trogen sina – ursäkta lustigheten – (serie)rötter denna tv-show är på många sätt. Inte minst är man den tecknade serien trogen. Den tog alltid sitt ämne på allvar, det fanns ingen distans eller trams i den, och det gör det inte här heller. Vilket tacksamt noteras. Har aldrig förstått varför tecknade serier nödvändigtvis ska lättas upp och softas när de filmatiseras.

Finns det då inget att anmärka på? Jo, absolut. Den skjutglada uppgörelsen mot slutet av serien känns mer standardartad än man önskat. Likaså finns det vissa trådar som inte riktigt sys ihop, men så förändrades också mycket riktigt förutsättningarna under inspelningens gång.

Patton och Madsen står ut

Fast samtidigt ska ingen skugga falla på skådespelarna. Rollbesättningen är nämligen överlag lyckad. Inte minst gör Crystal Reed och Andy Bean ett sympatiskt par som Abby Arcane respektive Alec Holland. Likaså är det roligt att se underskattade veteranen Jennifer Beals som den inte alldeles renhåriga sheriffen. Fast det är förstås några andra rutinerade rävar i form av Will Patton och Virginia Madsen som står ut mest.

Patton minns vi från 80-talsrullar som Susan, var är du? och Kevin Costner-klassikern Ingen Utväg medan Madsen lyste upp duken under det tidiga 90-talet i sådant som Dennis Hoppers svettigt beckmörka noir The Hot Spot och Highlander II innan comebacken i välförtjänt Oscarsbelönade Sideways i mitten på förra decenniet.

Hur som helst; både gör utmärkta insatser här. Patton har alltid varit lysande på bad guys medan Madsen är en avsevärt duktigare (karaktärs)skådespelerska än vad hon fått credd för, vilket man påminns om här.

Tretton episoder blev tio

Med tanke på allt detta är det synd att Swamp Thing inte fått ett förlängt liv. Tretton planerade episoder blev hastigt och lustigt tio, och sedan lades serien ner när uppdaterade skatteregler i staten där allt spelades in talade till produktionens nackdel. Ändå blev helheten så pass lyckad. Så vad är det man säger? Synd på så rara ärtor, förstås.

Skriven 2021-02-02