Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är ingen direkt hemlighet att symphonic metal med kvinnligt frontade förtecken utgör ett veritabelt getingbo. Så har det varit i nästan två decennier, och så lär det förbli. I fronten står givetvis tungviktare som Evanescence, Nightwish och Within Temptation, men sedan följer ett helt koppel combos, däribland Delain, Epica, Lacuna Coil, Leave´s Eyes, Visions of Atlantis och Xandria. Samt förstås svenska Eleine från Helsingborg.
Detta betyder emellertid inte alls att de här banden direkt låter likadant eller att det går att tjata om att det går ”tretton på dussinet” i genren. Skillnaderna i ton och stil är ofta rätt uppenbara. I fallet Eleine är det rätt tydligt att de valt en väg som ter sig både tyngre och mörkare, något som framstår än tydligare på detta tredje album.
Intro á la Black Sabbath
Det räcker med att lyssna på titelspåret Dancing In Hell för att förstå att något är på gång. Ett massivt tungt intro á la Black Sabbath sätter tonen, innan det så småningom blir distinkt growlande av gitarristen Rikard Ekberg. Men inte förrän Madeleine ”Eleine” Liljestam fått låta sin stämma ljuda först. Tack och lov. För jag är ju inte någon större fan av growlande, men det funkar i små doser i samband med samspel med en ljuv, vacker kvinnoröst som den Madeleine Liljestam är i besittning av.
Röst redo att balansera
Behövs ytterligare bekräftelse? I så fall, kolla in Enemies med sin domedagskänsla, hetsiga powermetal-parti och speedade gitarrsolo. Eller varför inte den mer direkta As I Breathe eller det skoningslösa smattret i Ava of Death. Eller den olycksbådande Where Your Rotting Corpse Lie med tillhörande galopperande rytm och Ekbergs ovanligt framträdande growl.
Men tyngd i alla ära. Liljestams röst finns samtidigt alltid där redo att balansera det grova med det mjuka, och för all del också stå i förgrunden. Som sig bör, det är liksom det som är poängen med den här typen av metal.
En ambitiös rockopera
Fast mer storslaget än i avslutande Die from Within blir det aldrig. Dess pampighet och känsloprunkande ton skulle lätt kunna ge en framträdande plats i en ambitiös rockopera om kärlek på liv och död och andra livsavgörande spörsmål. Precis när detta spår spelades associerade jag för övrigt till Evansecence vokalissa Amy Lee när Liljestam tog ton, och finare beröm än så kan hon faktiskt inte få.
Skriven 2021-02-01
