SJÄLVPORTRÄTT, PORTRÄTT OCH PAPEGOJJÄGARNA Maria Küchen, Andreas Palmaer, Boel Werner, Inger Fredriksson, Maria Ramdén…

Klicka på bilden, för att se hela bilden

…Sarah Linton, Casandra Roslund, Ulrika Frolov, Yvonne Eriksson, Åse Hedemark, Arne Jönsson, Niklas Altermark, Monica Rosén, Ingela Wadbring, Åsa Wengelin, Jan Ygge, Katarina L Gidlund, Lars Lindberg, Lena Carlsson, Björn Appelgren, Dan Panas, Gunnel Engwall, Lars Borin, Lars Burman, Anders Olsson, Jennica Thylin-Klaus, Lars Ilshammar, Johan Svedjedal och Anders Cullhed

Självporträtt är lika förekommande bland de stora, eviga konstnärerna, som bland dagens mobiltelefoninnehavare som använder redskapet till lika mycket ringande och surfande och spelande som till tagande av selfien, det vill säga ögonblickliga självporträtt.

Albrecht Dürer efterlämnade åtminstone tolv självporträtt till eftervärlden, Vincent van Gogh 37, Élisabeth Vigée Le Brun nästan lika många, Paul Gauguin framställde ett stort antal självporträtt inte bara på duk, papper och andra underlag, utan även som skulpturer i olika material, i keramik, som krus, karvade i träd med mera.

Efter hans död i januari 1944, visade sig att Edvard Munch testamenterade hela sitt konstnärskap och samtliga sina litterära arbeten till Oslo kommun. Gåvan bestod av drygt 1 100 målardukar, 15 500 grafiska blad, 4 700 tekningar, 6 skulpturer och dessutom tryckplåtar, fotografier och annan konstnärlig produktion. 29 av de testamenterade målningarna var Edvard Munchs självporträtt.

Kompositören, dirigenten, författaren, juristen, konstnären, musikkritikern, universalgeniet E.T.A. Hoffmann, gjorde ett omfattande antal självporträtt och självkarikatyrer.
Lucie Renee Mathilde Schwob, är mest känd för sina otaliga självporträtt i vilka hen antog olika förklädnader och personligheter. Hen gick i historien under namnet Claude Cahun.

Peter Dahl återkom ofta till självporträtt och hans sista verk, tre år innan sin död år 2019 är och även heter Trippelsjälvporträtt.

Henri Rousseau ansågs vara en sån baddare på självporträtt att ett av dem utgavs i Tjeckoslovakien som frimärke i juni 1967.

Även Anders Zorns etsning Självporträtt från 1904 utgavs som frimärke i samband med hundraårsdagen av Zorns födelse 1960. Zorn framställde en rad självporträtt under stora delar av sitt korta 60-åriga liv: Självporträtt med faun och nymf, Självporträtt med modell II, Självporträtt i rött, Självporträtt i vargskinnspäls, Självporträtt i Daladräkt.

Trots detta uppenbara enfaldiga ”tjuveri” tilldelades han bland andra utmärkelser, även Vasaorden, Kommendör med stora korset, Nordstjärneorden, Kommendör av Sankt Mauritius- och Sankt Lazarusorden, Riddare av Isabella den katolskas orden, Riddare av Hederslegionen, Riddare av italienska kronans orden, Medjidieorden med flera. Vad var det för fel på alla dessa pris- och hedersutdelare?

Lucian Freud och Francis Bacon och Leonora Carrington och Leonor Fini och Leonardo da Vinci och Artemisia Gentileschi och Bartolomé Esteban Murillo och Willem van Mieris och Nicolas Poussin och Jean-Baptiste-Siméon Chardin och Charles Le Brun och Guido Reni och Albrecht Durer och Carel Fabritius och Caravaggio och Tizian och Tintoretto och La Tintoretta dvs. Marietta Robusti och Sofonisba Anguissola och Mary Beale och Rosalba Carriera och Angelika Kauffmann och Mary Moser och Elisabeth Louise Vigée Le Brun och Adelaide Auguié och Marie-Guillemine Benoist och Rosa Bonheur och Berthe Morisot och Jacob Jordaens och Jacques-Louis David och Antoine-Jean Gros och Jean Auguste Dominique Ingres och Johannes Gumpp och Honoré Daumier och Charles Laval och Joaquin Sorolla och William Holman Hunt och Henri de Toulouse-Lautrecs och Jean-Léon Gérôme och Paul Cézanne och Edgar Degas och Constantin Brâncuși och Helene Schjerfbeck och Jens Juel och Egon Schiele och Emil Stumpp och Marc Chagall och Caspar David Friedrich och Philipp Otto Runge och Berthe Morisot och Arshile Gorky och Frida Kahlo och Chaim Soutine och Marcel Duchamp och Eric Gill och Oskar Kokoschka och Pablo Picasso och Dora Maar och Ernst Ludwig Kirchner och Sir Stanley Spencer och Ellen Trotzig och Joan Miró och René Magritte och M.C. Escher och Victor Vasarely och Paula Modersohn-Becker och R. B. Kitaj och Jean-Michel Basquiat och Tsuguharu Foujita och Cecil Beaton och Gerda Wegener och Gösta Adrian-Nilsson och Pierre Bonnard och John Singer Sargent och Norman Rockwell och Alberto Giacometti och František Kupka och Robert Delaunay och Pierre Alechinsky och Carl Larsson och Prins Eugen av Sverige och Hilding Linnqvist, Arnold Böcklin och Sven Ljungberg och Lena Cronqvist och Peter Dahl och Jaume Plensa och Marc Quinn och Kehinde Wiley och Cindy Sherman och Amy Sherald och Chuck Close och Hughie Lee-Smith och Sir Stanley Spencer och Andy Warhol och Beauford Delaney och Fernando Botero och Beryl Cook och Faith Ringgold och Klara Kristalova och Gilbert and George och poeten Charles Baudelaire och Tove Jansson och ytterligare en månghövdad mängd med flera, alla dessa ägnade sig åt självporträtt.

Den hemlöse vitryske konstnären Valery Lyashkevich (Liashkevich) blev en världssensation efter att Anastasia Miroshnichenko gjorde en dokumentärfilm om honom år 2014. Filmen heter Perekrestok på originalspråket och Crossroads i övriga världen, förutom i Sverige, där den heter Den hemlösa konstnären. Valery Liashkevichs ofta återkommande motiv är självporträtt. Han själv pratar mycket om att han inte har någon familj eller ens någon vän och att hans konst kommer ge honom ”odödlighet”. Och då fyller självporträtt en viktig, man kan säga bärande, roll.

År 1993 gav Gerhard Richter ut en liten bok i en upplaga på 100 stycken betitlad 100 Self-Portraits.

Från Rembrandts hand har över 100 självporträtt bevarats – fyrtio målningar, omkring trettio etsningar och resten teckningar. Rembrandt målade upprepade gånger sin hustru Saskia Uylenburgh, sin älskarina och allt i allo Geertje Dircx och sin samleverska Hendrickje Stoffels.

Henrik Jonsson gjorde mellan åren 2010–2018 ett trettiotal, mestadels obemålade, plaster skulpturer av Rembrandts självporträtt. Jonsson är för den breda allmänheten känd för sin parafras på Stockholms Storkyrkans Sankt Göran och draken, i vilken han ersatt draken med ett bilvrak. Skulpturgrupp heter Storstriden.

Francis Bacon målade gärna och ofta, inte minst 15 ggr, Henrietta Moraes men så gjorde även Lucian Freud som även målade Leigh Bowery om och om igen. Lucian Freud målade även Sue Tilley, känd som Big Sue, många gånger. Trots att han upprepade gånger målade henne, såldes hon hos Christie’s som Freuds tavla betitlad Benefits Supervisor Sleeping för 56.2 millioner US dollar år 2015.

Henrietta Moraes målades med förkärlek även av Maggi Hambling. Bacon målade upprepade gånger även sina älskare som den notoriskt sadistiske Peter Lacy och George Dyer.

Francis Bacon lånade från flera konstnärer. Mycket från Picasso och en del från Eadweard Muybridge. Nedan Bacons Two Figures.

Järnladyn baronessan Thatcher, karakteriserade Francis Bacon med orden ”that man who paints those dreadful pictures“. Denne Bacon var notoriskt renommerad för att han brände eller på annat vis förstörde en betydande del av sina, i dag astronomiskt dyra målningar. Prissättningen kan möjligen också vara förklaringen till att några av dessa förmodat för evigt förstörda tavlor, återigen finns till salu och till på köpet i perfekt skick. Några konstverk är onekligen eviga.

Även Alberto Giacometti förstörde sina verk som han menade inte borde överleva honom. Icke desto mindre uppenbarade sig dessa på marknaden både efter hans men även hans arvtagerskans, tillika hustrus Annette Giacomettis död. Eftersom Giacomettis verk säljs för svindlande stora summor, jagas Giacomettis dubbletter och tripletter och förfalskningar intensivt. Att dessa någonsin blir utplånade, tror jag inte på, utan mitt tips är att de snarare kommer att växa i antal. Det falska och oäkta har en enorm kraft att överleva och göra sig populär. Inte sant Maria Küchen? Inte sant Andreas Palmaer? Inte sant Boel Werner? Inte sant Inger Fredriksson?
Giacometti skulpterade sin 37 år yngre älskarinna Caroline, vars riktiga namn var Yvonne-Marguerite Poiraudeau, en gång, och avmålade henne 28 gånger mellan åren 1958 – 1965.

Giacometti och alla de övriga nämnda i denna essä skulle med största sannolikhet inte klara sig i en värld där Maria Küchen, Andreas Palmaer, Boel Werner och Inger Fredriksson härskade. Hur kan jag påstå något sådant? Bekanta dig med följande:

Min och Daniel Malméns ungdomsroman Ninas flykt skulle i dag kunna ha varit hyllad och omdiskuterad, om de samvetslösa, ryggkrökta papegojjägarna Maria Küchen, Andreas Palmaer, Boel Werner och Inger Fredriksson inte iscensatt den förrädiska händelsen som jag beskriver nedan.

LL-förlaget utlyste en manustävling för ”slukaråldern 9-14 år!” Första priset bestod av 50 000 kronor, samt utgivning av bidraget i bokform. LL-förlaget ingår i Centrum för lättläst och MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. På deras webbsida kan man läsa: ”… Riksdagen har bestämt att Centrum för lättläst ska göra lättlästa böcker och tidningar.
Det är viktigt för demokratin att människor med lässvårigheter också får läsa böcker och tidningar som är tydliga och lätta att läsa.

Regeringen har skrivit våra stadgar för hur vi ska arbeta och valt en styrelse för Centrum för lättläst. I styrelsen finns politiker, forskare och personer som har erfarenheter från våra målgrupper.
Centrum för lättläst får pengar från staten varje år.”

Tävlingens jury bestod av Maria Küchen, redaktör på LL-förlaget och ”författaren” Andreas Palmaer, och illustratören Boel Werner. Juryn förbehöll sig ”rätten att inte utse en vinnare.” Men juryn utsåg en vinnare, och det blev manuset Ninas flykt.

Jurymedlemmen Boel Werner berättade för mig, Vladimir Oravsky, att hon placerat mitt och Daniel Malméns tävlingsbidrag Ninas flykt på andra plats på sin prioriteringslista, men eftersom de övriga jurymedlemmarna placerade Ninas flykt på första plats, så blev det ingen diskussion om det, utan hon gick naturligtvis med på majoritetens beslut.

Jag ringdes upp av LL-förlagets chef Inger Fredriksson och hon berättade för mig att bidraget Ninas flykt ”överlägset vann den av LL-förlagets utlysta tävlingen”, men, fortsatte hon, ”du och din kumpan Daniel Malmén får inte se ens röken av vinstsumman”, eftersom, sade hon, ”varken du eller Daniel Malmén är något annat än simpla bedragare”.
Jag var en smula omtöcknad av Inger Fredrikssons oväntade utspel och det tog mig säkerligen några sekunder innan jag bad henne att upprepa det hon sade.

”Du och din kumpan är bedragare och det manus som ni skickade till oss är inget annat än ren stöld!” fastslog LL-förlagets chef Inger Fredriksson och fortsatte med att beskriva hur hon hade sin ”lyckliga stjärna att tacka för” att hon och LL-förlaget kom på oss i tid, och att hon inte ens kunde föreställa sig ”den skam” som LL-förlaget skulle drabbas av, om vår stöld uppdagades först efter att de tillkännagivit att ”du Vladimir Oravsky och ert Ninas flykt utsetts till vinnare av deras tävling”.

Jag hade fortfarande svårt att hänga med i Inger Fredrikssons intrasslade tankebanor och bad henne följaktligen om att konkretisera vari mitt och Daniel Malméns bedrägeri bestod.
”Ju, ni har stulit hela ert bidrag, från första till sista bokstaven från den redan publicerade boken Zlata Ibrahimovics dagbok”, förkunnade hon.

”Du misstar dig Inger”, sade jag och fortsatte, ”och dessutom råkar det vara så att boken Zlata Ibrahimovics dagbok är författad av mig och Daniel Malmén, så oavsett hur du än vrider och vänder på ditt resonemang, så kan du aldrig få det till en ’ren stöld’. Vi kan väl knappast stjäla från oss själva, eller?”.

”Ni har skickat till oss ett manus som redan är publicerat, och det är inget annat än bedrägeri och stöld”, upprepade LL-förlagets chef Inger Fredriksson.

Det stod klart för mig att förlagschefen Inger Fredriksson redan hade beslutat sig för att i all oändlighet köra med detta feltänkta och felkonstruerade mantra. Jag insåg att hon troligen drabbats av en egendomlig argumentationsblockering och att mina skäl och bevis borde följa en mera lättläst logik.

Jag hänvisade då till LL-förlagets egen utannonsering av deras tävling, samt till mitt telefonsamtal med den i annonsen utpekade kontaktpersonen Andreas Palmaer.
Andreas Palmaer svarade på min fråga om det är OK att jag till tävlingen skickade en bearbetning av en av mina bästsäljande böcker: ”Det är självklart. Det är en av våra affärsidéer. Att producera lättlästa bearbetningar av befintliga böcker.”

”Jag vet vad Andreas sade till dig”, angav förlagschefen Inger Fredriksson, ”men han talade helt allmänt om förlagets verksamhet och inte om denna tävling. Dessutom, ni har på inget vis bearbetat boken Zlata Ibrahimovics dagbok, utan ni skickade in exakt samma manus. Det är stöld, och ni två är inget annat än bedragare. Jag har inget annat att tillägga”, framförde Inger Fredriksson, och avbröt samtalet.

Tre timmar senare samma dag ringde jag upp LL-förlagets jurymedlem Boel Werner. Vad hon hade att säga om tävlingen, refererade jag redan ovan. Men Boel Werner berättade också för mig att hon var uppriktigt förargad över mitt beteende, eftersom det verkligen var bedrägligt att skicka in ett manus som redan var publicerat, till denna tävling.
Jag undrade om hon hade läst boken Zlata Ibrahimovics dagbok?
”Nej, det har jag inte gjort”, svarade hon.
”Hur kan du då veta att Ninas flykt är identisk med Zlata Ibrahimovics dagbok?” undrade jag.
”Jag måste lita på mina medarbetare”, svarade hon.
”Och om jag säger att de drog dig vid näsan, vad säger du då?” undrade jag.
I bakgrunden hördes en flickröst som jurymedlemmen Boel Werner tog som förevändning till att snabbt avsluta samtalet. ”Du jag måste lägga på”, sade Boel Werner.

Dagen därpå, den 29 augusti, fick jag ett mejl från Andreas Palmaer:
“Subject: Re: Manustävling
Naturligtvis har jag aldrig sagt till dig att ett tidigare utgivet manus kan vinna en ungdomsbokstävling. Vi gör bearbetningar, men i det här fallet var bara orginalmanus välkomna. Det är ju självklart. Och varför skrev du inte i ett följebrev att manuset redan var utgivet? Den enda slutsatsen jag kan dra är att du försökte dra en fuling, vi kom på dig. Så sluta spela sårad, sluta ringa våra jurymedlemmar. Kort sagt: lägg ner.”

Även Andreas Palmaer verkar vara skadad av sin långvariga vistelse bland alla lättlästa tankar, eller också var Andreas Palmaer en förlagsredaktör som till LL-förlagets och Centrum för lättläst tjänster, matchades av Samhall:

”Naturligtvis har jag aldrig sagt till dig att ett tidigare utgivet manus kan vinna en ungdomsbokstävling”, skriver Andreas Palmaer till mig och jag ger honom rätt. Det är bara det, att Ninas flykt inte är ”ett tidigare utgivet manus”.
Ninas flykt är ett manus som bygger på två tidigare publicerade böcker: Dels på den fiktiva dagboken Zlata Ibrahimovic dagbok som är på 225 558 tecken, och dels på Det rena landet : En berättelse om våldtäkt som är på 226 851 tecken.

Ninas flykt, som varken är skriven i dagboksform och inte heller handlar om en flicka med jugoslaviskt påbrå, är på 73 878 tecken, det vill säga bara en sjättedel av de 452 409 tecken som inspirations- och bearbetningskällorna består av.
”Vi gör bearbetningar, men i det här fallet var bara orginalmanus välkomna. Det är ju självklart”, skriver Andreas Palmaer vidare i sitt felstavade och ogenomtänkta mejl.

Kan Andreas Palmaer förklara varför det inte framgick av LL-förlagets annons att bara originalmanus var välkomna, och varför han inte nämnt det när han och jag pratade om tävlingen.

Maria Küchen, Andreas Palmaer, Boel Werner, Inger Fredriksson och LL-förlaget bestal mig. Det har stulit mina 50 000 kronor som jag och manuset Ninas flykt, enligt flera vittnesbörd som inbegriper även LL-förlagets dåvarande chef Inger Fredriksson tilldelats, och sedan fråntagits. LL-förlaget stulit ifrån mig mitt 1:a pris med hänvisning till falska anklagelser och som ingen från LL-förlaget hade ens minsta lust att verifiera. LL-förlaget har stulit mitt 1:a pris ifrån mig och jag kräver att LL-förlaget tillkännagiver att Ninas flykt vann, och utbetalar hela vinstsumman nu i efterhand.

LL-förlagets juryledamöter är svårbegripligt nog ärade medlemmar av det svenska kulturlivet, de får fett betalt för sina illa utförda arbeten, något som den här artikeln vittnar om, de får priser och utmärkelser, och de, som om det var helt självklart, tar emot alla dessa hyllningar och förmåner bekostade åtminstone delvis genom mina skatter.

För vidare läsning hänvisar jag till artikeln Dawit Isaak-biblioteket – yttrandefrihetsbibliotek på Malmö Stadsarkiv.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker

© Vladimir Oravsky

Skriven 2021-01-19