AC/DC : POWER UP (Sony Music) – det du ser är det du får med stolthet och inspiration i sinnet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

AC/DC har inte haft det lätt de senaste åren. Först hamnade i trummisen Phil Rudd i juridiskt trångmål då han blev dömd för knarkinnehav och för att ha hotat mörda en tidigare assistent. Sedan tvingades sångaren Brian Johnson sluta turnera med omedelbar verkan för att rädda vad som räddas kunde av en allt sämre hörsel. I kölvattnet på detta försvann även basisten Cliff Williams. Fast absolut värst av allt var förstås gitarristen Malcolm Youngs tragiska bortgång i sviterna av Alzheimers 2017. Tala om att vara nere på nio. Många trodde nog att allt var slut då, inklusive undertecknad.

Undrens tid inte förbi

Gitarristen och brodern Angus Young fick dock lova att hålla bandet levande, och här är vi nu ändå. Trots allt. Med en uppföljare till 2014 års Rock or Bust. Och såväl Johnson som Rudd och Williams är med i laguppställningen igen. Undrens tid är sannerligen inte förbi.

Men med detta sagt; det finns ingen anledning att komplicera saker och ting. AC/DC bjuder på precis det vi alla vill och förväntar oss. Rock’n’roll kallar bandet själva sin musik. Vilket förstås är en poäng. Bandet har alltid gjort rak basal hårdrock utan krusiduller med stora tydliga riff som solid grund.

Förstaplats i 21 länder

Om något inte är sönder varför då fixa det, som det heter. Och i fallet AC/DC är det en devis som till och med vanligtvis magsura kollegor skriver under på. Så bara det faktum att allt är som vanligt på nya sångsamlingen är förstås ett plus hos många, och succén är förstås redan ett faktum. Power Up nådde förstaplatsen i hela 21 länder vid releasen alldeles nyligen.

Efterhängsna riff och träskaktig slide

Förstasläppet Shot In the Dark ter sig förstås som ett utmärkt provsmak. Vi talar riffigt upptempospår med catchy potentiell vrålarrefräng live. Säg vad kan man väl önska sig mer? Mer av samma förstås, och för egen del framhåller jag gärna likartade Money Shot, nästan lätt melankoliska Through the Mists of Time, Kick You When You’re Down – missa inte Angus efterhängsna riff här – och No Man’s Land, en patenterat bluesig sak med träskaktig slide som oväntat inslag.

Kantstötta, men inget fel på formen

Så för den stora armén av fans där ute är det bara att konstatera att AC/DC alltjämt lever. Gubbsen må vara kantstötta och slitna av livet och kunna skymta karriärens slut, men den musikaliska formen är det inget fel på. Ännu en gång konstaterar man att det som presenteras följer receptet det du ser är det du får, och de gör det med både inspiration och stolthet i sinnet.

Skriven 2020-12-21