DENISE RUDBERG : TIO GRISAR NERE – massaker utan tanke på offren, kärlek som utfyllnad och “elegant crime” utan elegans

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Bookmark Förlag
Serie: Marianne Jidhoff (del 10)
Genre: Deckare
Antal sidor: 333
Format: Kartonnage
Utgivningsdatum: 2020-10-12

Första coronavirus-deckaren är här! Coronaviruset har inte slagit speciellt hårt mot “elegant crime” miljöerna i Denise Rudbergs Stockholmsvärld. Champagnen flödar som aldrig förr, lyxig mat tillreds på grillkvällar i spatiösa trädgårdar, och på krogarna börjar after work redan efter lunch – det är hemmajobbets regler!

Tungt beväpnade dödar tio

Just denna fredag är det fullt av folk på uteserveringen och fullt av folk även inomhus på en viss trendig Stockholmskrog … som mot alla odds går bra även i dessa coronatider. Två influencertjejer sitter med sina bortskämda knähundar vid baren och konsumerar snabbt de kalorier som de just tränat bort på gymmet, en stor skara lediga poliser firar att någon fyller femtio, budgetstyle, medan en kvartett utländska nykomlingar beställer de allra finaste och dyraste vinerna – de som finns inlåsta i källaren. Sedan kommer det in tre tungt beväpnade män som dödar tio personer …

Får inte veta något om offren

Titeln Tio grisar nere kan syfta på ett slangord för snutar (pigs), men är det verkligen en fråga om terrorism, var gänget ute efter snutarna, eller var skottdramat helt enkelt ett beställningsmord där de utsända bara var ute efter bara en person?

Rent tekniskt kan man ha en del att invända mot titeln, eftersom det är sju poliser som dör och två i det vinlyxande utländska sällskapet och dessutom en annan kroggäst … som aldrig identifieras under berättandets gång. Irriterande. Så oviktiga bedömer alltså berättaren att de tio offren är. Man får inte veta namn, identitet, bakgrund, nationalitet … någonting om dem.

Ingen entusiasm för den som snor fem miljoner

Boken hoppar mellan dåtid och nutid, något som verkar ha blivit snudd på obligatoriskt för svenska deckare idag, och det är solklart vem som var det tilltänkta offret både förr och nu – och hon kom undan båda gångerna.

Det är lite svårt att känna någon större entusiasm för en karaktär som snor fem miljoner från en maffialiknande organisation och som kommer undan att bli skjuten två gånger … medan andra små biroller i romanen, sådana människor som inte bevärdigas något namn eller någon identitet av författaren, bara är “collateral damage” längs vägen.

Hafsigt och klyschigt om Storbritannien

Femmiljonerstjejen flyr till London för att skapa en ny identitet och sätta sprätt på pengarna … det är tydligen väldigt lätt att sticka till London med en resväska full med sedlar (de är inte ens inbakade i vetelängder) och någon annans pass i dessa fiktiva deckarvärldar (samma sak hände till exempel i David Finchers The Girl With the Dragon Tattoo) – i själva verket är det väldigt hårda kontroller och inreseregler, speciellt av folk utanför The Commonwealth som ska vistas någon längre tid i Storbritannien. London är väldigt hafsigt och klyschigt skildrat, och det finns många felaktigheter när det gäller gator, miljöer, tidsanda, personer etc.

Man riktigt längtar efter riktigt bra brittiska författare – och inte bara deckarförfattare. Även feelgood drottningen Annie Darling gör oemotståndliga Londonporträtt där man riktigt känner att man är på plats.

Kärlekshistoria i snigelfart

Svenska deckardrottningar har ofta kvinnliga huvudpersoner som ska få ihop det med någon under deckarseriens gång – och denna intrig brukar författaren välja att dra ut på över många böcker i serien. Marianne Jidhoff-serien är inget undantag från regeln, och en kärlekshistoria i snigelfart fungerar som utfyllnad även i denna romaninstallation.

Cecilia Hagen sa en gång att hon inte var det minsta intresserad av alla dessa tråkiga människor som bara ska visa bilder på sina tråkiga barn och barnbarn – hon var bara intresserad av sina egna! Ungefär så känner man här också. En massa människor som man inte känner pratar om andra människor som man inte känner (barn, barnbarn och övriga) … och inte blir det någon spänning. Man blir lätt uttråkad. Det följer en lista med boken om vilka relationer de olika personerna i boken har med varandra (om man inte har läst eller inte minns de nio tidigare böckerna) men det hjälper inte mycket för att leva sig in i handlingen.

Inte trovärdigt om gruppen

Det blir inget av skottdramat heller, inget försök till analys varför det har blivit så vanligt med gängbildning och skottdramer i Sverige idag … som till exempel i Roslunds Jamåhonleva. Annars är ju detta ett hett och omdiskuterat ämne.

Som i så många svenska deckare så sätter man ihop en grupp med udda karaktärer, som håller till i en civil miljö. Denna grupp kallas för Syjuntan. (Är namnet inspirerat av verklighetens Syklubben som Conny Palmkvist skrivit om?) Liksom i Börjlinds Graven och alla efterföljare så känns inte sammansättningen eller utförandet speciellt trovärdigt.

Finns inte så mycket elegans här

“Elegant crime” är en märklig genrebeteckning – det finns de som skriver mycket elegantare, och det finns de som serverar lyxigare miljöer … främst amerikanska och brittiska deckarförfattare, men även Camilla Läckbergs nya hjältinna omger sig med lyx och Jan Mårtensons hjälte Johan Homan älskar det goda livet – med elegant kultur och fin mat och goda viner. Det finns inte så mycket elegans här. Men den moderna Stockholmsskildringen är onekligen övertygande och träffande. Folk festar som vanligt och som om det inte finns någon morgondag – och för en del är det precis så som det förhåller sig. After work direkt efter lunch. Är det någon som vill hänga på?

Skriven 2020-10-14

Läs mer om boken här