Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: David Fincher
Skådespelare: Gary Oldman, Amanda Seyfried, Lily Collins, Tom Pelphrey, Arliss Howard
Land: USA
År: 2020
Genre: Biografi, Komedi, Drama
Längd: 131 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 3
Något jag kan finna smått irriterande, är när folk slänger ur sig en del etablerade sanningar utan att egentligen ha en egen åsikt. Framför allt när det gäller kultur – och då främst film. Ni vet, folk som hävdar saker de läst, hört, eller lärt sig under diverse utbildningar. Tråkiga åsikter, som att Ingmar Bergman var den bäste regissören någonsin, att ingenting är roligare än Tatis filmer, och att The Shining är den bästa skräckfilmen någonsin. Åsikter som får mig att undra “Jaha, men vad tycker du själv, på riktigt; vem eller vad betyder mest för dig personligen?”.
Citizen Kanes inflytande är uppenbart
Orson Welles Citizen Kane – en sensation från 1941 brukar väldigt ofta omnämnas som den bästa film som någonsin gjorts. Som om det inte gjorts några andra filmer de senaste 79 åren. Men … är inte Citizen Kane den bästa film som någonsin gjorts?
Jag själv tycker att Citizen Kane är jättebra. Verkligen. Det är en alldeles utmärkt film. Dessutom är det så oerhört uppenbart varför filmen hade ett enormt inflytande på filmkonsten, det syns i nästan varje scen.
Men! Jag kan inte hävda att jag tycker att Citizen Kane är världens bästa film. Den har nämligen inte påverkat mig och mitt kreativa skapande på något sätt. Det finns ett antal filmer som har gjort ett djupt intryck på mig, filmer som jag ser om och om igen, filmer som skapat mitt filmintresse, filmer som inspirerar mig, regissörer vars berättarteknik jag tagit med mig när jag jobbar med andra former av berättande, till exempel tecknade serier; min huvudsakliga sysselsättning. Citizen Kane är inte en av dessa filmer. Welles film är dock en njutning från början till slut.
Sänkte betyget ett snäpp
Jag hade sett fram emot David Finchers Mank. Den första trailern till denna Netflix-produktion lovade väldigt gott. Fast man vet ju aldrig vad man får när det gäller David Fincher. Även om jag i och för sig gillade några av hans mest kritikerrosade filmer, som Seven och Fight Club, var jag ingen större entusiast. Fincher har inte regisserat en långfilm på fyra år, hans senaste film var Gone Girl, och den tyckte jag var rätt dålig. Han har gjort fler filmer jag tycker är rätt dåliga.
Även om jag i princip tycker att Mank är rätt bra, är det inte utan att jag blev lite besviken. Faktum är att jag blir mer besviken ju mer jag tänker på filmen, och upptäcker diverse konstigheter. Direkt efter att jag sett filmen tänkte jag sätta ett högre betyg, men efter att ha sovit på saken beslutade jag mig för att sänka betyget ett snäpp.
Ingen nu levande vet vem som skrev vad
Mank är en snygg film med utmärkta skådisar. Den handlar om filmmanusförfattaren Herman J Mankiewicz, som skrev manuset till Citizen Kane. Ett manus som bearbetades av Orson Welles, och de två fick dela på en Oscar för bästa manus. Hur det verkligen låg till med manusförfattandet blir jag inte klok på, och det finns nog ingen nu levande människa som vet vem som skrev vad. Det hävdas att Herman “Mank” Mankiewicz skrev det mesta. Samtidigt hävdar andra det att det bara var en journalist som hittat på detta, och att det i verkligheten var Welles som skrev det mesta. Enligt Finchers film, vars manus för övrigt skrevs av Jack Fincher, Davids far som dog 2003, var det dock Mank som stod för det allra mesta.
Förebilden för Charles Foster Kane
Gary Oldman är tjugo år för gammal för rollen, men han är utmärkt som Mank. Efter en bilolycka ligger den hårt krökande Mank nerbäddad, då han får uppdraget att skriva ett manus till den unge stjärnregissören Orson Welles. Mank måste dock gå med på att hans namn inte nämns i filmen. Han ligger i sängen och dikterar sitt manus för den uthålliga Rita Alexander (Lily Collins).
Med jämna mellanrum hoppar filmen tillbaka till mitten av 1930-talet, större delen av Mank utspelar sig då. Den ständigt halvpackade Mank drar omkring på olika produktionsbolag, han sitter i möten med folk, och mediemogulen Randolph Hearst (Charles Dance) fattar tycke för den bufflige manusförfattaren. Mank blir ständigt inbjuden till Hearsts middagar och fester – och det är den rätt vidrige, och stormrike, Hearst som kommer att bli förebilden för Charles Foster Kane i Mank.
Smarta monologer som i en Tarantinofilm
… Och detta är väl egentligen allt som händer i Mank. Stora delar av filmen slösas av någon anledning bort på ett val i Kalifornien. I samband med detta har Fincher stoppat in en, om jag uppfattat det rätt, helt fiktiv rollfigur som gör fejkade journalfilmer inför detta val.
Dialogen är genomgående överarbetad, rollfigurerna babblar konstant, det är nästan aldrig tyst i filmen, och efter ett tag började jag inse att många dialoger och monologer inte leder någonstans. Det handlar inte om smarta monologer, som i en Tarantinofilm. Värst är en synnerligen lång monolog en aspackad Mank håller mot slutet, den förefaller rätt poänglös – med det undantaget att Mank nämner Don Quixote. Orson Welles försökte under en längre tid göra en film om Don Quixote, filmen färdigställdes efter Welles’ död av den spanske B-filmkungen Jess Franco, av alla människor.
Mank, en osympatisk tölp
Ett annat problem med dialogen är att gestalternas namn ofta läggs in i replikerna, så att vi ska veta vilka det är som pratar med varandra. Förutsatt att vi vet vilka det är. Fincher tar nämligen för givet att publiken vet vilka alla de här film- och medieprofilerna är, och att vi känner till allt om Citizen Kane.
Amanda Seyfried spelar skådespelerskan Marion Davies, som var Hearsts älskarinna. Orson Welles gestaltas av Tom Burke, men han är knappt med alls i den här filmen. Herman Mankiewicz dominerar helt, och han är en osympatisk tölp, vilket innebär att jag har svårt att engagera mig i hans öde.
Mank är filmad i svartvit och den är tänkt att gå i samma stil som Citizen Kane, med hopp i tiden och annat. Men det är inte utan att jag undrar varför David Fincher inte sköt sin film på 35mm. Den är filmad digitalt. Dessutom är den i widescreen, ett format som inte fanns 1941.
Ett återskapat Hollywood behållningen
Jag har alltid varit svag för filmer som handlar om filminspelningar och Hollywood. Därför gillar jag att se 1930-talets Hollywood återskapat i den här filmen. Det är fascinerande att se. Det är detta som är filmens behållning, tillsammans med de utmärkta skådespelarna och filmfotot. Filmmusiken av Trent Reznor och Atticus Ross upplevde jag som lite mer anonym.
… Men jag hade förväntat mig mer av Mank. Det blev allt lite småtråkigt efter ett tag. Efter att ha sett filmen, började jag att titta på Citizen Kane. Jag har inte hunnit se om hela, men de första tjugo minuterna av Welles film är bättre och mer engagerande än hela Mank.
Welles ofullbordade på Netflix
Nu slog det mig förresten att jag aldrig fick tummen ur att se The Other Side, en film Orson Welles påbörjade 1970, och som fortfarande inte färdigställts när han dog 1985 – och som fick premiär på Netflix 2018. Filmfotograf på denna var Gary Graver, en kille som filmade många B-filmer, och som under pseudonymen Robert McCallum regisserade oräkneliga porrfilmer.
Skriven 2020-12-05
