Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Max Barbakow
Skådespelare: Andy Samberg, Cristin Milioti, J.K. Simmons, Peter Gallagher, Meredith Hagner
Premiär: 2020-10-09
Betyg: 4
Tidsresor och förskjutningar eller hopp i den samma är ett välanvänt om än inte utslitet koncept på film. Fascinationen från företrädelsevis Hollywood är förståelig, och ibland blir det riktigt lyckat. Som i klassikerna Tillbaka till framtiden med tillhörande uppföljare eller Måndag hela veckan. Lika stark är inte Palm Springs, men den gör ett gott försök, och den gör det med en ton som inte kannibaliserar på dessa klassiker.
Bröllop stundar. Dock inte för slackern Nyles. Han har inte en tanke på att gifta sig med ytliga Misty. Hennes ordentliga syster Tal står dock i begrepp att knyta hymnens band, så ny stundar stort bröllop i soliga Palm Springs med förmenta svärmorsdrömmen Abe. Damernas storasyster och tillika familjens svarta får Sarah slår i sin tur sig i slang med en berusad Nyles under bröllopspartajet, varpå en sorts kemi uppstår.
Vad denne inte berättat är att han befinner sig i en ständig rundgång i tillvaron. Varje dag är den andra lik. Han har fastnat i en loop likt Bill Murray i just Måndag hela veckan, och han kan inte ta sig ur den. Twisten här är dock att ödet spelar Sarah ett spratt så att hon också fastnar i upprepandets dagliga garn.
Vad göra? Well, Nyles ser liknöjt på tillvaron, och hävdar att ingenting spelar någon roll, och att det är bara att finna sig situationen. En inte särskilt konstig inställning kanske med tanke på att scenariot är det samma varje morgon när ögonen åter öppnas. Fast den inte särskilt djupa relationen utvecklas likväl gradvis, och då kompliceras det hela. Plötsligt går det inte att smita undan vare sig långtgående livsval eller kärleken längre.
Vid sidan om det udda upplägget har Palm Springs som synes tydliga romcomkvaliteter, men med detta sagt tillhör filmen knappast den såsigt mjäkiga varianten. Istället är approachen såväl rak som hyfsat frispråkig och ruffig vad gäller humorn. Addera sedan lite våldsamheter och några tydliga, men inte särskilt avklädda sexscener, så går det att med fördel att måla en fullständig bild.
Man skulle med andra ord kunna säga att det hela är edgy samtidigt som det finns en del söta ögonblick invävda också. En svår balansgång, förstås, men jag tycker nog att regissören Max Barbakow – till vardags mest verksam som dokumentärfilmare – och manusförfattaren Andy Siara lyckat oväntat väl med detta.
Sedan kanske betyget är aningen i överkant, men det ska villigt erkännas att jag charmades av helheten, och visst sjutton gör SNL-skådisen Andy Samberg och den för mig okända Cristin Milioti ett charmigt halvsjavigt par med kemi som förtjänar varandra.
Skriven 2020-10-08
