COREY TAYLOR, The Forum, Los Angeles den 2 oktober 2020 – varierad show utan det brutala när Slipknot-/Stone Soursångaren gör sitt “underligaste gig någonsin”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Streamad konsert

Konsertindustrin blöder och lider, och ingen direkt lättnad är i sikte. Inte förrän det finns ett vaccin mot det elände som stavas Covid 19. Det är i alla fall vad mer än en artist jag intervjuat har uttryckt. Men nöden är uppfinningarnas moder, och det som började som opretentiösa streamade gigs där artisterna vädjade till publikens välvilja att donera valfritt belopp ser i bästa fall ut att utvecklas till fullfjädrade liveevent med fullständigt utanpåverk.

Soloskiva i åtanke i flera år

Som om det var frågan om ett vanligt gig med publik, helt enkelt. Första gången jag hörde talas om detta fenomen var i somras när lika ambitiösa som duktiga hårdrocksångerskan Diamante gick ut på Facebook och annonserade ut ett gig i juli.

Med detta sagt har det förmodligen funnits en del andra försök som gått mig helt förbi. Men nu är det hur som helst dags för Corey Taylor att göra ett försök. Lagom till releasen av solodebuten CMFT dessutom. Frontmannen till Slipknot och Stone Sour lär ha haft den här skivan i åtanke flera år, men det är alltså först nu den materialiserats.

Covers på Eddie Money och Eagles

På tiden, verkar han själv tycka. Den har i alla fall varit ”long time coming”. Det är också det album han gjort hittills som ligger i särklass närmast den egna skivsamlingen. En att döma av kvällens spelning eklektisk sådan. Eller vad sägs om covers på såväl Eddie Moneys Shakin’ med godkänt sväng, Eagles Already Gone i en småruffig, men likväl någorlunda trogen version och Springsteendoftande John Cafferty & The Beaver Brown Bands On the Dark Side. Vi talar klassisk amerikansk rock här, något Taylor uppenbarligen fick med modersmjölken innan den inneboende ilskan och frustrationen fick honom att bilda Slipknot

En låtlista utan det brutala

Och på tal om just Slipknot, så blev det inte mycket av deras vara denna kväll. Kan tänka mig att de mest rigida harcorefansen hade en del att säga om det faktum att endast Snuff hade hämtats från deras stenhårda repertoar. Särskilt som Taylor framförde den sittande på en barstol med akustisk gitarr.

Fast samtidigt gick detta förstås bara i linje med helheten. För det här var inte bara ett gig som uppvisade en varierad sida av sångaren, det var också givet att låtlistan skulle avspegla en sida som betonade det melodiösa och inte det brutala Slipknot står för.

Fett metalintro, ösig fotbollsrefräng och mellanspel á la Black Sabbath

På det här stadiet i karriären kan han kosta på sig att göra vad han vill. Även om det som skapas nu råkar vara av det mjukare slaget. Och om vi nu ska vara ärliga, så utgjorde bildandet av sidoprojektet Stone Sour en gång i tiden bara början på utforskandet av en softare (metal)sida. Allt är trots allt relativt.

Följaktligen blev Taylor aldrig tyngre än i hyggligt riffiga Halfway Down. Eller vid närmare eftertanke kanske snarare i covern på punkiga Dead Boys All This and More, speedade European Tour Bus Bathroom Song samt Culture Head, hämtad från nya verket med sitt feta metalintro, ösiga fotbollsrefräng och instrumentala mellanspel á la Black Sabbath.

Vill bredda sig och nyansera sitt uttryck

På andra sidan spektrat fanns sådant som Home – också en solosång och Stone Sours Zzyzx Rd., två fina känslofyllda pianoballader framförda av Taylor själv bakom flygeln. Förstnämnda tillägnades för övrigt bättre hälften för att ”…hon alltid är där för mig”.

Det var väl det jag visste, att det finns ett varmt hjärta bultande där under den till synes hårda ytan. Och för den som som är överraskad över förmågan att hantera pianotangenterna; det tog Taylor 2,5 år att lära sig spela så bra att han vågade göra det live för första gången. Det vill säga denna afton.

Misstänker dock starkt att särskilt gamla Slipknotfans inte heller är alldeles övertygade om denna mjuka sidas förträfflighet. Troligen ligger ett ord som sellout och vibrerar på deras tungspetsar just nu. Fast för egen del är det inte svårt att köpa vad Taylor håller på med just nu. Eller förstå det, för den delen. Mannen vill bredda sig, nyansera sitt uttryck och experimentera med musiken han växte upp med, det är väl inte så konstigt. Sedan är det förstås bara att gratulera honom åt att han gör det med god klass.

Taktfast gitarrindränkt anthem och Cherry Bombs

Fast 46-åringen är förstås alltjämt ett samtida metalhead i själ och hjärta. Trots allt. Den som eventuellt tvivlar på detta hade bara behövt kolla in denna tillställnings klimax. Då plockades nämligen CMFT Must Be Stopped fram. Detta taktfast gitarriffindränkta galopperande anthem med vrålkör och Taylor i kaxigt rapmode hade den attityd man i första hand förknippar med honom.

Som grädde på moset förstärktes effekten av en hyfsat generös pyroteknikorgie, generöst med eldflammor och inte särskilt påklädda dansakrobatgruppen Cherry Bombs som såväl uppvisade sensuella ålande moves som lekte med elden och svingade sig från taket i tygstycken.

”Underligaste gig jag gjort någon gång”

I normala fall hade detta garanterat utgjort en avslutning som större delen i den garanterat utsålda lokalen gått bananas åt, men nu framträdde som bekant sällskapet närmast ensamma i arenan.

– Jag måste säga att det här är det i särklass mest underliga gig jag gjort någon gång, sade Taylor när slutet nalkades. Vilket inte är svårt att förstå. Livekänslan måste tett sig obefintlig.

Får kanske vänja oss vid det nya normala

Men ”The show must go on” som det heter. Det var väl därför han tackade både publik och arrangörer flera gånger trots den uteblivna responsen. För eftersom Coronaviruset inte lär ge med sig i första taget kanske det är så att vi får vänja oss vid en ny syn på vad som är det normala i konsertsammanhang.

Åtminstone tillfälligt. Och i så fall applåderar jag gärna de artister som kan och vågar arrangera fullskaliga påkostade konserter ändå. Som Corey Taylor. Det må inte vara ett fullgott alternativ mot verkligheten, men det är sannerligen mycket bättre än ingenting. Det om något påminde denna livesända kväll från Los Angeles oss om.

Skriven 2020-10-06

Se hela showen här