Intervjuklassikern: DARREN HAYES – ex-sångare i SAVAGE GARDEN “Det finns noll planer på att någonsin återförenas”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

BAKGRUND

Darren Hayes och Daniel Jones kom till synes från ingenstans i slutet på 90-talet, och gjorde succé i stort sett överallt efter at ha slagit igenom i hemlandet våren 1996 Tillsammans kallade de sig Savage Garden, och även om karriären blev kort sålde deras endast två fullängdare trots det i hissnande tjugotre miljoner album och de ynglade av sig ett pärlband av oemotståndliga pophits med oförglömliga hookar som med åren förvandlats till veritabla (radio)klassiker. Och listan är relativt lång I Want You, To the Moon and Back. Truly, Madly Deeply, The Animal Song, I Knew I Loved You, Affirmation och några nummer till bidrog till att vännerna från Logan City, Queensland ständigt syntes på hitlistorna under en förvisso relativt kort, men definitivt intensiv fyraårsperiod.

Coverharvande ledde till Savage Garden

Duon bildades officiellt 1994, året efter Daniel Jones hade satt in en annons i en dagstidning där man sökte en sångare. Darren Hayes var den ende som svarade, och blev medlem i ett coverband vid namn Red Edge. Men coverharvandet på den australiska guldkusten blev kort. Redan året efter hoppade Jones och Hayes alltså av tåget och satsade på att skriva eget material. De döpte sig själva till Crush, men efter att ha hittat frasen ”Beauty was a Savage Garden” i Anne Rice romanserie Vampyrkrönikan bytte de namn.

Resten är historia. Duon lyckades efter mycket om och men få ett vettigt svar på 150 utskickade demos, och mannen som tog sig an dem förhandlade sig i sin tur till ett skivkontrakt, varpå de gick in i studion och spelade in debutalbumet med rutinerade producenten Charles Fisher, som bland annat arbetat med åttiotalets balladkungar Air Supply och numera tämligen bortglömda Moving Pictures och 1927 tidigare.

Texterna blev ”friare” på första soloalbumet

Och på tal om historia, så var Savage Garden just det när Darren Hayes ensam framträdde i KB Hallen i Köpenhamn i oktober 2002. På våren samma år hade sångaren släppt sitt första soloalbum Spin och haft en hygglig hit med dess förstasingel Insatiable. Fast vid sidan om framgångarna med Savage Garden bleknade förstås allting. Något han förutsåg från början och försökte bortse ifrån, men som han säger i telefonintervjun i samband med ovannämnda konsert; oavsett hur Spin gått hade belöningen blivit större.

Vilket är en förståelig synpunkt. I intervjun berättar Darren att även om han ”älskar” det han gjorde med Savage Garden avspeglar det materialet en ”engelsk akustisk känsla” medan Spin uppvisar en passion för soul. Och kanske i än högre utsträckning; texterna blev ”friare” på Spin. Fast med detta sagt, titelspåret på Savage Gardens andra album Affirmation utgör om något en frispråkig varudeklaration för Darrens värderingar och syn på livet. Ja, och när vi nu ändå är inne på privatlivet; sångaren kom ut som gay redan i början på 00-talet, och lever numera med sin make, produktionsdesignern, videoregissören och animatören, Richard Cullen i Los Angeles.

Väldigt olika som människor

När jag så här pass många år efteråt läser om den här intervjutexten påminns jag också om hur oundviklig splittringen av duon var. Jag är förvisso bland de första att stå upp och önska att de hållit ihop åtminstone några år till, men Daniel var inte intresserad. Redan när jag intervjuade honom i samband med världsturnén för Savage Garden självbetitlade debut några år innan millennieskiftet uttryckte han en önskan om arbeta bakom kulisserna i första hand.

Så när Darren under vårt samtal sade att han och Daniel var väldigt olika som människor kom det inte direkt som en chock. ”Jag tyckte aldrig det var jobbigt i rampljuset”, som han uttryckte det. Ett inte särskilt oväntat besked får man väl säga. Darren framstod alltid som en naturlig karismatisk scenpersonlighet, medan Daniel aldrig gjorde det. Jag vet, jag hade förmånen att få se Savage Garden under båda deras världsturnéer i Köpenhamn i Stora Vega respektive trista sportbunkern Valbyhallen.

Savage Garden har bytts mot komedi och hussäljande

Så vad gör då de forna bandvännerna idag undrar måhända vän av ordning. Well, Darren har hängt kvar i showbiz, om än på lägre nivå.. Efter Spin släppte han ytterligare tre album mellan 2004 och 2011 med tämligen begränsad framgång. Därefter har sångaren närt sin kärlek till komedi och såväl agerat medvärd för podden He Said He Said tillsammans med komikerkompisen Tim Stanton som uppträtt regelbundet med komedigruppen The Groundlings. I en intervju från 2016 säger Darren att han börjat skriva på en komisk musikal, men ett googlande efter densamma ger inga resultat i dagens läge.

Daniel i sin tur var alltid musiken som helst ville arbeta i studion, men det dröjde inte länge efter uppbrottet från Savage Garden förrän han hoppade av branschen helt. Några mindre samarbeten var allt det blev av den karriären. Nuförtiden bor den forne gitarristen i Las Vegas med fru och två barn och köper hus som förhoppningsvis säljs dyrt.

Pratar inte längre med varandra

Genom åren har duon fått åtskilliga frågor om en återförening, men det kommer aldrig att hända. Daniel kan inte se att magin skulle kunna gå att återskapa. Och sedan var det ju det här med att han lagt av med musiken också. Helt.

På samma sätt har Darren uttalat i Billboard så sent som 2017 att det finns ”noll planer på att någonsin återförenas”, och tillägger att han efter alla de år han gjort musik på egen hand inte skulle kunna föreställa sig återgå till ”den dynamiken” igen.

Ska sanningen fram är det så att de tidigare vännerna inte ens pratar med varandra i dessa dagar. Det betyder emellertid inte att de är ovänner, bara att de är olika. För som Darren sade in en intervju 2015: ”Grejen med ett band är att det är som ett äktenskap. I vårt fall ändade äktenskapet i skilsmässa. Folk gifter sig inte av en tillfällighet, och de skiljer sig inte heller av en händelse. Det finns orsaker till varför musikaliska förhållanden är magiska, och samma orsaker är ibland varför de inte varar”.

Skriven 2020-09-30

DARREN HAYES från Savage Garden trivs själv

I egenskap av ena halvan av Savage Garden fick Darren Hayes mer succé än de flesta. Under sin korta karriär sålde duon tjugo miljoner album, och hade en handfull megahits, som redan håller på att bli klassiker i sin själfyllda poppiga genre. Dessvärre trivdes aldrig vännen Daniel Jones med uppmärksamheten och hoppade av strax därefter. Darren tvekade dock aldrig om att fortsätta på egen hand. I våras släpptes solodebuten Spin, och imorgon tisdag når hans första egna turnévända KB-Hallen i Köpenhamn. Fast idag erkänner sångaren utan omsvep att nervositeten över att vara ensam satt utanpå kläderna i början.

– Yeah, visst var det så. Tidigare hade jag alltid kunnat fråga Daniel om råd. Det var honom jag började skriva med, och det fortsatte jag sedan med i sju, åtta år. Så det är klart det kändes konstigt att helt plötsligt arbeta med främlingar.

Vid det här laget hade det emellertid gått ett par år sedan duon kom överens om att gå skilda vägar. Darren berättar att splittringen var ett faktum redan under den senare delen av turnén för albumet Affirmation, vilket innebar att han fick gott om tid att tänka över situationen.

– Så här i efterhand tycker jag att hela sologrejen varit en väldigt motiverande erfarenhet. Jag försökte bortse från alla framgångarna med Savage Garden, och i slutänden tycker jag att belöningen för mig hade blivit större oavsett hur Spin hade sålt.

– Varför känner du så? För att det här är din egen grej?

– Saken är ju den att i ett band handlar det alltid om att samarbeta, och missförstå mig inte nu. Jag älskar det vi gjorde med Savage Garden, men materialet präglades mest av en slags engelsk akustiskt känsla medan Spin avspeglar min passion för soul. Sedan är mina texter friare nu. Jag kan tala om åtrå, sex eller vad som helst utan att någon annan blir generad.

Darren säger att han på Spin ville bekräfta underhållningens inneboende kraft. För kanske finns det ett budskap i att glömma vardagens fasor också, menar han. Särskilt som många av dagens artister är rädda för att erkänna att det dom sysslar med i första hand är just underhållning.

– Fast själv har jag aldrig varit en snobb när det gäller musik. Jag har alltid känt att jag har ett fantastiskt arbete, och i det ingår att sätta ett leende på folks läppar. Detta var något som jag blev ännu mer övertygad om efter den 11 september.

– Men tydligen delade aldrig Daniel intresset för att stå på scen med dig? Redan när jag intervjuade honom i samband med er första turné sade han att han föredrog att arbeta bakom kulisserna?

– När jag tittar på pressklippen från den tiden är jag inte förvånad över det som hände sedan. Det var första gången Daniel inte trivdes i bandet, så därför åkte han hem en vecka och lät mig göra showcases själv. Men jag behövde aldrig göra något sådant, jag tyckte aldrig det var jobbigt i rampljuset.

– Tror du det var något som folk i allmänhet hade svårt att inse?

– Ja, det var svårt att förklara det i media. Vi var två väldigt olika människor som fått väldigt speciella roller, men det tog sex år och tjugo miljoner sålda album för att komma fram till det. Beslutet att splittras var ömsesidigt även om jag är säker på att Daniel trodde vi kunde ta en paus i fem år och sedan komma tillbaka. Men jag ville inte sitta och göra ingenting så länge.

– Men det här känns väl bara som början på en lång och framgångsrik karriär, antar jag?

– Ärligt talat, nej. I egenskap av australiensare får man ett märkligt perspektiv som inte tillåter en att ha ett stort ego. I och för sig har jag alltid varit enormt driven och hängiven. Men jag bodde i en trailerpark när jag var liten, så jag är fullständigt medveten om att allting kan ta slut när som helst.

– Är du nöjd med livet just nu då?

– Jag är i alla fall väldigt motvillig till att kritisera och klaga. Jag vet att jag lever i en förvrängd verklighet. Häromdagen satt jag och nös i samband med en intervju, varpå tre personer räckte mig en näsduk på studs. I sådana lägen är det onekligen svårt att relatera till ett vanligt familjeliv.

2002-10-17