KANSAS : THE ABSCENCE OF PRECENSE (Sony Music/Inside Out) – vital sångsamling från pomprockiga proggveteranerna

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Kansas är uppenbarligen inne i en kreativ period. Bara fyra år efter förra albumet The Prelude Implicit kommer nu uppföljaren, The Absence of Presence. Denna faktapåminnelse kan låta som ironi med tanke på att förstnämnda verk föregicks av ett verk betitlat Somewhere to Elsewhere, som såg dagens ljus – och håll i er nu – sexton år tidigare det vill säga millenieåret 2000.

Sextonde verken i ordningen

Men de är inte ensamma om detta fenomen, så det finns väl ingen anledning att klaga. Black Sabbath tog arton år på sig att följa upp 1995 års Forbidden med senaste verket 13, Blue Öyster Cult behövde nitton år för att förmås gå in i studion igen och spela in nu aktuella The Symbol Remains och notoriskt långsamma alternativt noggranna Boston har bara släppt sex album på 44 år, för att nu bara ta några exempel.

Listan över grupper med all tid i världen för det kreativa är med andra ord lång, men om nu sanningen fram är långrandighet knappast Kansas signum. Faktum är att det nya verket faktisk är det sextonde i ordningen, och det är verkligen inte fy skam. Även om de två senast decenniernas produktivitet tveklöst varit tunn.

mer proggigt 70-tal än 80-tals AOR

Fast rent kvalitativt går det oavsett vilket inte att klaga, snarare tvärtom. Jag applåderar gärna septettens ansträngningar. Nya sångsamlingen ter sig faktiskt förvånansvärt vital. Det betyder för all del inte att gubbsen söker nya vägar, men infallsrikedomen går hand i hand med de goda sångerna.

Vad gäller just melodierna, så präglas de mer av bandets proggiga 70-tal än dess mer arenaorienterade AOR-sound under det efterföljande decenniet. Inte minst har den då bannlysta violinen signerad Robby Steinhardt alltsedan 90-talet åter haft en framskjuten plats, och The Absence of Precense utgör ytterligare en bekräftelse på detta.

Titelspåret sätter tonen

Helheten andas således mer classic Kansas än något annat, och produktionen glänser av typisk pompgrannlåt utanpå de överlag starka sångbyggena. Det inledande titelspåret sätter tonen. Från den snygga violindominerande introt av filmiska proportioner fram till Billy Greers skönsång vidare till ett nytt instrumentalt parti och en intensivare småriffig andra vers och ett nytt kort violininpass och så småningom vidare till ett instrumental del med klaviaturflipp och gitarsolo och så vidare till det softa igen med Greer tillbaka på sång ackompanjerad av piano igen och så där fortsätter det ända tills de drygt åtta minuterna stycket varar nått sin ände.

Tappar aldrig den melodiska tråden

Ja, ni hör själva. Det händer i vanlig ordning mycket i Kansas musik, men eftersom det här inte vare sig är Yes, Dream Theater eller någon annan mer hardcoreorienterad gigant med tillhörande lååååånga solon in absurdum på menyn blir de knappast akademiska. Istället balanserar man sångerna på bästa sätt genom att hålla utvikningarna förhållandevis korta. Därför tappar därför man heller aldrig den där melodiska tråden. Detta bekräftas gång på gång även på detta alster, och sådant som lätt folky Jets Overhead, smått groovy The Song the River Sang och vackra melankoliska balladen Memories Down the Line visar tydligt att receptet alltjämt håller.

Lever upp till sitt koncept

Veteranerna förblir således alltjämt vid sin läst och gör något som vissa föraktfullt fortfarande skulle kalla progg light. Eller rent av en slags kompromiss av sellouttyp. För egen del skulle jag dock hellre vilja säga att bandet än i dessa dagar lever upp till ett koncept de själva varit med och skapat. Med den äran, bör tilläggas. Något The Absence och Precense utgör en på det hela taget rakt igenom angenäm påminnelse om.

Skriven 2020-09-28