Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Gerard Bush och Christopher Renz
Skådespelare: Janelle Monáe, Tongayi Chirisa, Jack Huston, Gabourey Sidibe
Premiär: 2020-09-25
Betyg: 3
Om man reser i den amerikanska södern är det två saker som direkt slår besökaren. Det är artigheten och stoltheten över sin historia. Det gäller både sådant som motiverar stolthet och sådant som vi nog hade talat tyst om här hemma. Det är alltså ingen tillfällighet att regissörerna Bush och Renz i slutscenerna riktar kameran mot en staty av General Robert E. Lee, söderns mest namnkunnige general under amerikanska inbördeskriget.
I Europa talar man idag mycket om att jämna statyer med marken, men i södern vore det helgerån att välta Lee. ”The past is never dead, it’s not even past” William Falkners berömda citat grundar den här högst sevärda rullen som framgångsrikt hoppar mellan olika tuvor och håller flera bollar i luften. Om än kanske lite för många.
Inledningsvis befinner vi oss på en bomullsplantage under 1800-talet under brinnande inbördeskrig. Slavarna som sliter i sitt anletes svett väntar på rätt tillfälle att fly undan de rasistiska och sadistiska plantageägarna.
Janelle Monáe spelar en av slavarna som lever på hat och hopp. Så förflyttas handlingen plötsligt till våra dagar, och nu är Monáe en framgångsrik författare på bokturné som blir varse att rasmotsättningar och segregation fortfarande är realiteter i vår upplysta tid.
Bush och Renz säger sig vara hängivna konsten, och film är bara ett medel att uttrycka den på. Man bollar som sagt sig igenom många stilar, och låser sig inte vid en genre i denna brandfackla i Black Lives Matters tidsålder.
Regissörerna säger själva att filmen främst är öronmärkt för hemmapubliken, och jag förstår deras argument då en del scener mår bäst att analyseras av de som känner historiens vingslag. För mig är filmens största förtjänst att den är unik och kör sitt eget lopp. Samt att den lyckas knyta ihop säcken utan att slå knut på sig själv.
Skriven 2020-09-24
