WILLIE NELSON : FIRST ROSE OF SPRING (Sony Music) – ännu en bekräftelse på vitalitet från en legendar utan något kvar att bevisa

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Johnny Cash är borta, Waylon Jennings likaså alltmedan Kris Kristofferson trots att han verkar ha hälsan i behåll har börjat varva ner med sin allt rossligare röst. Kvar av de forna The Highwaymen står Willie Nelson lika produktiv som alltid. Om jag säger att veteranen släppt 24 album bara sedan millennieskiftet förstår ni omfattningen av hans gärning.

Ännu en bekräftelse på vitalitet

First Rose of Spring är Nelsons sjuttionde i ordningen, och det lär väl inte vara det sista även om hans 87 levnadsår bär respekt med sig. Men om det här nu skulle bli det sista han ger ut finns det ingen anledning att skämmas. Det här utgör trots allt ännu en bekräftelse på mannens vitalitet. Inte alldeles överraskande med tanke på att lägstanivån inte sällan ständigt är lika hög.

Ett par singlar med Julio Iglesisas

Ändå var väl det mest spännande med denna sångsamling väl i slutänden hur den skulle låta. Genom sin lååååånga karriär har Nelson varit och nosat på det mesta utöver den patenterade outlawcountryn, från avskalad singer/songwriter-country och blues till The American Songbook och reggae. En gång i tiden på det glättiga 80-talet spelade han till och med in ett par framgångsrika singlar med spanske schlagerkungen Julio Iglesias i form av To All the Girls I’ve Loved Before och Spanish Eyes.

Överträffar Toby Keiths original till Clint Eastwood

Men det var då det, och då et begav sig var det inte bara jag som höjde på ögonbrynen åt dessa udda samarbeten. First Rose of Spring är dock något helt annat. Eller kanske snarare ett mer förväntat alster signerat Nelson. Genom åren har han spelat in otaliga covers, och här är ännu ett album som domineras av gamla saker. Mer eller mindre.

Till den färskare kategorin här hör Don’t Let the Old Man In, Toby Keiths fina komposition om en gamlings vädjan om att få stanna kvar i jordelivet lite till. Keith skrev och sjöng in detta alster till Clint Eastwoods film The Mule, men frågan är om inte veteranens version överträffar originalet.

Melankolin får extra dimension

På andra sidan (ålders)spektrat hittar vi Just Bummin’ Around. Denna skojfriska låt skrevs och spelades in redan på 50-talet, men den mesta kända versionen står förmodligen Dean Martins glättiga croonervariant för, och nu har Nelson gett den en ny chans i en ny oefterhärmligt svängig hästjazzig tolkning.

En av dagens nya fixstjärnor och kritikerdarlings på countryhimlen är Chris Stapleton, och hans Our Song finns också bland de elva spåren på First Rose of Spring. Vi talar mogen kärlekssång om något här, och Nelson gör den om möjligt än mer mogen. Melankolin får en extra dimension när Nelson uttalar orden med sin ärrade stämma. Det är lätt att ta texten som en senkommen kärleksförklaring som måste uttalas innan åldern tar ut sin dödliga rätt.

I kölvattnet på artisteri som närmar sig slutet

Som grädde på moset bjud man på ett par originallåtar också, signerade artisten själv och – på senare år ständige – (veteran)producenten Buddy Cannon. Den ena, Blue Star är en typisk varm akustisk kärleksballad medan gråta i ölensorgliga Love Just Laughed kan stoltsera både med elektrisk gitarr och steelguitar i ljudbilden.

Summa summarum talar vi ännu en trevlig skapelse i kölvattnet på ett artisteri som oundvikligen närmar sig slutet. Den här gången bjuds man dock inte på minsta lilla överraskning att tala om. Istället invaggas man i en skönt avslappnad stämning lika opretentiös som självklar från en legendar som verkligen inte har något kvar att bevisa längre.

Skriven 2020-09-21