HURTS – synthduon tillbaka med nya albumet Faith: “Wonderful Life var sången som gav oss hela vår karriär”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Att en sång kan betyda om inte allt, så i alla fall det mesta finns det många exempel på i musikhistorien. Fråga bara Theo Hutchcrafe och Adam Anderson i Hurts. När allt såg som mörkast och hopplösast ut skrev de sin signaturlåt Wonderful Life, fick en präktig hit och kunde därefter njuta av att se debutalbumet Happiness sälja i hela två miljoner exemplar. Fast det var ett decennium sedan, tiderna har förändrats och det där mörkret synthduon kände då har överförts till hela världen i kölvattnet på Coronapandemin. Däremot är stämningen på sprillans nya albumet Faith inte ett resultat av dess framfart, betonar herrarna själva.

– Nej, vi blev faktiskt färdiga med alltihopa bara en dag innan allt stängde ner, avslöjar multiinstrumentalisten Adam Anderson. Det var en väldigt mystiskt sökande känsla. Så att avsluta allt just då var väldigt märkligt.

Mörk inspiration frikopplad från pandemin

Av uppenbara skäl var “känslan därför redan på plats” i albumet, betonar Adam och syftar på det mörker det finns “mycket av” i denna sångsamling. Förstasingeln Voices sätter för övrigt tonen i detta avseende. Enligt Theo var dess lyrik inspirerad av sådana föga upplyftande saker som isolering, desperation och mani.

– Det är en sång som var personlig för honom. Den är helt frikopplad från pandemin, men går mot mörkret i motsats till en del andra grejor vi gjort. Därför var den också väldigt svår att göra.

Faith har inget med religion att göra

– Samtidigt har Theo sagt att ni alltid har lockats av de mörkare elementen i popmusiken, och vad jag förstår ville ni återvända till essensen av vad ni är den här gången?

– Yeah, vi behövde gå tillbaka till det som är bandets DNA igen. Förra albumet (Desire) var väldigt eskapistiskt, och kändes inte särskilt personligt för mig. Vi tappade känslan för musiken jag älskar då, och jag tror vi båda hade en outtalad överenskommelse att göra något som var ärligare. Därför var det viktigt att återvända till en annan tid igen.

– Ändå får man väl säga att det finns ett ljus i slutet på tunneln. Åtminstone att döma av titeln på nya albumet, Faith?

– Yeah, för mig är tro något jag kämpar med varje dag. Fast det har inget med religion att göra. Det har mer att göra med hur jag klarar av livet. Det är en kamp jag är väldigt bekant med, och jag känner den varje gång jag sätter mig ner vid pianot eller plockar upp min gitarr.

Skapande från friskt resande till ett litet rum

Adam övergår sedan till att avhandla skapelseprocessen av Faith och säger att den framförallt handlade om disciplin. I klartext innebar detta en definitiv tanke om att återgå till det enkla. Nya albumet är en reaktion på allt det som omgärdade tillkomsten av Desire. Föregångaren var resultatet av ett friskt resande runt om i världen då. Ett helt koppel platser besöktes, däribland L.A., New York, Ibiza och Sverige, och överallt träffade man diverse folk som var behjälpliga på olika sätt.

– Därför gjorde vi alltihopa i ett litet rum bara vi två tillsammans. Från och till var det jättesvårt, men i slutänden var jag väldigt tacksam över att vi gjorde det. Skivan uppvisar verkligen vår rätta natur.

Paus från ekorrhjulet

– Samtidigt har jag läst att det hektiska inspelningsschemat, turnerandet och allt runt omkring tog rätt hårt på er under tiden kring Desire?

– Yeah, det är definitivt sant. Att vara i ett band är lite som att befinna sig i en cykel med inspelning av album, turnerande och skrivande, men har man gjort det här ett tag och uppnått en viss ålder börjar man ifrågasätta sitt liv. Sedan behövde vi ta en paus från ekorrhjulet också. Vi kunde inte bara hoppa in i det direkt igen. Då hade vi helt slutat göra musik istället.

Oroar sig för mycket för at se tillbaka

Adams trötthet är förståelig. 2020 markerar tioårsjubileum för Hurts som skivsläppande akt, och det har varit ett intensivt decennium. Fem album och sju turnéer säger en del i detta avseende, och om inget oförutsett händer är det här bara början. Ändå kan man undra om duon är förvånad över att alltjämt vara med i (musik)matchen. I dagens digitaliserade popvärld är trots allt tio år en evighet.

– Aah, det där är en intressant fråga. Nu är jag ju inte världens mest nostalgiska person. Jag oroar mig för mycket för att se tillbaka. Fast visst tycker jag vi gjort bra grejor, men även den del som varit sämre. Samtidigt är jag överraskad över att vi kunde göra något som Faith. Det är ett moget album, som vi inte hade kunnat göra tidigare. Alla vägar leder hit, det är det bästa vi gjort.

Hade inga utsikter, pengar, ingenting

– För en utomstående kan det se ut som om ni slog igenom över en natt när Happiness kom ut, men så var det ju inte. Ni möttes visst utanför en nattklubb i Manchester redan 2005?

– Jag kan förstå att folk ser det så. 2010 var ju året Wonderful Life kom ut, och vi fanns överallt. Men innan dess genomlevde vi fem år av hårda tider. Vi hade inga utsikter, inga pengar, inte någonting, och den känslan Theo och jag hade då är något vi aldrig glömmer.

Sången som gav hela karriären

– Vad jag förstår var det så illa att ni vid något tillfälle till och med funderade på att lägga av helt vid något tillfälle?

Det stämmer. Vi tänkte lägga ner helt, Vi hade nått vägens ände, men så skrev vi Everly, Wonderful Life och Unspoken ändå. Vi trodde det skulle bli de tre sista låtarna vi skrev, jag tror Wonderful Life kom sist, och det ironiska var att den sången gav oss hela vår karriär. Det är något jag och Theo tänker mycket på.

Skriven 2020-09-08