TAYLOR SWIFT : FOLKLORE (Republic Records) – ett modigt, genuint starkt och genomarbetat album, utan att vara revolutionerande

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Taylor Swift överraskar utan minsta ”hoopla”. Med ett sprillans nytt album bara elva månader efter föregångaren Lover såg dagens ljus. Folklore är titeln, och den säger vad det handlar om. Typ. För inte handlar det om en återgång till de tidigaste albumen med countryfärg, som den självbetitlade debuten eller dess uppföljare Fearless. Samtidigt har det här förstås inte mycket att göra med popalbum á la 1989, Reputation och just förra årets Lover. Nej, istället har sångerskan vandrat ner längs en lantlig singer/songwriter-aveny som antyder en strävan att tänja gränserna utan att låta hennes talang som osviklig sångsmed komma i skymundan.

Creddigt med The Nationals sångare

Och Swift hymlar inte med att Folklore utgör en annan sida av henne än tidigare releaser. Redan det svartvita, närmast grådaskiga konstnärliga omslaget utan namn med henne själv stående som en oansenlig skugga i en skogsdunge anger tonen. Vi talar tydlig varudeklaration så gott som något, helt enkelt.

Alla som tycker detta låter creddigt kan räcka upp handen nu utan att tveka, och som bevisföremål A kan nämnas att The Nationals gitarrist Aaron Dessner varit med och skrivit nio av skivans sexton spår medan Bon Ivers frontman Justin Vernon figurerar som duettpartner i finfint sorgliga uppbrottssången Exile.

Om familjedynasti på enda popiga spåret

Detta alster liksom albumets andra videosingel Cardigan, enormt melankoliska Epiphany med sin tydliga Covid 19-koppling och söta Betty, om tonårstjejen med ånger över sitt sätt mot sitt ex är alla representativa för helheten.

The Last American Dynasty i sin tur är å andra sidan det i särklass popigaste eller kanske snarare enda spåret av denna art på hela skivan. Den maskinella rytmsektionen bidrager om inte annat till den känslan. Fast själva texten går förstås knappast att förknippa med typiskt popmaterial. En stormrik familjedynasti som går i graven är liksom rimligen aldrig det.

I toppform vad gäller låtskrivandet

Men oavsett vilket, med detta sagt måste utan minsta knot sägas att jag uppskattar Folklore. Mycket. Swift uppvisar alltjämt toppform vad gäller låtskrivandet och de berättande texterna visar att hon fortsätter ha framtiden för sig.

Och visst är Folklore ett modigt album, det ska man inte sticka under stol med. Men att beteckna det hela som en revolution? Nja, möjligen kan de som upptäckte Swift när popkarusellen redan var i full gång uppfatta det så. Men för någon likt undertecknad som varit med från början är så knappast fallet.

Succé i kolossalformat

Men självklart gläds jag över att succén på världsplanet redan är enorm. Bara i USA streamades musik från Folklore 44 miljoner gånger första dagen medan 400.000 ”rena” album såldes bara på de första tre dagarna. Efter första veckans topplacering visade statistiken via Billboard sedermera att Swift hade sålt fler album än de 50 efterföljande albumen på listan tillsammans.

Tanken svindlar. Succén är som sagt i kolossalformat, och jag tar gärna av mig den imaginära hatten för Swift. För det här är verkligen ett genuint starkt och genomarbetat album. Sedan tål det att påminna om att att trettioåringen från Pennsylvania verkligen har en odiskutabel talang som kan backa upp de uppenbara ambitionerna.

Ett nytt countryalbum härnäst – eller något annat

Så vad ska hända härnäst med Swift. Kan det möjligen bli en uppföljare till Folklore, en återgång till popsvängen eller ett försök att gå tillbaka till den renodlade countryn? Eller något helt annat. Vem vet, bara Swift själv kan svara på den frågan. För egen del hade jag kanske helst sett ett nytt countryalbum materialiseras. Men den som lever får se.

Skriven 2020-08-31