EN OFFICER OCH SPION – otroligt skicklig skildring av skandalen som hade allt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: J’accuse
Regi: Roman Polanski
Skådespelare: Jean Dujardin, Louis Garrel, Emmanuelle Seigner, Grégory Gadebois, Hervé Pierre
Land: Frankrike
År: 2019
Genre: Drama
Längd: 132 minuter
Format: DVD/Blu-Ray/VOD
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg: 5

En sann skandal med visselblåsare, justitiemord och fåfänga försök att “fånga och döda” en story, medan huvudpersonen följer sitt samvete och granskar sin närmaste omvärld. Ja, det låter som om Ronan Farrows bästsäljare Fånga och döda (Catch and kill) redan har blivit storfilm! Men det handlar denna gång inte om Hollywoods predators, Washington DCs skumma politiker och korruption inom den amerikanska mediavärlden, utan om Robert Harris mästerliga djupdykning i Dreyfusaffären i Frankrike. Som utspelade sig för 125 år sedan …

Hur man fångar en dödlig skandal …

Kostymdrama har aldrig varit mer brännhett aktuellt. Tyvärr känns det som om det allmänna läget i världen inte har förbättrats ett dugg från de händelser och den tid som Robert Harris skildrar i En officer och spion till de händelser och den tid som Ronan Farrow skildrar i Fånga och döda. Maktens människor är sig så lika i alla tider. Lika goda kålsupare super tillsammans. Maktens män är fortfarande alla insyltade i samma sylt, alla håller varandra om ryggen … och det är samma sätt och samma metoder som gäller om och om igen för att försöka tysta och begrava historier … Håll fast vid felaktigheter in i absurdum och smutskasta alla som försöker säga emot, både professionellt och privat.

Det gäller att inte förlora ansiktet. Myndigheterna låter hellre en oskyldig sitta av livstid för spioneri, än att erkänna att de gjort fel. De låter hellre den riktiga spionen löpa fri och fortsätta att förse tyskarna med smaskig spioninformation än att släppa den oskyldige Dreyfus fri. Dreyfus var en gång en respekterad officer – nu är han bara en spion. Och den historien vill alla hålla fast vid. Dreyfus är ju ändå bara en jude …

En lång historia av antisemitism

Gång på gång läser man idag frågande och förbluffade artiklar och böcker som undrar hur i hela världen folk kunde rösta på nationalsocialisterna … hur kunde tragedin inträffa? Sanningen är sorgligt nog att Tyskland inte var unikt antisemitiskt eller unikt rasistiskt … Innan andra världskriget hävdade afroamerikanska akademiker som varit i Tyskland och studerat och skrivit rapporter att USA var mycket värre både när det gällde rasism och antisemitism. Pogromer i östländer är vida kända sedan medeltiden.

När uppstod antisemitismen? Judar förföljdes redan i det gamla Egypten. Det var därför Moses tågade iväg med judarna till det heliga landet, och Dreyfusaffären ledde direkt till ett uppsving för sionismen – många judar hävdade att nu var det dags att tåga iväg. Europa var för farligt att bo i, judarna behövde en egen stat … Början av 1900-talet såg en rejäl våg av utvandring, judar som lämnade Frankrike, judar som lämnade Europa … Detta långt innan de båda världskrigen och de fruktansvärda utrensningarna under nationalsocialismens framväxt i Tyskland. Dreyfus hörde dock inte till sionisterna – han stannade som stolt fransman i Frankrike, hade en framgångsrik karriär inom armén (när han väl friats från misstankarna om spioneri) och blev fransk hjälte under första världskriget.

Ett lägligt svepskäl för förföljelse och vandalism

En officer och spion visar effektivt, och utan att göra en stor sak av det, hur pass rasistiskt och antisemitiskt Frankrike var vid förra sekelskiftet … Filmen innehåller bland annat glimtar av hur judiska etablissemang förstörs och vandaliseras, hur glasrutor krossas (något som känns som en “prequel” till kristallnatten) och hur bokbål flammar upp. Där eldas Zolas böcker upp, eftersom han försvarat en jude, Dreyfus, i den fria pressen, som i sanningens namn inte verkar vara speciellt fri. Det kostar att yttra sig – både på det privata och professionella planet.

Dreyfusaffären delade Frankrike i två läger – för och emot – och antisemitiska kravaller utbröt dels i Frankrike, i ett tjugotal olika städer, dels i Algeriet. Orsak? Många framgångsrika och välintegrerade judar – och många avundsjuka människor (eller “haters” som man skulle säga idag). 1895 fanns det 80 000 judar i Frankrike (40 000 av dem i Paris) och ytterligare 45 000 i Algeriet. De som ville “rensa ut” judarna fick vatten på sin kvarn när Dreyfus dömts för spioneri – det var alltså en läglig och “populär” dom i många läger – om än helt felaktig.

Skandalen som har allt

En officer och spion är skandalen som har allt. Dreyfusaffären är som gjord för att bli en bästsäljande thriller – och allt är en verklig, historisk, politisk skandal. Harris står inte bara för romanförlagan utan även för filmens manus, tillsammans med regissören Polanski, som snabbt skymtar förbi i en scen. Filmen går raskt vidare från scen till scen, och dröjer sig aldrig kvar i de överdådiga och kärleksfullt komponerade scenerna – vilken mise-en-scène!

Opålitlig grafologi som trendig vetenskap

Scenerna hos grafologen är några av de vackraste scenerna i filmen – albeit inte särskilt långa – men vilket myller av olika typer av papper och skrifter och arkiv som man hinner visa upp, vilken spännande hands on-vetenskap grafologi verkar vara … innan alla satt framför tråkiga datorterminaler och letade i inte så visuellt spännande digitala register.

Grafologen i sig är en av “the bad guys” i storyn – han hjälper till att sätta dit Dreyfus med expertutlåtandet att Dreyfus förfalskat sin egen handstil. Alltså: om handstilen hade varit Dreyfus hade han varit skyldig, men även när den inte är det är ett solklart bevis för att han är skyldig … !

Ny misstänkt spion – med samma handstil

När spionrapporter fortsätter att flöda, skrivna med samma okända handstil (och Dreyfus sitter i säkert förvar på Djävulsön) så förklarar grafologen med självgod min att judarna har så klart utbildat någon annan till att skriva med Dreyfus handstil … Alltså, den handstil som han själv förfalskat … För att den inte såg ut som hans handstil.

Dialogerna är som gjorda för en komedi, men när det gäller livstid för en oskyldig, utvald som syndabock bara på grund av sitt judiska ursprung, då är det snarare fråga om en tragedi.

Frankrike åt kostymdramerna!

Det briljanta med kostymdrama på franska är att det franska språket inte förändrats nämnvärt sedan Molières dagar – språket låter alltså varken för anakronistiskt modernt eller för föråldrat (som så ofta blir fallet i engelskspråkiga kostymdramer) utan är bara “helt rätt” hela tiden. Vilket också gör att man gång på gång slås av hur många repliker som hade kunnat sägas och faktiskt också sägs idag. Som när den högt uppsatte generalen påpekar att Frankrike måste skyddas, för det finns för många invandrare i landet … och utlänningarna kommer att underminera Frankrike, de kommer att bli Frankrikes undergång. Undertext: Frankrike åt fransmännen!

Affären som alla känner till … men som få känner till allt om

Det här är en otroligt skicklig skildring av den stora skandalen som “alla känner till” och visselblåsning på 1800-talet blir till en riktig thriller. Dreyfusaffären är känd – men mycket få vet vad det gick ut på och vad som egentligen hände.

Den 15 oktober 1894 befann sig kapten Alfred Dreyfus på den franska generalstabens högkvarter på Rue Saint-Dominique. Anledning: en generalinspektion, och Dreyfus har uppmanats att komma dit civilklädd.. Den som möter honom är en av hans före detta lärare från krigshögskolan, överste Georges Picquart … Allt är en fälla. Dreyfus anklagas och döms för högförräderi utan att det egentligen finns några bevis … och många av de så kallade bevisen är fabricerade …

Det ultimata straffet på Djävulsön

Dreyfus skickas till Djävulsön, en tropisk straffkoloni, hans lojala fru och hans bror ger aldrig upp hoppet om att kunna rentvå honom och få hem honom igen. Mörkläggningen som styrs av högt uppsatta militärer är total. Men Georges Picquart börjar gräva i fallet, han kan inte tro att armén, som han troget tjänat i 25 år, kan ha gjort något fel … tills han upptäcker att så är fallet. Picquart blir belagd med munkavle och hotad … och de ansvariga gräver fram personliga hållhakar på Picquart, som privata brev från hans älskarinna, i sann “fånga och döda” stil.

Begränsad frihet, jämlikhet och broderskap

Samtidigt kämpar upprörda författare, som Émile Zola, för sanningen, och uppretade folkmassor går ut på gatorna. De kräver rättvisa för Dreyfus. Men när Zola skriver sin berömda artikel J’accuse, baserad på fakta han fått från Picquart, så slutar det med att Zola själv hamnar i rätten och döms för förtal. Så var det med den yttrandefriheten och pressfriheten och sloganen “frihet, jämlikhet och broderskap” klingar ihålig. Makten får inte granskas. Alla är inte jämlika. Broderskap omfattar inte alla …

Det är intressant att Picquart själv inte tycker om Dreyfus, och inte har mycket till övers för “det utvalda folket” – han gör det han gör för att det är rätt, och för att det som har hänt är fel … inte på grund av några emotionella skäl eller för att plocka bonuspoäng. Picquart är så långt från social justice warrior man kan komma.

Old school spionhistorier har sin charm

Picquart går igenom alla sina överordnade – och alla vill glömma Dreyfusaffären. Ingen vill sätta dit den riktiga spionen. Trots att Picquart använt sig av Sherlock Holmes liknande metoder, anlitat privatdeckare, skuggat misstänkta, gått igenom innehåll i papperskorgar, mottagit hemliga paket i kyrkor, samlat in information på museer och cancan barer, och hyrt en våning bara för att avlyssna den riktige spionen genom golvet … Old school spionhistorier och deckare är definitivt mer underhållande än dagens frenetiska hackande på datorer.

Riskerar allt för att bli visselblåsare

Picquart riskerar allt när han väljer att bli visselblåsare och går till ett hemligt möte där pro-Dreyfus anhängare samlas, en illuster samling som bland annat omfattar den kände romanförfattaren Émile Zola (läst och älskad än idag), den framtida premiärministern Georges Clemenceau och redaktören för tidningen Aurora. Picquart påpekar att han på grund av sin lojalitetsed till armén inte kan skriva någonting. “Men det kan jag!” påpekar Zola, och skriver ner vad Picquart har berättat för församlingen och omvandlar det till stor litteratur. Artikeln med rubriken J’accuse! är fortfarande en klassiker – liksom Zolas romaner.

Paris kokar

När Picquart skjutsas till fängelset så kokar Paris gator och en tidningspojke räcker Picquart en tidning, senaste numret av Aurora, där J’accuse står som rubrik, med stora feta bokstäver.

I artikeln finns allt bevismaterial som Picquart har samlat ihop, allt som bevisar att Dreyfus är oskyldig och allt som pekrar på en massiv cover up, orkestrerad av arméns generaler … och vars trådar går ända upp till högsta ledningen i Frankrike.

Men det här är inte slutet. Det är bara halvlek än så länge … Frankrike är delat, Zola anklagas för ärekränkning, pressen angrips, judar i allmänhet angrips och Picquart angrips både professionellt och på det personliga planet – allt för att misskreditera honom.

Behagfull älskarinna i hetluften

Jean Dujardin gör med den äran huvudrollen som Picquart och med små medel och nästan omärkliga miner ser man hur han mer och mer börjar ifrågasätta sakernas tillstånd – mästerligt, med tanke på hur stor del av ansiktet som täcks av gigantiska och (på den här tiden) trendiga mustascher.

Outstanding i en stor armé av duktiga birollsinnehavare är den vackra och behagfulla Emmanuelle Seigner i rollen som Picquarts gifta älskarinna, som utan förskyllan hamnar i hetluften eftersom det sprids ut illasinnade rykten att Picquart ska ha anförtrott statshemligheter till henne. Vilket är helt fel. Hon används bara i utpressningssyfte, det är något som alla parter förstår. Seigner har inte en central roll i historien, men en viktig roll för att visa hur Picquart är som privatperson – hon är den enda privatperson han står nära, gentemot alla andra i hans umgängeskrets verkar han ha ett professionellt, svalt och distanserat sätt.

En annan minnesvärd birollsinnehavare är så klart Mathieu Amalric som den arrogante och inställsamme grafologen som säger vad som helst som armén önskar och som nitiskt svär att det är Dreyfus handstil, även om det är en uppenbar lögn, något som alla inblandade inser.

Enigmatisk och stoisk Dreyfus

Louis Garrel i rollen som Dreyfus har fått den mest enigmatiska rollen. Dreyfus mod i inledningsscenen är beundransvärt. Hans beslut att inte dö förrän han rentvått sitt namn är beundransvärt. Hans sätt att som en torterad Robinson Crusoe överleva isolerad på Djävulsön är beundransvärt. Han har inte ens en hög med bollar att tala med, som Tom Hanks i Cast Away. Men annars framstår filmens Dreyfus inte som en karaktär som vare sig är trevlig eller rolig att vara tillsammans med, och det är tyvärr lätt att förstå Picquarts antipati mot honom.

Det blir aldrig någon vacker liten vänskapshistoria mellan de här två, som överbrygger alla motsättningar, ingen “opposites attract” historia som slutar med en drink à la Casablanca – de två börjar historien som motvalls män, och de slutar historien som motvalls män. Picquart gör det han gör för att det är rätt, och för att det som har hänt är fel …. inte för att Picquart privat har någon sympati för Dreyfus som person.

En filmisk armé som presterar på topp

Att göra en film kräver en armé, sa en gång Orson Welles, och en av njutningarna med att se En officer och spion är det mästerliga tekniska arbetet – vare sig det gäller en packad music hall upplevelse, ett vackert café, dunkla kullerstensgränder eller Louvrens skulpturträdgård som nästan verkar självlysande med all vit marmor. Och ändå – filmen dröjer sig aldrig kvar vid någonting, klappar sig aldrig på ryggen för att det är så vackert och så välgjort, kameran vilar aldrig på triumferna, faller aldrig för frestelsen att “show off your darlings” … utan handlingen går hela tiden obönhörligt och snabbt vidare med thrillertemat, spionhistorien och det rafflande rättegångsdramat.

Bilderna är i alla fall sprängfulla av detaljer … den som letar efter tjusiga askkoppar får sitt lystmäte i den här filmen! … och alla i den armé som krävs för att göra film har gjort ett otroligt gediget jobb.

Pawel Edelman, tillsammans med produktionsdesignern Jean Rabasse, har skapat en fantastisk atmosfär, som ackompanjeras med lätthet av kompositören Alexandre Desplats melodier. Utsökt.

Men samtidigt är skapelsen lika stadig som en högklassig designermöbel, gjord för att användas, inte för att beundras, och gjord för att hålla generation efter generation – sirlig, med raka linjer, men överraskande robust under ytan.

Smarta tonsäkra berättartekniska grepp

Robert Harris berättartekniska grepp – och filmens narrativa grepp – påminner om det grepp som användes i Milos Formans Amadeus – och vi minns ju alla vilket mästerverk som den filmen blev … Ärkerivalen Salieri fungerade där som berättare (nu var Salieri inte någon ärkerival i verkligheten, men berättartekniskt fungerade det), inte Mozart eller någon som tyckte om Mozart, eller kände honom närmare. Den man för följa i En officer och spion är inte en av de uppenbara hjältarna, inte en författare som jagar efter sanningen, inte den kände författare Zola, inte den lojale brodern till Dreyfus, inte Dreyfus hårt prövade hustru.

Berättaren är Picquart – och filmens synvinkel är också Picquarts. Picquart är han som inte gillade Dreyfus under utbildningen, den ende som gav Dreyfus dåliga betyg (och försäkrade att det inte var för att han var jude! – det hade han tänkt på!), han som är med den där ödesdigra morgonen och visar in sin forne elev till fällan där han blir ditsatt.

Men bit för bit rubbas Picquarts övertygelse på att han har gjort rätt. Och hur lever man med att man satt dit en oskyldig man och skickat honom till en säker död på Djävulsön? Det är ett intressant val av hjälte i historien. Picquart väljer att kämpa för att avslöja sanningen, samtidigt som han omvärderar synen på sitt hemland Frankrike, sina officerskollegor och även sig själv.

Hur ska Harris toppa det här?

Det här är en otroligt skicklig skildring av den stora skandalen som “alla känner till”. Visselblåsning på 1800-talet blir till en riktig thriller. Frågan är bara vad Robert Harris ska göra för att toppa detta? Låta Pontius Pilatus komma till tals, och prata om justitiemord, samtidigt som han säger “jag tvår mina händer”? J’accuse, sa Zola. Lägg vantarna på ett exemplar av boken – och filmen! – En officer och spion säger jag … och häpnas över hur lite tiderna förändras. Är det människans dumhet eller människans ondska som är utan gräns? Och vad är skillnaden mellan de två?

Skriven 2020-08-19