Klicka på bilden, för att se hela bilden
Sommaren 1980 var jag på mitt livs första – och hittills enda – sällskapsresa. Min familj åkte då, tillsammans med familjen Jönsson från Annelöv, till La Serra i Italien. La Serra är en sådan där typisk semesteranläggning med små radhuslängor. Alla pratade svenska. Av någon anledning minns jag att en av tjejerna som jobbade där hette Annika Granat.
Välkomstsång om semesterparadis
När vi landade i Rom applåderade passagerarna. Under bussfärden från Rom till La Serra påpekade en reseledare att vi skulle vara försiktiga med att dricka vatten och äta glass. Men vi var förstås vaccinerade. Tänk, på den tiden var det så farligt att åka söderut att man vaccinerade sig!
Första kvällen i La Serra hölls en välkomstträff. En kille med gitarr underhöll, och som jag minns det hade han tonade pilotbrillor och mustasch; dansbandsutseende, men jag kan minnas fel. Han sjöng sången om La Serra, jag minns fortfarande hur melodin gick, samt delar av texten. Den började med “Vi reste från Skandinavien, och fann ett semesterparadis”, och refrängen löd:
La la la la la la Serra
Dit vill vi åka varje år
La la la la la la Serra
Ja, dit vill vi åka varje år
Gravt tävlingsinriktad familj
Varje dag hölls några tävlingar i La Serra (vi deltog aldrig), och på kvällarna var det prisutdelning på scenen vid poolen. Till tonerna av Gladiatorernas intåg klev de tävlande upp på scenen. En gravt tävlingsinriktad familj från Malmö brukade vinna, de tog det hela på blodigt allvar.
Intill semesteranläggningen låg något slags by, som nog mest var en marknad. Alla talade (dålig) svenska. Jag minns inte vad för skräp jag köpte där, jag minns bara de italienska serietidningar och seriealbum jag köpte, framför allt en samling med Goldrakeserier – italienska serier som byggde på en tecknad, japansk robot-TV-serie.
Magnus Härenstam till La Serra
I La Serras reception fanns en TV. Där försökte jag en eftermiddag titta på Kojak, men jag gav snabbt upp, eftersom programmet förstås var dubbat till italienska. På anläggningen fanns även ett bibliotek där man kunde låna Bill & Ben-pockets och gamla nummer av Allers.
För bara några veckor sedan hittade jag en märklig film på YouTube. Morfar och jag på semester heter den. Det är en halvtimmeslång reklamfilm för La Serra från 1982. I denna reser Magnus Härenstam och Gus Dahlström till La Serra, där de träffar Suzanne Reuter, som går från torrboll till sexpaket i vått linne. Det här är en väldigt konstig film med härligt misslyckade försök till humor – men det var kul att återse La Serra från den tiden.
Sällskapsresan istället för Rymdimperiet…
Idag, när jag skriver och publicerar denna text, är det visst exakt fyrtio år sedan Lasse Åbergs Sällskapsresan hade biopremiär. Jag minns inte vilket datum jag såg filmen – men det var en tid efter att jag kommit hem från La Serra. Det var premiär på Rymdimperiet slår tillbaka på Imperial i Landskrona. Jag gick dit med en kompis och stod och köade. Vi var lite nervösa – Rymdimperiet slår tillbaka var barnförbjuden och vi var bara tolv år. Tänk om vi inte skulle bli insläppta?
Plötsligt kom biografmaskinisten ut. Jag minns inte varför, men förställningen fick ställas in. Vi blev först besvikna – men sedan kom vi på att Sällskapsresan hade premiär samma kväll på Rio ett par kvarter bort. Det här var alltså på den tiden då filmer inte hade premiär samma datum i hela landet. 35mm-kopior valsade runt, och ibland kunde det dröja månader innan filmerna kom till Landskrona. Vi hade förstås tänkt se Sällskapsresan i vilket fall som helst, så vi gick till Rio och såg filmen.
Jag minns att jag tyckte att det kändes lite konstigt att se en film som påminde väldigt mycket om den där resan till La Serra. Jag tyckte att Sällskapsresan var rolig, men jag tror att jag uppskattar den mer som vuxen.
Som en varm och trygg mysfilt
Jag har sett Sällskapsresan oräkneliga gånger sedan 1980. Varje gång den visas på TV har jag en tendens att bli sittande och se om den, och ibland känner jag för att se om den ändå och plockar fram den. Sällskapsresan är som en mysfilt, det är något varmt och tryggt över filmen. Jag blir på gott humör av att återse gestalterna. Jag kan snart alla repliker utantill och egentligen borde jag vara trött på filmen, riktigt trött på den, men när det är dåligt väder ute, alla nyhetsrapporter är deprimerande, och livet känns allmänt grått, då är det trevligt att åter förflytta sig till fiktiva Nueva Estocolmo på Gran Canaria och till en enklare, mer oskuldsfull värld.
Berra trampar på solkrämen
De senaste gångerna jag sett filmen, har jag suttit och försökt hitta detaljer jag aldrig sett- eller tänkt på tidigare. Vad som finns i bakgrunden, vad statisterna har för sig. Först när jag såg den nya, tvådelade TV-dokumentären om Lasse Åberg tidigare i år, upptäckte jag att det faktiskt är Berra (Sven Melander) och inte Stig-Helmer (Åberg) som trampar på solkrämen! Det har jag aldrig sett tidigare.
Repmånad och Sällskapsresan är Lasse Åbergs bästa filmer. Och ett år som detta, när man helst ska hålla sig hemma, är ännu en titt på Sällskapsresan en billig semester. Ett flertal av de medverkande i filmen är inte längre med oss – men på Gran Canaria lever de för evigt!
Skriven 2020-08-22
