Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hela åtta år har förflutit sedan Alanis Morissettes förra album Havoc and Bright Lights såg dagens ljus. Detta är en lång tid oavsett ur vilket perspektiv man ser det, men om man betraktar det från en strikt internetvy där streamade singlar är melodin för dagen och tillika utmålas som ett fullvärdigt verk värt att skriva om är det definitivt en evighet.
Hög klass på låtskrivandet
Nåväl. Nog om detta. Nya alstret fortsätter hur som helst den positiva trenden från senast. Det är välbekant Morissette rakt igenom i dess i stort sett bästa mening. Fast den som alltjämt väntar på ett nytt ilsket explicit anthem á la You Oughta Know, om en bedragen kvinna som läser lusen av sitt ex får fortsätta vänta. Istället faller sångerna i linje med de personligt hudnära saker hon alltid gjort.
Och precis som senast på Havoc and Bright Ligts håller låtskrivandet hög klass. Här finns idel starka melodier att skriva hem om. Inledande Smiling – om någon som når livets botten, men ändå ler genom eländet – är bara ett exempel på detta. Det musikaliska brevet till de egna barnen, akustiska Ablaze är ett annat. Liksom lätt sprittande Reasons I Drink, som avhandlar just det titeln anger ur olika perspektiv från diverse karaktärer.
Politiskt budskap kan anas
Då har jag ändå bara nämnt de tre första sångerna på denna elva spår långa fullängdare. Men de utgör alltså inte de enda höjdpunkterna Bland övriga favoriter märks Losing the Plot i vilken Morissette yppar den odödliga frasen ”Cause I’m grieving the end of superwoman-ing”. Vad som åsyftas? Well, det är upplagt för tolkningar här. Sångens jag lägger ner capen och har fortfarande inte lyckats hitta vad hon sökt utanför sig själv. Vilket inte låter särskilt positivt, men man kan ana ett politiskt budskap här.
Texter föga överraskande av mörka sorten
Då är lätt groovy Sandbox Love något helt annat. Tänk kärleksrelation med motstridiga känslor som vad jag förstår slutar väl. Samtidigt är Reckoning en storslaget melankolisk skapelse medan Nemesis väljer det dramatiska stråket när förändringens oro och fasa avhandlas. På samma sätt vädras ett aningen bittert drag i Pedestal när kanadensiskan – får man förmoda – beskriver en ex-kärleks ogenerade utnyttjande av hennes kändisskap.
Som synes är texterna föga överraskande av den mörka sorten. Deprimerade med svartsynt bild av sig själva och/eller omgivningen som inte finner tröst i att artister ger en röst åt deras lidande bör med andra ord i vanlig ordning hålla sig borta från även detta Morissettesignerade alster. Däremot rekommenderas det givetvis till alla som uppskattar självutlämnande välformulerade texter som lämnar tolkningsutrymme utan att vara flummiga denna sångsamling varmt. Fattas bara annat.
Förtjänar ett långt liv
Sedan ska villigt erkännas att vokalissans omedelbart igenkännbara röst är ett plus i min bok. Det finns så mycket såväl nyans som känsla och styrka i hennes sångleverans för den som lyssnar. Något jag fick en välbehövlig påminnelse om under genomgången av det här albumet.
Ja, också är det här som sagt överlag en riktigt stark skapelse rent låtmässigt. Bara av den anledningen förtjänar Such Pretty Forks In the Road förtjänar att få ett långt kommersiellt liv. Att Morissette sedan inte längre vare sig kan betraktas som hipp eller med bästa vilja i världen kan ses som ett fräscht namn ligger förstås dessvärre henne i fatet. Inte minst i dessa dagar då allt ska gå irriterande fort, och de nya artisterna ska släppa singlar i parti och minut istället för att skapa en stabil karriär baserad på långsiktighet.
Ingen tillåtelse glömma Jagged Little Pill
Ändå visar denna nya sångsamling att Morissette vid 46 kan låta precis lika trovärdig, gedigen och för all del också relevant som vid 21. Fast få lär förstås någonsin tillåta henne glömma att ingenting någonsin överträffat Jagged Little Pill. I alla fall inte ur försäljningssynpunkt. Men det är lyckligtvis en helt annan sak.
Skriven 2020-08-23
