MONS KALLENTOFT : HÖR MIG VISKA – ett Magnum opus utspelat i Mallorcas undre värld

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Bokförlaget Forum
Serie: Palma (del 2)
Antal sidor: 352
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2020-04-29

Hör mig viska är Mons Kallentofts vinkling på Taken-temat, men med Tim Blanck i huvudrollen som förbannad och förtvivlad farsa istället för Liam Neeson.

På sistone har det kommit ut många historier om fäder som söker efter förlorade döttrar – levande eller döda. Bara det senaste året har det kommit tre olika storsäljare på topplistorna, Harlan Cobens fristående thriller Inte ett ord, Anna Janssons lansering av en ny deckarserie med Dotter saknad och så Mons Kallentofts serie som förhoppningsvis kommer att begränsa sig till två böcker – för just nu är den här serien fulländad. Två är det magiska talet. Det började med Se mig falla och nu är det dags för Hör mig viska…

Hör mig viska är en fristående fortsättning och bara med bokens inledning så är man tillbaka på banan igen … Mer introduktion behövs inte, mer sammanfattning av vad som hänt är överflödigt.

Försvinner spårlöst

Tim och Rebecka Blanck släppte iväg sin sextonåriga dotter Emme på en resa till Magaluf på Mallorca tillsammans med två kompisar. Emme försvinner spårlöst. Tre år senare jagar Tim fortfarande efter svar … Men svaret visar sig vara fel. Den döda flickan i Zarajackan, en sådan som Emme hade, visar sig vara en annan flicka. Se mig falla är över. Ovissheten börjar igen. Och Tims besatthet når nya höjder.

Tim söker vidare.

Miljöerna i boken varierar. Mallorca, Stockholm och sedan Andalusien med Fuengirola och Málaga.

Grundtema om Francoregimens terror

Det är intressant att konstatera att även Mari Jungstedts nya bok Innan molnen kommer utspelar sig i Andalusien, i och i trakterna omkring Ronda och Málaga, och de båda författarna har inte bara valt samma miljö utan även samma grundtema som handlar om Francoregimens terror och de 300.000 barn som dödförklarades och ovetande togs från sina föräldrar – i ett försök att ge barnen till mer “politiskt korrekta” föräldrar. En stor skandal som kom i ljuset och började få rättsliga efterföljder bara för några år sedan. Både Jungstedt och Kallentoft tecknar ett porträtt av hur ett system skapar förövare, historier om hur offer blir till förövare.

Världen är hänsynslös och brutal, handeln med människoliv har spår som sträcker sig långt bak i tiden … och Tim inser att han har blivit som en bricka i ett spel – men samtidigt kan han inte sluta spela, han måste hitta Emme, han måste veta vad som hänt med henne, han klarar inte av ovissheten …

Ord som musikstycke och smatter

Kallentoft har skapat en skräddarsydd berättarteknik och ett poetiskt språk där långa passager skulle kunna passera rätt och slätt som moderna dikter på vilken poetryslam-uppläsning som helst …

Något stycke är bara enstaka ord, andra stycken är långa meningar som aldrig vill ta slut och som bara fortsätter som en enda stream of consciousness …

Ibland är det som ett musikstycke. Ibland smattrar orden som regn på mörka asfaltsgator. Liksom i prisbelönt poesi – här finns upprepningar, överraskande synonymer, olika metaforer … Och berättare som är som olika melodier eller olika sångröster som överlappar varandra, och går över i varandra … ett avsnitt eller ett kapitel kan ta slut mitt i en mening och sedan fortsätter nästa kapitel med att någon annan tagit över sången …

Varför bara farsan som fixar allt?

Tim, Rebecca och Emme överlappar varandra. Emmes tankar handlar mycket om att pappa ska komma, upprepat om och om igen, som ett mantra … och så är det ofta i både böcker och filmer – pappa ska komma. Pappa vet bäst. Farsan fixar allt. Var gör alla morsor? Blir de inte lika drabbade av att barnen försvinner till en sekt eller drogkultur eller blir kidnappade av mystiska traffickinggubbar? Vanligtvis är det farsan som drar ut på hämnarstråt och ska lösa allt. Det vore kul att några gånger då och då se avsteg från den allmänna regeln och se en morsa ladda upp för strid och gå fram som en bulldozer.

Vad alla morsor gör … har i alla fall Kallentoft hittat ett svar på i den här romanen – Rebecca är (oftast) hemma med en liten parvel som inte minns Emme, och hon får avvärja diverse hot mot familjen, både mot sig själv och den nya lilla dottern och mot Tim. Ju närmare sanningen han kommer, desto mörkare blir hotbilden.

Tar fokus från spänningen

Språket är så pass snyggt hela boken igenom, som en lång, lång dikt, att det nästan blir för snyggt. Som i fallet med den där ständigt Oscarsnominerade skådespelaren som alla älskar men som en del hävdar drar bort fokus från spänningen i filmerna eftersom hen är för bra med sina yrkestricks och med sin föreställning.

Kallentoft gör en lysande föreställning. Och visar upp sig som en sann ordkonstnär. Samtidigt blir det ibland för bra … Den språkekvilibristiska uppvisningen tar ibland fokus från spänningen och handlingen i den thriller som utvecklas när Tim grottar ner sig i först Mallorcas och sedan i Andalusiens undre värld …

Kallentofts Magnum Opus

Se mig falla verkade vara en solobok men i och med Hör mig viska blir solostämman till en duo – och allt får ett avslut. Ibland behöver inte serier vara mer an två böcker för att kännas helt tillfredsställande och avslutade.

Se mig falla och Hör mig viska är Mons Kallentofts obestridliga Magnum Opus – (sträck-)läs dem gärna båda två i ett svep. Då kommer berättelsen som mest till sin rätt …

Skriven 2020-07-12

Läs mer om boken här