Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Costa-Gavras
Skådespelare: Christos Loulis, Ulrich Tucker, Alexandros Bourdoumis, Daan Schuurmans, Christos Stergiouglou
Premiär: 2020-07-10
Betyg: 3
Adults in the room är ett uttryck som gått en ny vår tillmötes därför att en viss svensk partiledare med myndig blick tillät sig damma av det, och då givetvis refererade till sig själv som den vuxne i sandlådan. Nu kommer “den vuxne i rummet” till heders igen i Costa-Gavras film om och kring Greklandskrisen för tiotalet år sedan då EU tvingade fram gigantiska sparpaket som resulterade i massuppsägningar och försämringar på alla fronter i det grekiska samhället.
Villkoren för att inte EU skulle strypa alla ekonomiska relationer med Grekland var att de skulle hålla sig till de åtstramningspaket som man kommit överens med EU om och först i kön att dra åt tumskruvarna var Tyskland. Ja samma Tyskland och “Mutter” Merkel som nu stångas med bl.a Sverige om ett gigantiskt paket för att få Europa på fötter igen efter Corona.
75 procent skall vara bidrag och bara 25 procent lån men det kunde alltså Grekland glömma för tio år sedan. Om detta har alltså allestädes närvarande Yanis Varoufakis skrivit ner sina memoarer om sitt stångande med EU i allmänhet och Tysklands omedgörlige Wolfgang i synnerhet för att få bättre villkor för Grekland att beta av de astronomiska belopp landet dragit på sig i skuld genom åren. För att koka ner problemet till vår nivå, en skuldsanering liknande den som brukar ordineras i tv-programmet Lyxfällan. För det var nog ingen tvekan om att Grekland levt över sina tillgångar.
Nåväl, kan man göra en underhållande film om dessa händelser utan att det handlar om en ren och skär dokumentärfilm? Jadå,Costa-Gravas kan och gör det när han visualiserar Varoufakis med Christos Louis som författaren och Ulrich Tukur som Greklandskrisens svar på Dr Strangelove, en dynamisk politiker som styr och ställer från sin rullstol.
Costa-Gavras vet att han inte bara måste hålla ett gediget tempo utan också förmedla nerv och stämning åt händelseförloppet för att publiken inte skall känna sig utanför och uppleva konfrontationerna i Bryssel som rena fikonspråket, och det är onekligen en prestation.
Det är ingen tvekan om var regissören har sina sympatier och det finns säkert en och annan som mumlar om att myntet trots allt har två sidor. Slutet på filmen är dock en gåta för mig som jag ställer mig helt frågande till. Ett dansnummer från en grekisk musical där byråkraterna ställer upp utan att vi får någon som helst vink om varför. Om det handlar om någon form av symbolik så står jag som ett levande frågetecken?
Nåväl för övrigt är filmen som sagt ett lyckat tidsdokument utan att behöva sätta dokumentär på visitkortet. Costa-Gravas kan konsten att ta pulsen på vår samtid.
Skriven 2020-07-06