ENNIO MORRICONE – personen och musiken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Jag såg ”Den gode, den onde, den fule” i Paris år 1970, fyra år efter filmens premiär. Utanför biografen spelades filmens ljudband och folk stod eller satt på torget utanför och drack kaffe eller vin och lyssnade på det. Jag var bland dem. Och när filmen var slut, då gick jag in i biografen och lyssnade på Morricones musik ännu en gång, nu i samklang med Tonino Delli Collis lika oförglömliga foto. Mellan åren 1993–1995 var jag bjuden till Midems exklusiva filmurvalsjury vid Filmfestivalen i Cannes, och förutom en väl tilltagen lön, alldeles underbar mat, lärorika samtal om film och musik, var Ennio Morricone det eller snarare den, som lockade mig mest.

Han trodde att jag var berusad när vi träffades efter att herr Eric Dufaure ordnade ett möte mellan oss, detta på grund av att jag föll från scenen när jag gick mot honom, men detta var ett missförstånd, eftersom jag var helt sober, jag snubblade bara på en sladd. Samtalet med Morricone var oförglömligt, åtminstone för mig. Naturligtvis pratade vi musik.

Nu är Morricone död och det framställs listor på listor på den förmodat bästa musiken som Morricone skapat. Ingenstans bland dessa listor finns de två filmer som jag anser har det bästa musikaliska soundtracket och som Morricone och jag samtalade om med varandra. Det rör sig om filmerna ”Arbetarklassen kommer till paradiset” och ”Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar”, som Morricone värderade som några av sina bästa, och jag som dem allra bästa. Både filmerna är regisserade av Elio Petri, en utomordentligt bra regissör, men jag vill ändå hävda att det var Morricones musik som i mångt och mycket bidrog till att ”Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar” fick Oscar för Best Foreign Language Film.

I Petris ”Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar” spelar Gian Maria Volonté karaktären Il Dottore, en poliskommissarie som då han lämnat chefsposten på mordroteln och tillträtt tjänsten som chef på avdelningen för kontroll av politisk aktivitet, mördar sin älskarinna, för att genom denna avskyvärda handling, skapa ”ett ouppklarat mord”, bara för att bevisa att han är oersättlig och att ingen är mäktig nog att överta hans stol på mordroteln. Mördaren Il Dottore, planerar att för alltid förbli juridiskt obefläckad, även om han själv sörjer för att en lång rad indicier pekar ut honom som den skyldige. Eftersom han är övertygad om att han i sin uppburna sociala ställning, befinner sig höjd högt över alla misstankar.

En jätte är inte alltid en bjässe av kött. Gudfadern Don Corleone i filmen ”Gudfadern” är inte speciellt välbyggd, och ändå är han en Goliat. Petri framvisar den relativt småväxte men energisprudlande kommissarien Il Dottore, som en gigant med övermänskliga proportioner. Hans befogenheter är enorma, och med en enda kejserlig fingerrörelse, kan han manipulera hundra och åter hundra människor. Han är höjd över alla, och över allas misstankar. Så långt allegorin.

Men kommissarien framställs som en jätte, även emblematiskt: Under lekar med sin älskarinna iscensätter han och begår på nytt, alla i staden omskrivna brott med sexuella övertoner, ett Herkules storverk, en Priapos oändliga potenshandling. Hans rygg är lika bred som hela Rom när han med den täcker poliskartan över Italiens huvudstad, och när han samtalar med sin underordnade, herr Panunzio, experten på daktyloskopi, hänger överallt i en surrealistiskt utformad scen vita skärmar med poliskommissariens hand- och fingeravtryck, halvmeterstora, och vi kan föreställa oss, hur stor en person måste vara för att lämna sådana avtryck. Panunzio är under samtalet fotograferad ur kommissariens symboliska perspektiv: kameran befinner sig högt upp, tätt under taket, dit också Panunzios blick riktas. Och så vidare.

Till slut blir dock den höge, mäktige chefen ändå avslöjad. Kanske inte på grund av att Petri var övertygad om att varje skurk på toppen av en pyramid alltid blir demaskerad, utan på grund av att annars skulle budskapet av ”Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar”, kännas alltför dystert.

Musiken som fullbordar ”Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar” är fullproppad med dissonanser och andra förbrytelser mot de etablerade musikaliska konventionerna.

Senhösten 2007 var jag bjuden till en konsert som Morricone dirigerade själv, på Markusplatsen i Venedig. Morricone framför en enorm och enormt skicklig orkester och en lika duktig kör på över sextio personer. Och alla dessa framförde tillsammans musik från ”Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar”. Det var en ljummen kväll, men jag fick gåshud. I filmen lät det som om Morricone samplade alla konkreta källor, även de ljudlösa och lyckades göra dem hörbara. Men att se dem och höra dem framförda på analoga instrument, utan någon som helst efterbearbetning, var magiskt. Hela Markusplatsen andades i samklang med Morricones dirigentpinne. Sånt är stort.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2020-07-08

print

Våra samarbetspartners