HAYLEY WILLIAMS : PETALS FOR ARMOR (Atlantic) – sökande och spretig Paramoresångerska

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En charmigt karismatisk sångerska har växt upp, och skriver öppenhjärtigt om ett plågsamt förflutet och sina inre demoner. Modigt? Absolut. Nyttigt för henne själv? Säkert. Men för egen del är jag mer än en aning besviken över det som flödar ut ur högtalarna från hennes första soloalbum. Sedan är besvikelsen kanske inte av det grava slaget, men den finns där definitivt

Anden i bandets gärning fanns kvar

För det fanns ju en relativt lång tid i början på millenniet då Hayley Williams var en självklar del a miljonsäljande Paramore, en av emo-rörelsens främsta galjonsfigurer. Det är hon för all del fortfarande, men saker och ting förändras. Bandets senaste album 2017 års After Laughter uppvisade till en del fans förtret en (synth)poppigare och mer new wave-flirtande sida än förväntat. Vilket i min värld inte direkt störde. Låtarna fortsatta ju hålla hög klass, och anden i bandets gärning fanns trots allt kvar där i tillplattad form.

Erykah Badu och Björk inspirerade

Men Petals for Armor är något helt annat. Så här har ni aldrig hört Williams förr. Stilmässigt må det skifta, men ledordet för att beskriva innehållet är introspektivt. I en intervju i New York Times nämner hon namn som Solange, Erykah Badu, Björk och Radioheads Thom Yorke som inspirationskällor för sin solodebut, och det säger väl en del om vart den musikaliska biten lutar. Vi talar till större delen svävande, minimalistiska alster som betonar stämningar snarare än någon direkt melodisk approach.

Sådant som Cinammon utgör ett utmärkt(?) exempel på detta. Ett lättfunky beat och stötvisa electroinslag ackompanjerar en Williams som här plockar fram sin gnälliga sida ända fram ett tjatigt Aaah-parti som väl ska föreställa refräng. Samma sak kan sägas om Sudden Desire med sin mix av halvjazzig vers och gapig småpunkig refräng. Sugar On the Rim i sin tur framstår som en tämligen monoton historia. Det handlar om en entonigt avskalad upptempo-låt som dessutom gärna vill bjuda på mervärde via initialt pratsjungande och lite housekänsla, men det hjälper inte. Det håller inte i min bok.

Låter uppspelt i sin vokala leverans

Fast Simmer måste jag säga att jag tilltalas av. Vi talar midtempo-låt buren av ett dovt beat, som sedan backar upp en uttrycksfull sångerska som gör sitt bästa för att hålla frustrationen mot sitt ex på en rimlig nivå. Uppdämd kontrollerad ilska i ett nötskal, får man väl säga.

På samma sätt står Dead Horse ut som albumets poppigaste sång. Vilket i och för sig inte säger så mycket, men ändå. Fast det är förstås roligt att Williams nästan låter uppspelt i sin vokala leverans. Något som kan härledas till dumpandet av nyss nämnda ex, för övrigt.

Psykiska välbefinnandet och ambitionerna i fokus

Således ska inte förnekas att det trots allt finns en del ljusglimtar på Petals of Armor. Och visst, precis som många andra album vinner denna sångsamling på att spelas flera gånger. Samtidigt ska man komma ihåg att det här är ett både introspektivt och experimentellt verk, och sådana har som bekant inte i första hand publiken i åtanke. Istället har de det egna psykiska välbefinnandet och ambitionerna i fokus. Vilket nödvändigtvis inte betyder att folket kommer att nobba musiken enkom av detta skäl, men det kan som bekant mycket väl bidraga till att vissa gamla beundrare hoppar av (fan)tåget.

Väl spretig och melodisvag skapelse

Så är det och så måste det få vara. Men i min bok är det ändå så att en artist med mycket att säga och pretentioner på det konstnärliga måste ges tid att förfina sin gärning innan resultatet av deras ansträngningar bär frukt på allvar. I fallet Hayley Williams tycker jag det framgår rätt tydligt att så är fallet. För även om Petals of Armor nu präglas starkt av sångerskans uppenbara visioner och ambitioner, så är det här likväl en tämligen ojämn historia. Sedan må Williams vara väl värd beröm för sina ärliga och öppenhjärtiga texter, men som helhet är det här i slutänden ändå en väl spretig och melodisvag skapelse som antyder snarare än levererar ett löfte om något avsevärt mer gediget än det här någon gång i framtiden.

Skriven 2020-07-03