VANDENBERG – fem stämningar, Marilyn Mansons producent, ny skiva och comeback efter tre decennier

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Gamla hårdrockande metalband må förr eller senare dö eller lägga ner, men inte utan en fight mot tidens tand eller/och konsekvensen av ett hårt leverne. Eller också gör man som tidigare gitarristen för Whitesnake, Adrian Vandenberg och återuppväcker combon som gav honom genombrottet efter drygt tre decennier. Vandenberg är tillbaka således, och de har ett nytt album ute – för övrigt självklart betitlat 2020 – som främsta påtagliga bevis för att så är fallet. Fast alla som förväntar sig en återförening av laguppställningen från då det begav sig lär bli besvikna. Det fanns nämligen inte på kartan för grundaren att samla ihop sina gamla kumpaner igen.

– Nej, och det fanns ett par orsaker till det, säger gitarristen från hemmet i Holland. . Ett var att jag inte ville att det skulle bli en nostalgigrej, Ofta blir man besviken när någon gräver upp något gammalt ur graven.

Stämdes fem gånger och vann

Det mest uppenbara skälet till att p sattes för en återförening hade dock inget med musik att göra. Istället kom juridiken in i bilden när de gamla medlemmarna stämde Adrian med målet att förbjuda honom att använda bandnamnet för egen räkning.

– De stämde mig fem gånger, men förlorade varje gång. Så även om de fortfarande hade varit fantastiska musiker hade jag inte använt dem. Om vibbarna inte är dem rätta går det inte att förvänta sig det blir en toppenshow.

– Men de här stämningarna låter närmast osannolika. Jag kan tänka mig att du blev förvånad när du fick den första?

– Det var som, du vet…folk kunde inte tro det. När det första brevet hamnade på dörrmattan trodde jag inte det var sant, så jag brydde mig inte. Sedan kom det ett till fredagen därpå, som jag skulle svara på till måndag. Det var då jag anlitade en advokat.

Huggen i ryggen och spenderade 400.000 euro

– Det låter verkligen trist?

– Ja, på det hela taget var alltihopa slöseri med tid och skapade en massa negativa vibbar. Jag blev tvungen att gå tillbaka och leta efter en massa papper, typ brev från *Atlantic (från åttiotalet). När allt var över hade jag spenderat 400.000 euro. Det var märkligt att bli huggen i ryggen efter trettio år, så det här har lämnat en bitter eftersmak i munnen. Sedan hade vi en fantastisk tid i USA och Japan på åttiotalet, men den här nya grejen jag gör nu har redan spolat bort den delen av namnet.

En tydlig organisk ljudbild och Sabbaths producent

En som i sin tur bidrog till att spola bort minnet av det förgångna var Bob Marlette, högprofilerad rattare med bland andra Black Sabbath, Alice Cooper och Marilyn Manson på meritlistan. Adrian berättar att han åkte till Los Angeles i tre veckor för att träffa potentiella producenter, och i slutänden var valet för jobbet ganska givet.

– Yeah, första gången vi pratades vid per telefon kände jag direkt att vi klickade. Han frågade mig hur jag ville låta, och jag berättade att jag ville ha en tydlig organisk ljudbild utan lager av keyboards och gitarrer. Jag ville att folk skulle kunna sluta ögonen och se ett band på sjuttiotalet, som inte hade möjligheten att använda en laptop.

Inga begränsningar med nye Rainbowsångaren

– Sedan värvade du hete Ronnie Romero, som senast turnerade med Rainbow som sångare . Er kontakt började visst med chattande?

– Ja, jag kände honom inte innan dess. Men jag hade en skön känsla om honom när jag flög ner till Madrid där han bor. När han provsjöng tänkte jag bara ”Holy shit”. Det var konstigt, det verkade inte finnas några begränsningar med honom.

– Samtidigt är han en rätt flitig herre också. De senaste åren har han inte bara arbetat med Rainbow, utan även med delvis svenska The Ferrymen, hyllningsbandet till Gotthard, CoreLeoni och spanska power metalbandet Lords of Black?

– Första gången vi pratade sade han att han måste sjunga mycket för att försörja sig. Och om du tittar på Los Angeles, så finns där många fantastiska musiker i bra band som gör mycket. Se bara på *Mike Portnoy. Han är med i fyra, fem olika band. Saker och ting har förändrats, man tjänar inte pengar på musiken längre. Därför måste man spela mer. Vilket är bra för mig, och turnéplanerna som de är nu går smidigt. Men om de sedan inte fungerar med tanke på världsläget har jag ändå en plan B.

Rann ut i sanden

Fast när allt kommer till kritan är förstås frågan alla vän av ordning ställer sig; varför i hela friden bestämde sig Adrian för att göra comeback under sitt gamla bandnamn efter alla dessa år? Svaret är inte alldeles givet, men upprinnelsen till beslutet grundar sig på det faktum att hans närmast föregående projekt *Moonkings sakta höll på att rinna ut i sanden av logistiska själ.

– Initialt kom förslaget om en återförening av skivbolaget och mitt management. Vi hade en toppentid med Moonkings, men sångaren kunde bara vara borta från sitt arbete en vecka i taget, så vi var begränsade i det avseendet. Därför var jag tvungen att göra något, men jag ville inte byta ut sångaren eftersom vi hade en väldigt unik kemi.

En naturlig övergång till ett samtida Vandenberg

– Och då ledde det ena till det andra?

– Ja, min manager var också frustrerad över det här, så när han frågade mig om jag ville göra något som Vandenberg, sade jag att om vi gjorde det som ett helt nytt band skulle det vara rimligt. Då blev idén helt plötsligt väldigt attraktiv. Nu får jag mycket e-post från hela världen från folk som gillar vårt sound från förr, så det ska bli en utmaning att ”kick ass” med den här laguppställningen.

– Samtidigt är det ju så att old school hårdrockare och metalfans kan vara väldigt kritiska. De vill att ”deras” band ska låta likadant som de alltid gjort?

– Well, yeah så är det förstås. Men vad vi försökte göra med det nya albumet var att skapa en naturlig övergång mellan Moonkings och Vandenberg och anpassa ljudbilden för ett större sound. Vi ville följa en röd tråd där de hårda Vandenbergsångerna placerades ovanpå bluesrocken på samma gång som det lät samtida. Sedan när mixningen var färdig var jag övertygad om att det skulle fungera, vid det laget hade vi redan spelat sångerna så mycket.

David Coverdale hade inget band

Därefter vandrar samtalet inte alldeles oväntat in på Whitesnake. Ett oundvikligt samtalsämne när man pratar med Adrian. Han var trots allt en oundgänglig del av bandet i drygt tio år från 1987 och framåt. Medlemskapet i David Coverdales livsverk var för övrigt också anledningen till att Vandenberg en gång i tiden lades ner. Fast innan dess blev Adrian som han uttrycker det ”tvungen att avskeda vår sångare redan 1985”. Därefter började han testa ett par ersättare på frontpositionen alltmedan Coverdale erbjöd honom medlemskap i Whitesnake för tredje gången sedan 1982.

– Vid den här tidpunkten hade David inget band, så 1986 började vi göra en del grundarbete tillsammans, och sedan började alla dessa spännande saker hända.

Sångare med svåra alkoholproblem

– Ja, du blev ju en del av ett ikoniskt band, och var med när de nådde höjden på sin karriär med 1987-albumet?

– Yeah, men när jag gick med hade David två miljoner dollar i skulder till skivbolaget, så vid den här tiden var Vandenberg lika populära som Whitesnake. Men för mig var det ett logiskt steg att gå med ändå. Jag kände att vi nått så långt vi kunde med Vandenberg då. Sedan hade vår sångare svåra alkoholproblem vid den här tiden. Också hade jag börjat inse att han inte kunde nå ut på en stor arena. Man kan inte precis kalla Vince Neill och Ozzy Osbourne fantastiska sångare, men till skillnad från honom har de den rätta personligheten.

Pluggade konsthistoria för att bli gitarrist

– Du var ju fast medlem i Whitesnake under den efterföljande världsturnén. Hur upplevde du det?

– Det var en fantastisk upplevelse. När vi började turnera 1987 spelade vi på de största arenorna i världen. Det är bland det bästa jag fått vara med om någonsin, och jag har alltid varit tacksam mot min pappa för det jag har. När jag gick i high school och berättade för honom att jag skulle bli gitarrist, sade han till mig ”Studera först och gör vad du vill sedan.”. Därför pluggade jag konsthistoria så att jag kunde bli lärare i ämnet. Det hjälpte mig att minimera riskerna för att behöva göra eftergifter vad gäller mitt yrkesval. Vilket var bra eftersom jag inte tror på att arbeta med något jag inte gillar.

Storhetstiden som en teaterscen

– Men hur svårt var det att hålla fötterna på jorden när det var som mest galet och uppskruvat under de här åren?

– Det var inte svårt alls. Holländare är väldigt mycket som skandinaver när det gäller sådant här. Jag bodde i USA i tretton år, och skillnaden är enorm jämfört med L.A-folk. Så fort de fick framgång skulle de köpa en Ferrari och ett hus bland kullarna utan att inse att det handlar om popmusik, livslängden är begränsad. Det finns för all del de som alltjämt är populära, typ U2, Aerosmith och AC/DC, men de är få, och inte många i L.A. insåg att det är så det fungerar. Så vad jag gjorde var att åka hem till Holland varje gång jag hade en vecka eller två ledig, och gjorde vanliga saker. Av den anledningen kan jag se tillbaka på allt det här som om det var en teaterscen. Det var inget som varade, och jag har alltid förstått det. Därför är jag också lycklig där jag befinner mig just nu.

Är en lycklig jävel

– Slutligen; hur ser du på din långa karriär så här långt?

– Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. När jag började trodde jag aldrig jag skulle hålla på med det här så länge. För i slutänden är det folket som bestämmer om jag ska fortsätta. När bara tre stycken dyker upp på en konsert är det dags att lägga av. Men bortsett från det älskar jag verkligen fortfarande att spela. Sedan tycker jag om att måla och andra saker också, men det finns inget som tål att jämföras med musiken. Därför är det viktigaste för mig just nu att åka ut på turné så fort det går. Åtminstone nästa år vill vi åka överallt. Vi vill jobba hårt för att ”kick ass” igen.

– Du låter verkligen väldigt positiv?

– Ja, jag sitter och tittar på min Les Paul nu, och är precis lika exalterad som jag alltid varit. Och ju mer jag lär mig, desto mer uppskattar jag det här. Jag älskar att skapa musik, men jag har aldrig tagit det för givet. Så jag är verkligen en lycklig jävel.

Skriven 2020-06-04

*Atlantic är skivbolaget Vandenberg var signade till på åttiotalet. Det vad de som gav ut albumen Vandenberg, Heading for a Storm och Alibi första halvan av decenniet ifråga.

*Mike Portnoy, före detta trummis i proggrockbandet Dream Theater, som sedermera blivit synnerligen aktiv i en rad andra konstellationer, däribland Flying Colors, Neal Morse Band och The Winery Dogs.

*Adrian Vandenberg’s Moonkings hann släppa två bluesigt hårdrockiga album innan uppbrottet, nämligen första självbetitlade verket 2014 samt uppföljaren MK II 2017.