Klicka på bilden, för att se hela bilden
Den amerikanska vågen av punk blev en bred världsangelägenhet redan i mitten av nittiotalet när Green Day och The Offspring sålde multiplatina av sina då aktuella album Dookie respektive Smash. Därefter följde Blink 182 i samma spår med sin Enema of the State bara ett par år senare.
Tretton poppunkband på dussinet
Detta bäddade för den våg av poppunk som sedan skulle svepa över framförallt USA. Från strax innan millenieskifet och framåt poppade det upp nya band i varje buske och försäljningen var inte sällan respektabel. All American Rejects, Billy Talent, Bowling for Soup, Good Charlotte, Simple Plan och numera nedlagda Yellowcard är bara några i gänget. Att hävda att det till slut gick tretton på dussinet i den här genren är alltså knappast en överdrift.
Tendenser att utforska
I samma sällskap ingick även All Time Low. Genombrottet kom redan med andra albumet So Wrong, It’s Right, och alltsedan dess har det bara rullat på, och vid det här laget finns det all anledning att kalla dem etablerade. Men så har också hela sjutton år hunnit gå sedan bildandet.
Allt är dock inte som det varit. För liksom vissa andra i genren har kvartetten på senare tid uppvisat tendenser att utforska andra musikaliska områden. Detta märktes inte minst på 2015 års Future Hearts, som gav prov på ett både större och mer putsat popsound.
Fick hardcorefans att sparka bakut
Trenden fortsatte på uppföljaren Last Young Renegade, ett album som uppvisade både mognad och ett sound där gitarrerna i hög utsträckning skalats bort. Föga förvånande fick detta alternativpressen och hardcorefans att sparka bakut, men säga vad man vill; ett tjusigt ljudande modernt popalbum är det allt.
På mammas gata utan att låta som tjugo
Men med detta sagt, så följer nya Wake Up Sunshine knappast i spåren på sin föregångare. Så det är möjligt att sångaren Alex Gaskarth och hans kumpaner lyssnat på kritiken. Eller också kände de bara för att göra något annat. Igen. Kanske skulle man kunna påstå att de i viss mån vandrar omkring på mammas gata utan att försöka låta som tjugoåringar igen. För den där tvättäkta poppunken från då det begav sig i mitten på förra decenniet verkar till stor del vara ett minne blott nu.
Det inledande titelspåret ger till exempel mest associationer till brittisk indie korsad med soligt positiv Kalifornienpop. På samma är Safe ett exempel på tidlöst bakåtlutad powerpop och Glitter & Crimson en söt akustiskt ballad om ungdomligt kärleksstrul.
”Stupid boys making basement noise”
Samtidigt är Basement Noise en nästan rörande, får man förmoda självbiografisk sång. ”We’re too far gone to turn back now. It’s all for one lost in the crowd. And all for nothing if it disappears”, sjunger Gaskarth i versen innan han fortsätter ta ton i refrängen med frasen ”They’re just stupid boys making basement noise. In the basement, noise in the basement”. Det verkar nästan som om bandet försöker förminska sin (band)skapelse här, men vad jag förstår handlar det mest om ett statement som går ut på att kvartetten denna gång till skillnad från senast hade ett opretentiöst gör det självapproach i studion.
Vuxit upp, mognat och blivit duktigare
Fast så väldigt mycket poppunk blir det likväl inte denna gång. Visst, sådant som Clumsy, Favorite Place och Sleeping In går definitivt att sortera in i det facket, men som sagt; gossarna är inte tjugo längre. De har vuxit upp, mognat, blivit duktigare musiker, vilket resulterat i att ljudbilden putsats till och förfinats. Och det är inget konstigt, det är trots allt femton år sedan första albumet The Party Scene såg dagens ljus.
Levererar låtmässigt med bibehållen inspiration
Så för att nu sammanfatta; Gossarna i All Time Low håller på att bli vuxna. På gott och ont kan man tycka, men för egen del ser jag inget fel med deras utveckling och experimenterande. Allt tal om eventuell sell out från rigida proffstyckare och fans lämnar mig således bara likgiltig. Inte minst för att Marylandbandet oavsett vilket alltid levererar låtmässigt med till synes bibehållen inspiration. Så även denna gång, för övrigt.
Skriven 2020-06-01
