Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Feel gooddokumentär om svunnen (skol)tid, Frankrike 2015
Regi: Emilie Thérond
Dokumentär med Jean-Michel Burel
DVD
(Njutafilms)
“Feel-good” är inte ett ord som man förknippar med dokumentärfilm i allmänhet och i synnerhet inte en dokumentärfilm som handlar om skolan.
Men dokumentärfilmen Mon maître d’ecole hyllades som “rörande”, “vacker”, “charmig” och “en riktig feel-good-dokumentär” av olika medier i Frankrike. Denna kritikerrosade dokumentärfilm finns nu att se med svensk text – och alla i filmen spelar så klart sig själva med sprudlande spontanitet och entusiasm.
Allt som behövs är kunskap och en krita
Det här kan vara precis vad skolan behöver – en positiv bild av skolan och läraren och kamratskapet, skolan som “den lyckligaste tiden i ditt liv” (både för lärare och elever) – en film som hela tiden visar på möjligheter.
I den lilla skolan på landsbygden i södra Frankrike finns knappt några resurser, man ser inte till en dator eller ett elektroniskt hjälpmedel på hela tiden. Allt man ser barnen använda är rutiga papper och bläckpennor. Allt man ser läraren använda är sina egna kunskaper och en vanlig gammaldags krita för att skriva på svarta tavlan. Men barnen har en härlig ek att klättra i, de har en bäck att leka i på rasten och blir skorna blöta får de lov att springa hem och hämta torra skor.
Lek och lärdom
Det här är en sådan där mysig liten by där alla bryr sig och alla får vara med och alla leker med alla. På rasten plockas inga mobiltelefoner fram, utan alla springer glatt omkring och leker utomhus. Barnen klättrar, plaskar, vadar, ålar, bygger, busar, fiskar, letar svampar … Det här är som ett porträtt av en svunnen tid, där “att leka är att lära”! Men dokumentären är inspelad 2015 och handlar om en högt älskad lärare som ska gå i pension. Det är hans allra sista år som dokumentärfilmaren Emilie Thérond har följt med sin kamera. Emilie hade magister Jean-Michel Burel som lärare när hon var liten, och hon vill göra ett porträtt av sin magister innan det är för sent. Den franska titeln Mon maître d’ecole betyder helt enkelt Min lärare – men den svenska titeln har fångat det mer vemodiga stråket i filmen, vad det innebär att avsluta en livsgärning efter fyrtio år, med titeln Farväl, magistern.
Vi ses igen
Nu är det här inte ett definitivt farväl, för magistern är också stadens borgmästare. Han har även hand om stadens bibliotek och fritids. Rådhus, bibliotek, skola och fritidsgård, allt finns inrymt i samma byggnad, så magistern kommer att fortsätta att gå till jobbet till samma hus som han hållit öppet sju dagar i veckan i fyrtio år. Barnen kommer att ha sin magister kvar. Men han kommer inte längre att vara magistern. Det kommer att komma en ny fröken och undervisa dem.
Det finns en klass i skolan, där tre årskurser går tillsammans, och magister Burel har alla ämnen och undervisar alla eleverna samtidigt. Även de med särskilda behov. Han har haft i stort sett alla de nuvarande elevernas föräldrar som elever och alla generationer vittnar om vilken bra lärare magister Burel är.
Det hade varit intressant med en uppföljningsdokumentär – vad händer när magistern och fröken ska dela lokaler? Hur kan man bygga upp ett förtroende i en klass och i en by som har haft samma högt älskade lärare i 40 år?
Som en Marcel Pagnol roman
Att se filmen känns som att befinna sig i en Marcel Pagnol roman, fast det är en dokumentär. Läraren är en så högt vördad och älskad person i en liten by. Det här är inte bara ett porträtt av en älskad magister, detta är också ett porträtt av en hel by och en hel tidsepok – samtidigt som filmen säger en hel del om landsbygdens överlevnadsvillkor idag.
Överlevnaden är beroende av skolan – som i sin tur inte kan finnas utan den självuppoffrande läraren.
Verkligheten överträffar ibland dikten, men ibland går verkligheten också samman med dikten, som här när Thérond fångar en verklig Marcel Pagnol värld, med mysig bygemenskap och en liten skola där barnen i mellandstadieåldern känner till Arthur Rimbauds dikter, hur det franska demokratiska systemet fungerar, vilka i bygden som dog för Frankrike under världskrigen och viktigast av allt: hur man har kul tillsammans och aldrig någonsin får kränka eller mobba sina klasskompisar.
Skriven 2017-05-21
