Klicka på bilden, för att se hela bilden
Gammal är förvisso inte alltid äldst, men i Scorpions fall stämmer talesättet onekligen. I över femtio år har de rockat hårt. Under denna tid har de sålt svindlande hundra miljoner skivor, fått ett respektabelt antal utmärkelser och skrivit in sig i heavy metalhistorien för evigt med sånger som Rock You Like a Hurricane, No One Like You och Wind of Change. Att de är Tysklands i särklass mest framgångsrika band någonsin går alltså knappast att ifrågasätta.
Ändå ligger det förstås nära till hands att tro att slutet med ålderns rätt borde ligga inom räckhåll. Detta är dock inget som bandmedlemmarna själv verkar ha i åtanke och vill kommentera. Vis av erfarenheten från 2010 då alla inblandade mangrant frankt deklarerade att Scorpions skulle pensioneras efter turnén med det då nya albumet Sting in the Tail vill ingen säga något definitivt om framtiden.
– Nej, saken är den att vi aldrig borde gått ut med att vi skulle sluta som vi gjorde då, menar sångaren Klaus Meine. Istället skulle vi bara ha sagt att vi tog en paus, men då trodde vi faktiskt på att det var slut. Sting… var ett väldigt starkt album, som vi var säkra på att vi aldrig skulle kunna toppa, så tidpunkten för att lägga av kändes rätt. Fast när vi turnerat färdigt tänkte vi över situationen igen, och sedan började erbjudandena ramla in.
Klaus säger att det var rörande att se fansen bli så ledsna över hotet om nedläggning, men det var knappast den avgörande faktorn till att veteranerna fortsatte. Snarare handlade det om att inspirationen, orken och inte minst glädjen över att alltjämt tillhöra hårdrockseliten kom tillbaka. Sångaren berättar med närmast förundran i rösten om den ära han kände över att bandet fick ett fast engagemang på Hard Rock Hotels konsertarena The Joint förra året.
– Det var första gången vi fick göra det. Vi gjorde fem spelningar då, och nu har vi redan fått inbjudan att komma tillbaka. Bara folk som Kiss och Guns n Roses har fått göra samma sak tidigare, så det kändes fantastiskt. Det där var en stor framgång för oss, vi hade till och med den största billboarden på hela The Strip.
– Och nu är ni tillbaka på Sweden Rock för tredje gången?
– Yeah, det är verkligen spännande att få komma tillbaka till Sverige. Sweden Rock är en av de klassiska festivalerna, så vi är stolta över att få komma dit igen med den här showen. Det kommer att bli den första konserten vi gör efter ett lite längre break, så det ska bli skönt att komma igång igen.
Klaus medger gärna att en del av Scorpions nyfunna energiboost på sistone kan relateras till Motorheads ex-trummis Mikkey Dee, som blev fast medlem så sent som förra våren. Han betecknar svensken som en ”fantastisk musiker och teamplayer”, och antyder att valet av vännen Mikkey var ganska logiskt när Lemmy hade gått bort och missbruksproblemen med förre skinnplågaren James Kottak blivit ohållbara. Den sistnämnde hann dock medverka på Scorpions senaste verk Return to Forever 2015, ett album som fick oväntat bra kritk.
– Men jag är faktiskt inte särskilt förvånad över det. Det finns ju inte så många band kvar ur vår generation, och det här är trots allt en tämligen kraftfull platta som gjord för vår bas av fans. Den består både av gamla bearbetade låtar och nya sånger, och det går inte att plocka ut vilka som är nya eller från åttiotalet. Så jag tycker helheten funkar väldigt bra.
– Och funkat bra har Scorpions som helhet också gjort. Ni kunde fira femtioårsjubiléum 2015, och det är inte slut än?
Nej, det är fantastiskt. Men allt har med kemin och vänskapen att göra. Vi har haft olika laguppställningar genom åren, men jag, Mathias (Jabs, gitarr) och Rudolf (Schenker, gitarr) har alltid varit väldigt solida. Vi har arbetat hårt på att vara en del av den internationella rockgemenskapen, och vi är fortfarande vänner, vilket är väldigt viktigt. Vi har alltid lagt all skit som har med ego att göra åt sidan, och tänkt på vad som är av godo för bandet i första hand.
– Samtidigt har jag förstått att livebiten är det viktigaste för er i dagens läge?
– Så är det, vi har inget att bevisa längre, så det måste finnas en verklig vilja att göra ny musik. Särskilt som det inte är så viktigt längre nu när det går utför med skivbranschen. Men att spela live är fortfarande väldigt inspirerande. Vi spelar för tre generationer nuförtiden, och om folk kunde se vad vi ser när vi står på scen skulle de aldrig fråga varför vi fortsätter. Samtidigt är det här något som tar mycket energi, det går bara att hålla på med det om man har hälsan i behåll.
– På tal om det, din vokala hälsa höll på att spoliera din karriär på ett tidigt stadium?
– Ja, när jag förlorade min röst i början på åttiotalet trodde jag att allt var slut. Jag tänkte ”du har haft några bra år, så det finns ingen anledning att vara arg”. Men Rudolf ville inte släppa mig, utan sade att han och de andra skulle vänta på mig i studion. Han gav mig en knuff, och det är därför jag sitter och pratar med dig idag. Sedan dess är allting grädde på moset, jag tar ingenting för givet. Så att fortfarande få gå ut på scen och göra min grej känns otroligt.
skriven 2017-05-08
