Intervjuklassikern: STATUS QUO har hittat sitt fjärde ackord

Klicka på bilden, för att se hela bilden

BAKGRUND

Det var september 2007, och jag gjorde min tredje av så här långt fyra intervjuer med Status Quo. Denna gång var intervjuobjektet Rick Parfitt – övriga tre gånger har varit med vapenbrodern Francis Rossi – och för en gångs skull träffade jag personen ifråga live. Status skulle nämligen framträda i Baltiska Hallen i min hemstad Malmö samma kväll.

Gick bort på självaste julafton

Vi fick en trevlig och rolig pratstund vid ett bord mittemot varandra i ett får jag förmoda omklädningsrum nere i betongbunkerns källarkorridorer. Det var en öppenhjärtig, lättsam och nästan överraskande vanlig rockstjärna jag mötte, så det finns bara gott att säga om honom.

Föga anade någon då att Parfitt trots sina hjärtproblem i det förflutna skulle gå bort bara sex år senare. På självaste julafton, dessutom När jag nåddes av nyheten blev jag som alltid vemodig. Ännu en rocklegendar var borta.

Ett nytt album – utan Parfitt

Fast det var inte Status Quo, skulle det visa sig. Rossi fortsatte som bekant utan sin gamle vän, och i slutänden skulle det till och med komma ett nytt album, Backbone. Det första utan Parfitt under alla dessa år. Men nog om bakgrunden. Det har blivit dags att ta en promenad längs minnenas aveny i Status Quo-land. Väl bekomme.

Skriven 2020-04-02

STATUS QUO har hittat sitt fjärde ackord

Sök och du skall finna heter det ju i religiösa kretsar, och Status Quo tycks ha följt rådet. Titeln på alldeles färska albumet In Search Of A Fourth Chord antyder i alla fall att något speciellt är på gång. Eller också behagar de slitstarka rockrävarna bara skämta med sin omgivning.

– Well, det är klart att vi skojar, bekräftar gitarristen Rick Parfitt fnissande. I nästan fyrtio år har pressen klagat på att vi bara använder tre ackord, men vi har haft sextio hits och trettio album på listorna genom åren så det har gått rätt bra för oss ändå. Fast de som verkligen lyssnar kommer att märka att vi har fyra stycken på den här skivan. Så vem vet, nästa gång kanske vi använder ett till.

Rick gör ingen hemlighet av att han är trött på alla som avfärdar bandet med att säga att de alltid gör samma sak vid det här laget. Däremot tar han gärna emot konstruktiv kritik i de få fall sådan förekommer.

– Fast saken är att om vi nu försöker göra något annorlunda, säger folk bara att vi ska hålla oss till det vi är bra på. Det går aldrig att vinna en sådan fight. Det är därför jag inte bryr mig.

– Hur ser du själv på nya albumet? Håller du med om att det är en återgång till en tid då ni lät lite tyngre och ruffigare?

– Ja, jag tycker det finns en del väldigt bra ”rockers” här. Men vi har också tagit med några långsamma sånger, vilket ger en välkommen variation till helheten. Fast jag har inte lyssnat på skivan sedan den blev färdig. För mig påminner skapandet av musik om att laga mat. Om man stått och tillrett maten hela dagen vill man inte äta den direkt efteråt.

Det är inte direkt någon hemlighet att Rick och hans närmaste vapenbroder Francis Rossi alltid varit limmet som hållit ihop Status Quo. Det är dessa två personifierar bandet och till stor del totat ihop det patenterade soundet.

– Jag antar det. Fast det var inget vi planerade. Folk frågar ofta hur vi skapade soundet, men det bara blev så. Jag spelar på min Telecaster och Francis på sin och var för sig låter det inte märkvärdigt, men tillsammans blir det lika med Status Quo.

Sedan försäkrar Rick att han trots ett trettiotal studioalbum i bagaget varken är blasé eller tar något för givet. Visst är det troligt att fansen som alltid funnits där i vått och torrt ska fortsätta vara där, menar han. Men det finns ändå alltid särskilda förhoppningar inför varje nytt släpp eller turné.

– Så länge det känns som om vi går framåt och inte tillbaka har vi allt att vinna, och det känns som en väldigt gynnsam position att befinna sig i.

– Du trivs tydligen med det eftersom du varit medlem i bandet i exakt fyrtio år i år?

– Ja, jag har varit väldigt lottad. Redan som liten drömde jag om att spela i ett rockband och bli berömd. Men samtidigt har vi alla arbetat enormt hårt för att uppnå den här succén. Vi har spelat mycket, haft en bra attityd och aldrig slagit oss till ro.

Rick säger att det är Status Quos ärlighet som gjort att de blivit så långlivade. Ärlighet gentemot fansen och respektfullhet mot folk i branschen är en del av hemligheten liksom en hälsosam brist på påklistrade pretentiösa tendenser och divalater.

– Vi har aldrig försökt leka rockstjärnor och alltid uppskattat framgångarna, och jag tror det är något som folk i allmänhet gillat. Vi är nästan som killarna i huset intill som gör något vi trivs med, och jag tror folk ser en viss sorts magi i det.

– Men det fanns en period då ni nästan splittrades ändå?

– Yeah, det var omkring 1984 då alla spårade ur och skulle göra sin grej. Det var mycket droger då, och vi hade förlorat oss själva i rock `n roll-livsstilen. Alla trodde de skulle klara sig bättre på egen hand då, men det varade bara ett år innan vi återförenades igen.

– Vad var det som gick fel?

– Well, om man tar för mycket kokain som vi gjorde då styr det huvudet i fel riktning. Samtidigt började de musikaliska meningsskiljaktigheterna krypa fram, så det blev väldigt spänt i studion. Det var givet att något skulle hända. Alla i bandet tyckte alla andra hade fel innan vi tog vårt förnuft till fånga igen.

– På tal om det. Du genomgick ju en svår by pass operation för tio år sedan. Jag förutsätter att det fick dig att börja ta hand om dig bättre?

– Yeah, det fick mig helt klart att börja leva hälsosammare. När man blir äldre är det svårare att mobilisera samma energi som tidigare, så på turné sköter vi om oss. Partyt är på scen. Sedan åker vi tillbaka till hotellet och äter och dricker te. Det är inte särskilt mycket rock’n’roll över det, men vi har gjort ett medvetet beslut att försöka upprätthålla standarden på våra shower?

– Och hålla er vid liv?

– Ja, risken är att vi hade dött om vi inte skärpt oss. Vi hade att välja mellan spriten och knarket eller bandet, och vi valde bandet.

Intervju skriven 2007-09-20