ICON FOR HIRE, Lille sal, Pumpehuset, Köpenhamn den 27 februari 2020

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det finns en form av mangrant melodisk rock som först såg dagens ljus I USA någonstans i skarven till det nya milleniet. Soundet är på många sätt odefinierbart, och rör sig inte sällan “all over the place”. Såväl poppunk, emo och synth som electrorock, hårdrock och metal finns att uppbringa på den varierande paletten. Bland de softare i skaran finns Paramore, australiska Tonight Alive och tidvis dansanta Cobra Starship medan namn som Fireflight, Flyleaf, pionjärerna i Skillet och kvällens attraktion Icon for Hire hör till de som rockar hårdare. För det mesta frontas dessa band dessutom av kvinnor. Bara en sådan sak.

Se där, där fick ni en kort historielektion. Vilket kan behövas eftersom denna brett nischade genre aldrig direkt slagit i samma omfattning som i det stora landet i väster. I fallet Icon for Hire gästades Pumpehusets lilla salong, vilket på ett sätt kändes en aning magert. Men duon – backad av hårdslående rutinerad, inhyrd skinnplågare, modell turné – var på ett gott humör, och blev sedermera ännu mer uppspelta än de var vid äntrandet av scenen av det entusiastiska mottagandet från de uppskattningsvis knappt tvåhundra fansen.

Med tanke på detta var det väl inte helt överraskande trion på levererade det där välbekanta godset rent musikaliskt också. Uppmuntran kan trots allt bidraga starkt till att lyfta ett framträdande väsentligt.

Metal med punkfeeling, popgarnerad electro och stötigt riffig sak

Å andra sidan; utan ett vettigt material är det svårt att glänsa, men Icon for Hire förvaltar traditionerna från sitt inte överdrivet ålderstigna arv med heder.

Hetsiga öppningsnumret Make a Move var till exempel melodisk metal med en aning punkfeeling, Demon var en popigt garnerad electrochock smyckad med pratsjungande och Off With Her Head en stötigt riffig sak med en skamlöst klistrig refräng.

Minnesvärt om psykisk ohälsa

Ja, ni förstår säkert poängen; vi talar variation inom de generöst tänjda genregränserna, helt enkelt. Men dessa favoriter var förstås inte de enda man fick sig till livs denna afton. Bland andra minnesvärda nummer märktes Supposed to Be, ett kraftfullt anthemdoftande inlägg i debatten om psykisk ohälsa, den fina softa Hollow med tjusig raplight i versen och den nervigt electro- och riffpräglade Get Well, som fick publiken att sjunga övertygande allsång. För övrigt var det vid närmare eftertanke inte bara förstnämnda sång i detta stycke som avhandlade nergångenhet i det psykiska tillståndet, alla tre numrena berörde faktiskt ämnet ifråga.

Blandning av biografi och självhjälpsbok

Vilket kanske inte är så konstigt. Svenskfödda sångerskan Ariel Bloomer har vid sidan om musiken skrivit Turn Your Pain into Art, en rosad blandning av biografi och självhjälpsbok för att ta sig igenom livets eländen.

– Det känns som om jag har varit “councelor” åt dig i tio år nu, sade kollegan och tillika gitarristen och klaviaturspelaren Shawn Jump till Bloomer strax innan Hollow drogs igång för att skoja till det, men det råder knappast något tvivel om att det fanns allvar i kommentaren.

Karisma, ödmjukhet och självklar scenauktoritet

Något tvivel vad gäller allvaret fanns det inte heller i vokalissans sång. Trettioåringen sjöng med kraft, övertygelse och trovärdig desperation i rösten i oavsett vad texterna avhandlade. Dessutom är det inte tu tal om at hon har karisma och ett vinnande sätt präglat av både ödmjukhet och självklar scenauktoritet. Jump i sin tur är den lekfulle musikaliske arrangören och icke sällan leende låtskrivarpartnern med glimten i ögat som lyfter kollegan ytterligare och gör den gemensamma bilden av dem fullständig.

Alltjämt fräsch genre efter två decennier

Synd bara att Illinoisbandet aldrig lyckats breaka på samma sätt som de mer framgångsrika kollegorna i ovannämnda Paramore och Skillet. Det hade både utgjort ett välförtjänt lyft för duon och varit bra för en, skulle jag vilja säga gravt underskattad genre, som faktiskt överlag såväl tänjer gränser som bejakar det melodiska med både (metal)tyngd och ett popelement i mixen.

Samt icke att förglömma lyfter fram allvarlig lyrik utan att likt grungen förfalla till malande trist deppredikan utan hopp. Allt detta sammantaget ger en fräschör som alltjämt ter sig ungdomlig även så här två decennier efter genombrottet för den här musiken, något Icon for Hire visade med all önskvärd tydlighet denna torsdagsafton.

Skriven 2020-02-28