Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tiden går, men Keane består. Trots allt. Drygt åtta år har förflutit sedan min förra konsert med Keane, och det har sina skäl. Den tidigare trion, som numera är utökad med basisten Jesse Quin har helt enkelt med några får undantag hållit sig borta från hetluften. Releasen av en samling 2013 signalerade det många trodde vara slutet. Istället för att kämpa på med bandet slog sångaren in på en solokarriär medan hans två kumpaner, klaviaturspelaren Tim Rice-Oxley och trummisen Richard Hughes fortsatte arbeta med det countryorienterade sidoprojektet Mt. Desolation.
Nya verket en trygg gedigen sångsamling
Fast i slutänden blev saknaden efter det gemensamma livsverket för stor, och i höstas släpptes den första fullängdaren på drygt sju år. En lång tid förstås, men det nya verket tog i stort sett vid där föregångaren Strangeland slutade. Med andra ord utgör nya och tillika femte albumet Cause and Effect en trygg gedigen sångsamling för alla de som gått och längtat efter mer av samma vuxenorienterade pop som alltid strömmat ut från deras skrivarlya.
Kvällens tjusigaste nummer
De som eventuellt tvivlar på detta påstående hade bara behövt närvara på det sedan länge utsålda Stora Vega igår. Inledande You’re Not Home – hämtad från just nämnda album – var till exempel en ovanligt falsettkryddad ballad av typiskt Keanemärke, som i rätt hög utsträckning satte tonen för resten av den sisådär två timmar långa spelningen.
(Konsert)situationen har lärt oss vad Keane behöver
Andra färska saker utgjordes av sådant som peppande Love Too Much, Phases – en personlig favorit och tillika ett av kvällens absolut tjusigaste nummer samt The Way I Feel, en catchy upptemposång i positiv ton om ett emotionellt lyft i en mörk tid.
Vid närmare eftertanke var sistnämnda alster förmodligen aftonens ösigaste, och just sådant har (konsert)historien lärt oss är precis vad Keane behöver i livesituationen för variationens skull. Alltså sådant som Is It Any Wonder? och stötigt groovy Spiralling. För ska sanningen fram behöver även softisar höja tempot på scen då och då.
Generöst utbut av låg- och midtempolåtar
Såvida man inte heter sådant som Céline Dion eller Barry Manilow då förstås. I deras fall är det mesta uppbyggt kring storslagenheten i balladerna, men ett band som Keane utger sig ändå trots allt för att vara ett popband med andra ambitioner.
Samtidigt går det förstås inte att komma ifrån att Sussexbandet hittat sin stil i det generösa utbud av låg- och midtempolåtar som alltid varit deras huvudsakliga varumärke, och på Vega lyfte det i sånger som å ena sidan softpopsaker á la This Is the Last Time, sorgligt hoppfulla och tillika ordentligt bejublade Bend and Break och å andra sidan ballader som We Might As Well Be Strangers och kvällens förmodligen vemodigaste nummer She Has No Time.
Klassiker ledde till eufori
Och då har jag ändå inte nämnt något om megahitsen Everybody’s Changing och Somewhere Only We Know. Stämningen må ha varit synnerligen god där ute i publiken hela kvällen, men dessa båda moderna klassiker fick till synes fansen att känna eufori med emfas. Inte minst när sistnämnda gick ut som sista ordinarie nummer sjöngs det allsång så det stod härliga till.
På samma gång verkade bandet trivas som fisken i vattnet med att stå på samma scen igen. Trion tycktes bli än mer uppspelta av det varma mottagandet allt eftersom tiden gick.
Vänskapen går tillbaka till barndomen
– Varför är vi tillbaka, frågade Tom Chaplin oss retoriskt efter en stund, och svarade sedan själv ärligt att den huvudsakliga anledningen var den nya skivan, men tillade sedan något i stil med att det var för många år sedan de såg våra ”underbara ansikten” senast.
Ja, också var det förstås det här med vänskapen, som går tillbaka ända till barndomen för trion. Den och sångerna går inte att bortse ifrån, menade Chaplin.
Inget showande, men sympatiskt
Frontmannen ter sig för övrigt fullständigt säker både i sin roll och röstmässigt numera. Han vet vem han är och är stensäker på sin pipas kapacitet. Det är givetvis hans två kollegor också, hantverksmässigt är Keane ett säkert kort över hela linjen.
Några showare är trion dock inte, och det snålas överlag inte med utanpåverket heller. I deras bok är det bara musiken som gäller, och på det hela taget blir resultatet då såväl trevligt som sympatiskt och faktiskt också ganska mysigt.
Foto: Henrik Hildebrandt
Skriven 2020-02-10
