Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Cathy Yan
I rollerna: Margot Robbie, Rosie Perez, Winstead, Jurnee Smollett-Bell , Ewan McGregor
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2020-02-07
Alltså … Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn. Det är en fullkomligt hopplöst title, och ingen kommer att omtala filmen med denna fullständiga titel, så jag nöjer mig med att kalla den Birds of Prey.. Fast en bättre titel vore Harley Quinn, eftersom det är om henne filmen handlar. De andra rovfåglarna, varav en är en kanariefågel och de andra inga fåglar alls, spelar andrafiolen. Om ens det.
DC Comics psykotiska seriefigur Harley Quinn, Jokerns flickvän, har vi sett röra på sig i animerade filmer som Batman and Harley Quinn, och 2016 spelades hon av Margot Robbie i David Ayers sensationellt usla Suicide Squad, en film som fick vansinnigt dålig kritik, och som ogillades av publiken – men som trots detta spelade in en hel del pengar. En uppföljare är därför på väg.
Harley Quinn var behållningen i Suicide Squad, och nu har hon förärats en egen film. Eller nästan – tydligen trodde man inte på att hon ensam kunde bära en film, så man har slängt in ytterligare några (anti)hjältinnor. Men förhandsintresset har av någon anledning varit lågt, med få biljetter bokade i förhand, och folk som troligen inte sett den har redan börjat skriva negativa recensioner på IMDb. Det är väl det gamla vanliga: föreningen för okyssta nördkillar i morsans källare klarar inte av att kvinnor har mage att inta huvudroller. Inte nog med det, det är kvinnor som gjort Birds of Prey.
För regin står Cathy Yan, som tidigare gjort en film som heter Dead Pigs. Manuset är skrivet av Christina Hodson, som även skrev Bumblebee. Margot Robbie, som förstås återkommer i rollen som Harley Quinn, är en av producenterna.
Jag hade förväntat mig det värsta, det vill säga att filmen skulle vara lika usel som Suicide Squad. Men Birds of Prey visade sig vara betydligt bättre än förväntat. Detta är ganska uppenbart DC:s försök att göra en Deadpool. Birds of Prey, som är Rated R i Amerika är en groteskt våldsam komedi full med svordomar. Det är i princip två timmar koreograferat ultravåld försett med ett rätt bra rocksoundtrack. Det känns ibland som en osedvanligt brutal och blodig dansföreställning.
Handlingen finns det inte så mycket att orda om. Här finns inte så mycket handling. Harley Quinn har gjort slut med Jokern och har därför blivit mer knäpp än vanligt. En ung tonårstjej, Cassandra Cain (Ella Jay Basco), stjäl en diamant, som hon sväljer. Den lika vansinnige som sadistiske skurken och nattklubbsägaren Roman Sionis (Ewan McGregor) vill åt diamanten.
En massa andra vill också åt diamanten – och Harley Quinn. Till exempel snuten Montoya (Rosie Perez). Och armborstbeväpnade The Huntress (Mary Elizabeth Winstead). Eller, vänta, jag har glömt vem The Huntress var ute efter. Antagligen Sionis. Jurnee Smollet-Bell spelar nattklubbssångerskan Dinah Lance, som kallas Black Canary. Hon får jobb som Sionis chaufför, men ansluter sig till Harley Quinn och de andra. Mot slutet måste de här tjejerna nämligen samarbeta, vilket knappast kommer som en överraskning. Våldets Spice Girls.
Vad som är irriterande är att man valt att köra med uppbruten handling, Tarantinostyle. Harley Quinn agerar berättare, hon berättar som hon vill, lika förvirrat som hon tänker. Det här berättargreppet var fräscht för tjugofem år sedan, idag känns det bara som ett krystat sätt att maskera brist på ordentlig, bärande berättelse. Och att stoppa in ytterligare några huvudrollsinnehavare funkar mindre bra, eftersom de bleknar och nästan försvinner bredvid den totalt dominerande Harley Quinn. Filmens humor håller inte samma klass som I Deadpool.
Ewan McGregor verkar ha kul i rollen som Sionis. I brist på Jokern får han vara den mordiske tosingen. Hans insats är scenery chewing som man säger utomlands. Men – det här är Margot Robbies film. Hon är ganska oemotståndlig som Harley Quinn. Visst, hennes gnälliga röst med överdriven New York-dialekt (Robbie är dock från Australien) är lite jobbig, men det förhindrar inte att hon – trots ständiga våldsdåd – är makalöst charmig. Det är kul att hon gör precis vad fan hon vill, som något slags ultravåldsam Pippi Långstrump.
De många, väääldigt många, actionscenerna är väl koreograferade och filmade på ett sätt så att det faktiskt går att se vad som sker. Rent allmänt är det snyggt filmat, Gotham City är här en färgsprakande, udda plats. Och jag satt och stampade takten till musiken under slagsmålen. Det är svårt att låta bli när till exempel Joan Jett strömmar ur IMAX-salongens högtalarsystem. Jo, jag såg filmen i en MAX-salong, men jag tror faktiskt inte att formatet tillförde speciellt mycket den här gången.
Jag skulle inte ha något mot att se Harley Quinn återkomma ytterligare en gång, men då hoppas jag att de skriver ett ordentligt manus.
Slutligen: TV-serien Birds of Prey från 2000-2003, Gothams änglar på svensk TV, har jag inte sett. Den verkar inte vara något vidare.
Skriven 2020-02-06
