Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Sam Mendes
I rollerna: Dean-Charles Chapman, George MacKay, Mark Strong, Daniel Mays, Colin Firth
BETYG: FEM
PREMIÄR: 2020-01-31
Utan att ha sett hela startfältet till årets Oscar gala i slutet av nästa vecka vågar jag säga att konkurrensen är mördande. Som ett kvitto på detta noterar jag till exempel att 1917 är nominerad för 10 Oscar, vilket säkert inte infrias. Men det ger ändå en vink om kvaliteten på de tävlande.
Om och kring andra världskriget har det runnit mycket vin och vatten under broarna genom åren. Filmer,böcker och personer som var med när det begav sig konserverar historien till nya generationer. Om första världskriget finns emellertid betydligt mindre att tillgå inte minst på vita duken.
Vi har förstås Hemingways Farväl till vapnen som filmats två gånger, först med Gary Cooper 1932 och sedan med Rock Hudson 1958. En annan klassiker är ju filmatiseringen av På västfronten intet nytt, boken som gav nazisterna ved till sina beryktade bokbål.
Nu rättar ännu en film om första världskrigets fasor in sig i ledet av tunga epos om ett krig som på många sätt var lika grymt som det kommande. 1917 tilldrar sig i skyttegravarna på västfronten där britterna och tyskarna kämpar om varje meters herravälde. Britterna ser så en möjlighet att tillskansa sig initiativet genom ett överraskande anfall, något som dock visar sig vara en fälla av tyskarna och kan resultera i ett blodbad.
Två unga soldater Schofield och Blake får i uppdrag att ta sig igenom ingenmansland och överlämna en kontraorder som stoppar anfallet. Genom taggtråd,bombkratrar och ruttnande kadaver vägleder Sam Mendes (allt från James Bond till American Beauty) oss i långa och detaljrika scener från något som påminner om djävulens trädgård.
Filmen är helt befriad från stjärnstatus (möjligen Collin Firth i en liten roll), och Dean-Charles Chapman och George McKay är precis så neutrala som behövs för att historien skall kännas äkta och förmedla den bisarra blandningen av visuell skönhet och blodsmak i munnen.
Roger Deakins foto är i sig själv ett koreografiskt pärlband som hand i hand med Mendes stilsäkra regi och Chapmans och McKays gripande tolkningar blir svårslaget på söndagsnatten när filmen alltså fightas om tio möjligheter till Oscar.
Skriven 2020-01-29
