Klicka på bilden, för att se hela bilden
Fågel sprang och sprang, hoppade och hoppade, flög och flög en hel evighet och möjligen även längre, så kände han det i alla fall. Utan vare sig en bestämd riktning eller mål.
Bokstavligt så, var det ändå inte. Målet var väl att inte bli uppäten av vare sig varg eller räv. Och naturligtvis hoppades han på att hitta, om inte sin familj, så i alla fall en ny vän…
Hönan var visserligen en vän, men Fågel tyckte ändå att det skulle kännas en aning bättre om han fann en vän som inte tyckte att det var helt renhårigt att lämna honom åt hungrig varg och räv. Men kanske var det så man visade sin vänskap inom hönssläktet? Man får anamma seder och bruk dit man kommer.
Utan de förlorade fjädrar, hade Fågel inte så lätt att ta sig fram. Hans vingar ville inte bära honom lika säkert och snabbt som de brukade, och han fick flaxa för glatta livet för att hålla sig över marken. Även springa hade han svårare med, utan sina stjärtfjädrar, eftersom det var dessa som hjälpte honom att hålla balansen. Han gav dock inte upp. För Fågel var en särdeles positiv fågel, med en mängd kämpaglöd och hänförd tro på framtiden. Han visste att den som tror på gott, den tror på framtiden.
Ny dag, nytt ställe, nya förväntningar. Men vad var detta för ett ställe egentligen? Vart än Fågel kikade, överallt fanns det vatten. Och i det flöt en myckenhet av öar i olika storlekar. Hm, vilket underligt ställe, tänkte Fågel. Men jag skall tycka om det, då det är möjligt, att det blir mitt nya hem, tänkte han och hoppade och flög mellan öarna tills han kom till mittön, den största av dem alla. Och där, till hans stora förvåning och ännu större glädje, fick han syn på en fågel. Den var i full gång med att rensa bort sjögräs som hade fastnat i dess fjädrar. Vem kan nu detta vara, funderade Fågel. Jag är villig att slå vad med vem som helst om, att även denna fågel blir min vän?
Fågel andades djupt in och sprang för att presentera sig för henne, som visade sig vara en anka.
”Hej! Jag är Fågel”, sade Fågel, då han var van vid att säga precis som det var.
”Jag är Anka”, svarade anka och fortsatte med, ”men du är ingen fågel”.
Fågel blev inte alltför förvånad över Ankas svar, då han mindes Hönas tvivel och visste således, att med de rätta argumenten skulle han kunna överbevisa Ankan att han var en fågel, fågel Fågel.
”Jo, du förstår, så här förhåller det sig. Jag är Fågel sedan födelsen. Jag föddes som fågel Fågel och sedan dess har jag varit Fågel. Jag Fågel, är således fågel Fågel.”
”Låt mig säga det som det är. Jag är säker på att du inte är en fågel och definitivt säker på, att du inte är en sjöfågel”, framförde Anka vetenskapligt.
”Sjöfågel? Det vet jag ingenting om”, erkände Fågel.
”Men vatten tycker du om. Inte sant? Visst är det sant? Sant, inte sant?”
”Varje Fågel tycker om vatten. Det är sant. Inte sant?”
”Sant, sant!”
”Visst tycker jag om vatten. Det är ett självklart faktum att jag tycker om vatten. Med glädje släcker jag törsten med det, när jag dricker av det. Men att vistas och plaska i det… Det avstår jag helst ifrån”, förklarade sig Fågel.
”Du är en bra skojare du. Det var nära på att du lurat mig. Men när jag ser att du står upp till knäna i vattnet, så faller allt på plats”, konstaterade Anka skälmskt.
”Jag gör VAD?” utbrast Fågel. ”Kunde du inte ha sagt det lite tidigare? Jag är så trött att jag inte ens märkte det. Vill du kanske att jag blir förkyld?!” Fågel klev upp på en ö inte större än en kokosnöt.
”Sluta svettas. Jag lovar. Jag ser det nämligen just nu med all önskvärd och oangripbar tydlighet, att du faktiskt är en sjöfågel. Hur annars skulle du kunna stå i det här vattnet så länge. Och en sjöfågel blir aldrig, aldrig förkyld av att bada. Jag säger det precis som det är: Du är inget mindre än fenomenal. Sagolik. Och fantastisk!”
”Fenomenal? Sagolik? Och fantastisk?” Fågel tittade sig runt omkring, för att vara på den säkra sidan, att Anka menade honom. ”Är det okej… Får jag fråga… Jag undrar… Vad gör du?” undrade Fågel. ”Jag har nämligen en god vän, visserligen bor hon inte i vattnet, inte på vattnet heller, inte ens i närheten av så mycket vatten, men jag har ändå för mig att hon gör precis samma sak som du, letar efter och samlar mask”.
”Nej, nej! Varför skulle jag göra det? Jag letar inte efter någon mask! Jag gräver bort mask, jag menar mark självklart, jag gräver bort mark!” sa Anka med ett plask.
”Du gör vad? Gräver bort mark? Varför? Till vilken nytta?” utredde Fågel.
”Du är verkligen en baddare på att skoja. Som om du inte visste det? Det vet varje sjöfågel som någonsin blev född. Jag gräver bort den torra onödiga ön, naturligtvis. Vad vår värld är i skriande behov av, är mer vatten, förstås. Så säger vetenskapen, så säger alla. Och ju färre öar det blir, desto större sjöar blir det och därmed även mer och mer vatten. Det är så vatten skapas, det är en vattentät tankegång, så klart. Klart som korvspad”, klargjorde Anka.
”Är du säker på att det är så det är?” undrade Fågel, minst lika häpet, som Anka var säker på sin sak.
”Om jag är säker? Du skojare. Jag kan inte bli mer säker än så här, då jag redan är åtminstone hundratvå, kanske till och med hundratre procent säker, och det är nära på maximum. Säg uppriktigt, vem behöver torr mark när man kan ha blött vatten, liksom? Alla bekymmer försvinner i det, alla problem blir lösta eller snarare upplösta av det, allt blir rent av det, allt drunknar i det. Varje dopp i vatten är som dop”, predikade Anka.
”Verkligen? Det finns ju varelser som föredrar torr mark under fötterna. Exempelvis…”
”Lyssna då på följande, skämtare där. Vatten är religion, vatten är vetenskap, vatten är medicin, vatten är balsam för själen. Kan du finna ett enda enkelt motargument mot det? Nej! Självklart inte. Och varför? Eftersom det inte existerar något. Där ser du. Världen och dess förklaringar är inte så krångliga som några försöker påskina, bara för att sprida dimridåer…
Det mesta man inte tycker om, är vattenlösligt, hajar du? Det är därför man gråter våta tårar när man inte mår alltför toppen. Tårar tvättar bort sorgen och smärtan. De botar liksom. Så säg, är det så eller är det så? Självklart är det så. Och varför är det så? Eftersom så är det. Självklart. Och därmed plask!”
”Jag är trots allt inte dödligt förtjust i vatten, men dina argument låter välavvägda, inte någon anka direkt. Dessutom längtar jag efter att höra hemma någonstans, passa in, ha fullt förtroende för…”
”Där ser du. Jag sa ju att du är fenomenal, sagolik, fantastisk. Sa jag inte det? Så dyk ner i vattnet ordentligt!”
”Blir jag då anka, automatiskt?”
”Utan minsta tvekan. Så är det och inte på något annat vis.”
”Inte på något annat vis?”
”Inte på något annat vis!”
”Och du blir min kamrat?” försäkrade sig Fågel.
”Exakt så och inte bara det!”
”Inte bara det? Och vad mer? Är inte kamratskap det största och starkaste som finns? Är inte kamratskap ett slags mycket starkt band, nästan som familjeband?”
”Jag blir din kamrat och inte bara det. Du blir min. Så hoppa in i vattnet. Jag skall lära dig saker som du inte ens drömt om”, lockade Anka.
”Verkligen?”
”Fullständigt verkligen. Du blir själv förvånad vilken sjöfågel du är.”
”Kan jag verkligen bli det?” tillförsäkrade sig Fågel.
”Såklart! Här finns det ingen plats för tvivel”, bedyrade Anka. ”Låt oss skaka näbb på det. Och här, börja med att ta lite ankkrubb!” Anka sköt sin egen mat framför Fågel.
”Stort Tack. Verkligen stort tack. Men ta inte illa upp, jag är dock mer av en annan fågelmattyp. Typ, fågelfrötyp. Men som sagt, annars tack.”
”Fågelfrötyp? BLÄ! Och ÄÄÄ. Och ÄHH. Och ÖRK. Tänk efter. Det är liksom för de vanligaste fåglar det!” bedyrade Anka föraktfullt.
”Jag är Fågel, är jag kanske inte det?
”Dumma dig inte, utan lyssna och lyssna noga. Med sådan tillhörighet kommer du inte långt, kan jag lova dig. Vem har någonsin anmält sig att höra till de mest vanliga och till på köpet frivilligt? Är du dum, eller enfaldig eller något i den för-evolutionära stilen? Du är anka för bövelen. Och då skall du också uppträda som en anka.”
”Du har fullständigt rätt, Anka. Om det är något som jag fullständigt älskar, så är det ankkrubb. Men jag avvande mig. Eller snarare, jag blev avvand! Och det tragiska är, att jag inte ens minns av vem?”
”Du trängde bort det. Det är ett känt fenomen. Så är det, det kan inte vara på annat vis. Det vore annars mot all forskning och all vetenskap. Ingen skulle någonsin frivilligt fodra sig med vanligt fågelfrö, när den kan njuta av ankkrubb. Det är ankkrubb som gör oss till det vi är. Var och en är det vad den äter, det är en evig sanning om det någonsin fanns någon.”
”Det skriver jag gärna under på”, bekräftade Fågel och lade till ”icke desto mindre, jag misstänker att jag ändå inte är helt och hållet en sjöfågeltyp.”
”Är du inte? Eller vill du inte vara det?!” undersökte Anka nära på hotfullt.
”Jag vill det. Självklart vill jag det!”
”Såklart att du vill det, kompis”, genmälte Anka. ”Det vill alla. Undantagsvis. Vi är det mest fullkomliga som Gud med sin evolution någonsin skapat. Vem annan förutom oss klarar av det hela? Vem annan förutom oss behärskar det hela? Luft! Vatten! Jord! Luft! Vem förutom oss kan simma och dyka och plaska i vattnet. Och förutom det, och samtidigt, även kan flyga, korta och hur långa avstånd som helst. Och förutom det, även kan springa hit och dit och dit och hit, som vilken gängse höna som helst? Närmare till skapelsens perfekta fullbordan, kan man inte komma. Och vet du varför? Eftersom det är omöjligt.
Därför kan jag förstå att det finns sådana som blir skraja inför denna perfektion. Den kräver nämligen ett stort ansvar. Vi måste vakta våra tungor. Vi kan inte bara dravla och svamla. Vi måste kunna stå för allt vi någonsin gör och säger.”
”Du har fullständigt rätt. Du är röntgen, du är kirurg, du är psykolog, du är kallskänka, som ser rakt i min själ, Anka.”
”Visst är det så. Och vet du varför det är så?”
Och innan Fågel hann svara på den frågan, svarade Ankan själv på den.
”Eftersom jag lever miljontals fåglar drömmar och liv. Alla de stackars fåglars liv som inte hade turen att bli välsignade med samma liv som jag har. Och vet du varför de inte blev det?”
Inte heller den här gången väntade Anka på Fågeln svar. ”Eftersom de inte tillhör de utvalda! Förstår du?!”
”Det är klart att jag förstår. Eller snarare jag tror mig förstå. JAG VILL OCKSÅ BLI UTVALD!” ropade Fågel som i en extas.
”Självklart vill du det! Och du blir det. Jag kommer stå garant för det.”
”Verkligen?” Fågel var fortfarande en smula tveksam.
”Absolut verkligen! Det kan jag lova utan att lova för mycket. Men då måste du vara precis så som jag är. Så låt oss starta. Hoppa ner i vattnet och börja plaska!”
”Du är helt enkelt inte mindre än fenomenal, sagolik, fantastisk! Det finns inte minsta tvivel om det”, berömde Fågel, men ett litet tvivel kom ändå till honom. ”Vad händer om mina fjädrar blir våta och blöta? Det här vattnet här verkar inte vara det torraste…”
”Såna fullständiga dumheter du pratar, min kamrat. Om dina fjädrar kan bli våta, så kan de också bli torra. Inte sant? Så krångla inte till det. Tänk logiskt. Sånt är på månget vis till och med lättare än att blöta en gås. Man bara skakar av sig vattnet. Lätt som en plätt.”
”Jaså, då var det väl bara att hoppa i”, sade Fågel och tog det stora, modiga språnget ner i vattnet.
Men just då skrek Anka: ”Stopp. Stopp! Vad är nu detta?” Anka pekade på Fågels fötter. ”Du har ju ingen simhud mellan tårna! Hur kunde det hända dig, stackare?”
”Jag var med om så mycket! Jag är på flykt!” svarade Fågel. ”Men att jag blev av med någon simhud? Det minns jag inte. Det måste jag ha trängt bort. Det är ett känt fenomen. Men däremot minns jag mycket tydligt att jag blev av med många av mina fina fjädrar. Mina fjädrar minns jag väl.”
Fågel blev tyst, men efter en stund försjunkenhet, frågade han ”Vad säger du? Är allt förlorat? Kan jag på inget vis…”, undersökte han skyggt.
”Vad skall jag svara på det? Både ja och nej. Eller för att vara mer exakt och specifik, både nej och ja. Jag är säker på att du förstår. Så som jag ser det, och det kan knappast finnas ett annat sätt att se på saken, allt som behövs är att du rör dina fötter lite snabbare när du simmar, så att inte gäddan tar dig.
”GÄDDAN? Skojar du?” Fågel var förskrämd. Det var inte så länge sedan som han lyckades komma undan sin familjs banemän och en helvetisk eld och kidnappare och en flygkrasch och varg och räv, och allt detta bara för att sluta på en gäddas matsedel?
”Ja, gäddan”, svarade Anka lugnt. ”Den är stor som attan. Möjligen ännu större. Jag har fått fler ankungar uppätna av den, än du ätit fågelfrön och annat BLÄ och ÄÄÄH och ÄHH och ÖRK i ditt liv. Är det något som man inte har med en gädda, så är det skoj!”
”Jag är lite osäker på om jag förstår dig. Du menar att det finns en glupskhärjande, fågelslukande varelse i detta vatten, och du vill att jag ska hoppa i?” förundrade sig Fågel stammande.
”Nu är det jag som inte förstår. Vad är det som är så underligt med det? I kollektivet finns styrka och det finns inget mer ädelt, än att offra sig för någon annan, inte minst när den någon annan, är en verkligen verklig vän och kamrat. Är det så, eller är det så? Självklart är det så! Och dessutom, du är ingen ankunge heller. Så lugn. Simma lugnt och sluta måla gädda på väggen!”
”Du är såååå klok och du har sååå stort tålamod med mig, att jag skäms. Du är fenomenal, sagolik, fantastisk! Och dessutom är dina ord hundratvå, kanske hundratre procent tillförlitliga. De är rena sanningen. Du är rena sanningen. De ondskefulla flyr fast ingen förföljer dem, men de rättfärdiga är trygga som unga lejon. Man kan inte leva i ständig rädsla. Och absolut inte när man har en kamrat vid sin sida. En sådan kamrat som du Anka. Jag är född under en lycklig stjärna eftersom jag alltid träffar på de bästa vänner”, biktade sig Fågel och hoppade i vattnet.
”Så ja, utan omsvep, utan omvägar, pang på rödbetan, precis så går det till”, berömde Anka. ”Nu skall du dyka ordentligt. Visa att du inte är en klumpig träbit. Så ja. Du är visserligen inte världens bästa simmare, inte heller bästa dykare, men vem kan tävla med mig? Att vara bäst, är liksom i mig. Och det säger jag utan minsta lust att självförhäva mig.”
”Jag å min sida, vill inte framstå som den som klagar, men faktum är att jag känner mig en smula genomblöt. Faktum är, att jag är genomblöt en bra smula mer än bara en smula. Jag är dyblöt. Och det inte enbart ända in på skinnet, utan även inuti benen…”, erkände Fågel och hoppades på Ankas förståelse.
Men Anka ville inte lyssna på det örat. ”Du kommer att vänja dig. Att simma, det är inte som att slicka honung. Simning kräver träning. Och disciplin. Håll dina fjädrar tätare vid kroppen”, lärde Anka ut. ”Fjädrarna skall vara som din rustning och inte som en slöja, för bövelen. Nu har du gjort mig riktigt förbaskad, du verkar vara fullständigt genomblöt. Vad är det som flög i ditt tröga huvud? Lyssna, kan det vara så att du är en vadare och inte en sjöfågel?”
”En vad? En vad are?” undrade Fågel, som aldrig tidigare hört om en sådan fågelart.
”En vadare. En sådan fågel som bara vadar längs strandkanten och aldrig riktigt hoppar i vattnet”, förklarade Anka.
”Och det säger du först nu?” utbrast Fågel.
”Lyssna på kamrat. Det är ingenting att skämmas för. Du är en vadare och du ska acceptera ditt öde. Inte alla har det som krävs för att bli en rekorderlig sjöfågel, en riktig simmare och till och med dykare. Jag kan förstå din besvikelse, att ödet är grymt, men du kommer att acceptera det vad tiden lider. Tänk hur jag skulle känna mig om världen bestod av bara de bästa. Hur skulle jag då veta att jag är den bästaste av bästa. Försök känna lite medkännande, vadaren.”
”Men du har ju sagt att jag är en sjöfågel. Hur tänkte du då?” fiskade Fågel efter en förklaring.
”Jag hade rätt, ingen tvekan om det, och jag skulle även i detta nu bekräfta min bestämning, om det inte förhöll sig så att jag nu vet att du är en vadare. Egentligen borde du vara tacksam för att jag är öppensinnad och fördomsfri och inte låter mig påverkas av förutfattade meningar och på förhand fattade beslut. Jag hade rätt då och jag har lika mycket rätt nu. Och mer än rätt kan knappast någon ha, inte sant?” avgjorde Anka med en ofelbar pedagogs pondus.
Fågel var så pass genomblöt och frös så pass mycket, att han hade en aning svårt att följa Ankas tankebanor. Anka var dock hans vän, så det hon sa var säkerligen välment och kanske till och med sant, resonerade han.
”Titta på dig min vän. Titta på dig, hur du ser ut! Du ser för djävlig ut. Om jag skall ge dig ett råd, ett riktigt bra råd, ett verkligen vänskapligt råd… om jag var i ditt skinn, eller snarare i din fjäderskrutt, då skulle jag inte vara i det, eftersom då skulle jag göra allt för att bli av med dessa våta besvärande fjädrar. Att bli förkyld och till och med död på grund av dem…? Då skulle du förutom dina fjädrar inte ens ha dig själv. Det är som om du då flög iväg inte bara någonstans var som helst, utan någon annanstans. Det är logiskt, inte sant? Vad säger du, vadaren?
Varför har du hoppat i det här vattnet och till och med dykt? Det går utöver mitt förstånd…”
”Därför. Eftersom du gav mig det rådet. Att då blir jag som du. Jag kunde inte föreställa mig att…”, fågeln hann inte avsluta meningen eftersom Anka avbröt honom.
”Du borde ha tänkt på det lite tidigare och inte försöka vara efterklok, du genomblöte vadare”, lärde Anka. ”Gråt dock inte över din våta fjäderdräkt som över spilld mjölk och börja i stället plocka ut dina våta fjädrar, så länge du har ork och kraft till det”, rådde Anka.
”En sådan fantastisk vacker fjäderskrud…”
”Vackert och vackert. Tänk på funktionalitet. Lev med samtiden. Jag skulle aldrig ens kunna föreställa mig att fjädrar skulle kunna bli så genomvåta. Det har säkerligen med dess färg att göra. Titta på mig. Jag är enfärgad och därför även vattentålig. Mina fjädrar dränks inte i vatten och inte heller i färg. Man behöver inte vara en Einstein, för att här finna ett bärande, övertygande samband. Plocka omedelbart bort dina fjädrar, det är det enda och det bästa råd jag kan ge dig nu”, uppmanade Anka.
Fågel bet ihop näbben, och rev ut några sina vackraste fjädrar. Au! Au! Det smärtar… Men visa inte smärtan, beordrade sig Fågel. Tvärt om. Le! Så att Anka ser, att du gör det med glädje och för hennes skull.
”Var så god!“ Fågel sträckte ut sina underbara fjädrar mot Anka som en blombukett. ”Var så god! Jag hoppas att nu står ingenting i vägen för vår uppriktiga vänskap. Varken mina fjädrar eller min förkylning eller min död eller annat hotfullt. Jag är redo, fullt redo att börja leva tillsammans med dig.“
”Vad skall jag med dem till? Jag gillade dem inte ens när de var på dig. Dessutom är de inte vattentäta. Vad vill du, att jag också skall bli helt blöt?“
Ankan skulle fortsätta med sina anklagelser men plötsligt fick hon höra något, något som var av yttersta intresse för henne. ”Hör du? Det är fåglar. Flyttfåglar! Sådana som jag själv. Det är dags att tacka för sig och flyga i väg mot bättre morgondag. Men jag lovar komma tillbaka. Ciao på dig, vadaren.”
”Måste du? Min vän Höna…”
”Höna och höna… Du vet, den tama fågeln längtar, vildfågeln flyger. Din vän Höna skulle också vilja flyga i väg, men kan inte. Eftersom den är domesticerad, fet och lat. Den är tämjd till oigenkännlighet. Hennes frihetsinstinkter blev henne borttagna. Dock inte samtliga. Bara precis så många att hon inte kan annat än drömma om friheten och plågas av tanken att hon aldrig kan flyga iväg efter den. De som tämjde henne var smarta. De tämjde henne i den grad att hon varken tillhör de vilda fria eller de underkuvade tama. Hon är förpassad till limbo, och hon stackaren, släpar den ständigt och överallt med sig som en snigel sitt hus. Men det är inte direkt mitt problem, eller hur? Ciao, jag måste i väg. Fria vidder väntar. Ha det skönt. Ha det gott. Ha det hur du än vill, vadaren.”
”Ha det skönt. Ha det gott. Ha det hur du än vill? Det är lätt att säga Anka. Att fria vidder väntar. Att du måste i väg, eftersom du är flyttfågel. Hur är det med mig? Är inte jag flyttfågel? Jag föddes inte här. Jag flyttade hit. Är jag inte flyttfågel då? Är jag inte en vildfågel? Inte levde jag i någon bur inte. Jag är inte tämjd och domesticerad. Jag är inte sjöfågel, och det känns inte heller att jag är någon vadare. Jag är faktiskt flyttfågel. Med de vackraste och färggrannaste fjädrar! Tror du mig inte Anka, min vän att jag är en flyttfågel? Titta i så fall här!” Fågel började flaxa med sina vingar så mycket han än orkade, men det spelade ingen roll hur mycket han än ansträngde sig, lyfta kunde han inte, eftersom stor del av hans fjäderdräkt var bortplockad.
”Anka! Anka! Var är du? Var har du försvunnit?” ropade Fågel i tomma intet, efter sin vän Anka, som gav sig iväg mellan en mängd vackra moln som simmade som små öar på en underbar vacker blå himmel. ”Vart är du på väg? Söderut? Norrut? Vart? Vad är det för en säsong? Sommar? Vinter? Jag är helt förvirrad. Och trött… Jag vill flyga med dig. Men hur? Jag kan inte ens lyfta från marken. Den drar mig liksom ner, släpper mig inte ur sitt grepp.
Ursäkta mig min kära vän, kan du göra det? Att jag bara lämnar dig så här. Nej, kom inte tillbaka, inte för min skull. Jag förtjänar det inte!”
Fågels dröm om gemenskapen med Anka hade försvunnit i det blå, tillsammans med henne.
Vad skall jag ta mig till nu? Tänkte Fågel hjälplöst. Men plötsligt, utan förvaring, fick han ett svar med besked: en stor gädda kastade sig upp ur vattnet till den lilla ön som Fågel satt på, och fick tag i en av hans kvarvarande fjädrar. Fågel behövde inte mer. Instinktivt ryckte han till och gäddan försvann i djupet med Fågels vackra fjäder i sitt giriga, tandförsedda gap.
Fågel började hoppa från ö till ö. Planlöst. Det spelade ingen som helst roll vart han var på väg, i den här situationen var bara ett viktigt, att förflytta sig bort från gäddans jaktrevir.
Fågel hoppade och hoppade. En hel evighet, kanske till och med lite längre än så, kändes det som. Men han tappade inte hoppet, eftersom han var övertygad om, att där någonstans, var nu än det där någonstans var, väntade någon på honom, någon som han kunde bli vän med, någon som ville älska honom.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© Vladimir Oravsky
FÅGLAR
är sagan om den färgglada fågeln som försöker finna nya vänner genom att vara till lags på alla sätt och vis. Fågel erfar dock att en varaktig, likstämd och lyckosam gemenskap måste ta hänsyn till var och ens egna förutsättningar.
FÅGLAR
är en varm och humorfylld saga om utanförskap och gemenskap, själviskhet och inlevelse, egenkärlek och kärlek.
FÅGLAR
bygger på teaterpjäsen AAAHR!!! som korades till 2006 års vinnare i klassen Young children i den världsomfattande dramatävlingen utlyst av International Playwrights’ Forum, The International Theatre Institute och International Association of Theatre for Children and Young People. Den svenska översättningen av teaterpjäsen AAAHR!!! är redan utgiven i bokform under namnet ÄÄÄHR!!!
Skriven 2019-12-06
