SKAKA HAND – om vikten av att hälsa fysiskt, RoboCop, självrättfärdiga jurister och händer överallt i populärmusiken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

God dag god dag sjöng Hasse & Tage till tonerna av en klämmig melodi i revyn Under dubbelgöken 1979 och hälsade fint på publiken genom att lyfta på sina halmhattar. Något sådant lär sällan hända idag då ytterst få bär en huvudbonad som inte är mössa eller keps, och då allra minst till vardags. Men det var och är åtminstone ett klassiskt sätt att hälsa på folk. Fast i dagens läge hade väl vanligt folk glott på en som om vettet tappats bort om man mot förmodan burit hatt, lyft på den samma i en hälsningsgest och utbrustit i ett tydligt artikulerande Goddag.

Ett gängse hälsande i frånvaro av hattandet

Så vad återstår då om denna lite mer sofistikerade tradition är borta? Jo, att skaka hand, förstås. Nu när hattarna är borta blir handskakningen introduktionen till hälsandet snarare än uppföljningen till – så att säga – hattandet. Så är det alltjämt i mer officiella officiella och professionella sammanhang. Det är detta som är den gängse formen för att hälsa eller säga hej om ni så vill. Och en fin västerländsk sådan, därtill.

Färdigt, lägg ner, en bra juristlösning

Fast nu är denna tradition under – låt säga – skrutinering, och en del individer vill göra det till en fråga om religionsfrihet och låta den samma gå i graven. En hel del politiker ingår förstås också där, Men de som framför allt går ut och slår sig för bröstet i sin allvetande förmenta visdom är juristerna.

Nu senast uttalar sig en viss Susanne Fransson, docent i något så fint som rättsvetenskap, och hon menar att frågan ”redan är prövad”. Färdigt, lägg ner, tycks vara en bra lösning i hennes ögon för att få kritiken att försvinna. På samma linje är Tommy Iseskog, jurist och universitetslektor i arbetsrätt, som hänvisar till en dom i Arbetsdomstolen i fjol att det utgör indirekt diskriminering att avfärda en arbetssökande som vägrar att ta i hand.

Existerande lagtexter ett argument för att inte göra något

Men låt mig här komma med en reflektion; svenska jurister har inte minst på senare år i stort sett alltid kommit dragandes med redan existerande lagtexter, som argument för att inte göra något åt eländiga, orättfärdiga och problematiska situationer i vår rättsstat. Men vore det om de någon enda gång kunde säga något i stil med ”Som lagen är skriven nu går det inte att åtgärda dessa missförhållanden, men om man verkligen önskar förändra den skulle man kunna…”. Ja, och så vidare.

Att bevisa vem som utdelade dödande spark

Ni fattar tanken. Men detta tycks nästan aldrig hända. Sedan spelar det ingen roll om det handlar om kravet på indragna bidrag och medborgarskap till hemvändande IS-terrorister, ifrågasättande av straffrabatt, hänsyn till brottslingars ålder mellan 18-21, krav på kronvittnen eller tillåtande av brottsprovokation.

Eller synpunkter på de absurda beviskraven vad gäller våldsbrott där åklagaren har den hopplösa uppgiften att försöka bevisa idiotier som vem som slog hårdast och flest gånger under en misshandel, var mest aktiv under en gängvåldtäkt eller vem som utdelade den dödande sparken i samband med ett mord. Och då talar jag ändå i termerna en stängd plats där det är bevisat att det bara var ett visst antal personer på plats i ett rum, en stuga eller vad det nu kan vara.

Att utdöma provocerande korta straff

Vad är problemet? Vill juristerna inte skärpa någon lag överhuvudtaget? Jag börjar misstänka att så är fallet. Varför? Kanske för att de alltjämt lever i tron att alla är i grunden goda, och att straff inte hjälper. Nej, det hjälper säkert inte att ge någon ett hundraårigt fängelsestraff, som i det stora landet i väster som det jämt av någon outgrundlig anledning ska hänvisas till istället för ett mer jämförbart land i Europa. Men det hjälper sannerligen inte heller att vägra se problemet, ge en imaginär klapp på huvudet till buset och utdöma provocerande korta straff för i stort sett alla brott heller. Det om något utgör vår kriminalpolitik de senaste sisådär femtio åren ett påtagligt bevis på. Återfallsprocenten är förfärande.

Madonna och Kylie om att hälsa på alternativt sätt

Fast nu kom han väl ändå lite bort från ämnet, tänker säkert en och annan läsare. Ja, det är alldeles riktigt, men ni förstår säkert kopplingen. Eller kanske framförallt poängen. För med tanke på att det mjäkas å det värsta när grova brott är på tapeten är det inte konstigt att kritik mot låt gåprincipen vad gäller handskakningsvägran bara viftas bort som i bästa fall konstig och i sämsta som någon slags fiska i grumligt vattenmentalitet.

Men lystring nu, för nu ska ni få höra; Den ovannämnde docenten i rättsvetenskap – Susanne Fransson, alltså – har lösningen på denna problematik. Hon menar att en respektfull hälsning lika gärna kan göras medelst en bugning eller en hand på hjärtat. För det säger juridiken minsann. Och både Madonna och Kylie Minogue har faktiskt tagit fasta på dessa hälsningssätt. Sort of. Take a Bow uppmanar The Material Girl i sången med med samma titel medan en ung Kylie lägger handen på hjärtat i Hand on Your Heart. Bildligt talat i alla fall.

Elton ger tröst och trygghet, men inte svenska jurister

Fast ingen av dessa numera mogna damer hade förstås svenska betonghäcksjurister i åtanke när dessa sånger spelades in. För övrigt är handtemat tämligen vanligt inom populärmusiken. I alla fall om man tänker efter, och med lite fantasi går det faktiskt att koppla dem till dessa går inte/kan inte/vill inte-orienterade juristnissar.

Flera sånger handlar till exempel om tröst och trygghet. Som Elton Johns positivt andliga Healing Hands, Hand to Hold on To med John Mellencamp och Hootie & The Blowfish Hold My Hand. Fast i egenskap av arbetsgivare eller brottsoffer hade i alla fall inte jag velat ha tröst av svenska byråkratjurister som i första hand fokuserar på motsatta sidans rättigheter och väl och ve. Det här kallas visst rättssäkerhet. Men offrena verkar knappast vara medräknade i den samma.

Bon Jovi för det rätta mot utrymmet i ett eländigt lagrum

Fast uppenbarligen sjunger dessa individer var och en i sin ensamhet måhända likt Styx tyst för sig själva om att ha Too Much Time on My Hands. I alla fall verkar många inom juristskrået ha alldeles för mycket tid i detta mjäkorienterade land för att skydda buset, snarare än att stå stå upp och symboliskt ta ton, i till exempel Bon Jovis Raise Your Hands eller i skygga popsmeden Sias Clap Your Hands för det rätta mot utrymmet i ett eländigt lagrum.

Man skulle kunna säga som så att advokatsamfundet inte direkt skulle kunna tänka sig att i sympati för denna sak sträcka armarna mot himlen och sjunga med i franska åttiotalsduon Ottawas barntralliga hit Hands Up. Då verkar de mer benägna att släta över den kriminalitet som diskolegendariska Boney M besjunger i Ma Baker. ”Freeze, I’m Ma Baker. Put your hands in the air. Give me all your money” heter det ju i introt till denna superdänga. För lite gangsterromantik är väl aldrig det sämsta. Eller?

Den blivande RoboCop hade varit glad om någon tagit i hand

Personligen föredrar jag dock att stötta och bistå folk som behöver det , snarare än att alltid tro det bästa även om de sämsta. En ung Olivia Newton-John siktade på den känslan redan i början på sjuttiotalet med albumspåret Hands Across the Sea medan pompösa välgörenhetssingeln Hands Across America – en slags USA for Africa för de fattiga på den egna hemmaplanen anno 1986 – verkligen bidrog med ett handfast kärleksbudskap åt de som behöver det som mest.

”Give the man a hand” hette det för övrigt i en replik i Paul Verhoevens ultravåldsamma satir Robocop året därpå. Men då var det en av skurkarna i filmens övervidriga gangstergäng som yppade dessa ord efter det att de sånär dödat dramats blivande titelfigur, polisen Alex Murphy . För när denne i samband med sin dödskamp sträcker ut handen för att få hjälp med att lindra sina plågor var det enda som erbjöds denna hånfulla replik och ett råflabb från hans banemän. Man skulle kunna säga att där har vi någon som verkligen varit glad om någon förbarmat sig och tagit i hand.

Att hålla händerna för sig själv och tvärtom

Men antihandskakare skriver som sagt hellre under på att det är okej att hålla händerna för sig själva i alla lägen. I alla fall om religionen så kräver. Keep Your Hands to Yourself, som Georgia Satellites uttryckte saken i sin största hit.

Annars är det betydligt fler sånger som propagerar för beröring än inte. Selena Gomez medger gärna att hon inte klarar av att hålla My Hands to Myself medan Bon Jovi – igen – bönar om handpåläggning i Lay Your Hands on Me, Pointer Sisters vill ha långa varsamma rörelser av någon med moves á la Slowhand och heta countryduon Florida Georgia Line verkar vilja ställa upp med just något sådant i sin Hands on You.

Själv är bäste dräng eller piga

Fast sådant snusk vill förstås inte de som vägrar ta i hand på en anställningsintervju hålla med på heller. Jo, det är klart de vill. Men bara med sin äkta hälft. Vilket förstås är bra om hymnens band är knutet. Att vara trogen är viktigt när man följer kontentan i gamle schlagersångaren Gunnar Wiklunds svensktoppsetta Vi ska gå hand i hand.

Men vad gör då dessa individer om de inte har någon bättre eller rent av sämre hälft? Då kan de ju alltid försöka sig på ett handjobb, ni vet den handling som avser sexuell tillfredsställelse medelst företrädesvis ena valfria handen. Detta borde rimligen även gälla kvinnorna. Det hoppas jag i alla fall verkligen för jämställdhetens skull. Själv är trots allt bäste dräng. Eller piga.

Lyfter min hand från frågan ifråga

Fast att hälsa med handen på en anställningsintervju är alltså inte lika självklart. Om det skulla man kunna säga mycket. Som att det borde vara givet att statens lagar bör stå över religionens regler i ett sekulariserat samhälle. Eller att handskakningar är en självklar tämligen oantastlig del av vår västerländska kultur i ett svenskt samhälle där etikett och vanligt hyfs – ja, faktiskt – är på väg ut med ignoransens och likgiltighetens badvatten. Men jag sätter punkt här. Man kan säga att jag lyfter min hand från frågan ifråga.

Löjlig och tramsig gravallvarlighet

This is getting silly, hade nog Monty Pythongänget kommenterat den här texten med för länge sedan. Men så är också debatten i den här frågan både löjlig och tramsig i all sin gravallvarlighet och offerkoftementalitet. Det gör den rolig att driva med, och det har jag tagit konsekvensen av här in absurdum. Sedan ska villigt erkännas att det var både upplyftande och skojigt att värka fram alla de här låttitlarna också. Förhoppningsvis tyckte ni, kära läsare det samma om. Det är trots allt för er jag skriver.

Skriven 2019-12-04

OBS: Notera att de nämnda citaten från Susanne Fransson och Tommy Iseskog är hämtade från artikeln med rubriken Krav på handhälsning sågas, publicerad i Sydsvenska Dagbladet i detta nådens år 10 november 2019.