Klicka på bilden, för att se hela bilden
I Tjeckoslovakien, där jag var född, fanns inte julkalendertraditionen, alltså sedvänjan att man mellan den 1 och 24 december dagligen öppnar en numrerad stängd lucka, bakom vilken det fanns olika presenter. Men som varje trevlig sed, även de yngsta, som exempelvis Black Friday, importerades och införlivades även julkalender i det slovakiska och tjeckiska livet.
Emellertid hade vi julgran, och på den hängdes olika julprydnader, och de viktigaste av alla dessa var salónky.
Vad var då salónky? Ordet salong betecknar husets finaste rum, och/eller ett utställningsrum och en tjeckoslovakisk julgran placerades med stolthet alltid i detta. Granen var som sagt behängt med det delikataste och glittrigaste och det mest barocka. Salónky stod för årets godaste godis och det hängde och skörades och åts i husets välstädade salong. Engelsk Wikipedia förklarar salónky så här: “Szaloncukor (Slovak: salónka, plural salónky; literally: ‘parlour candy’, Romanian: saloane) is a type of sweet traditionally associated with Christmas in Hungary, Romania and Slovakia. It is a typical Hungarikum. It is usually made of fondant, covered by chocolate and wrapped in shiny coloured foil, then hung on the Christmas tree as decoration.
Every year, almost a kilo and a half of it are consumed per household during Christmas season.”
Min mamma var invandrare i Tjeckoslovakien. En mycket tacksam sådan. Det var kanske anledningen till att hon varje enskild dag ville visa sin tacksamhet, och alltid genom sin godhet.
Hon avstod från nästan allt för egen del, bara för att hon skulle ha råd och kunna dela med sig med andra.
Vår julgran var så behängd med salónkygodiset att man inte ens kunde se granens barr. Och alla som knackade på hos oss, fick komma in och skörda ett chokladgodis åt sig. Det var postbärare, det var vaktmästare, det var pojkar och flickor från trappuppgången och gården och faktiskt från hela kvarteret. Vi fick flera postbärarbesök under december månad än under resten av året, tackvare vår salónkybehängda julgran. Brevbäraren kunde komma in bara för att säga att han inte hade någon post till oss, eftersom hen även då fick plocka ner ett glittrande och gottsmakande julgransgodis.
Och mamma min, fyllde på hela tiden, eftersom hon skulle skämmas om granen inte var ordentligt överhängd med det mångfärgade, blänkande godiset.
Jag kan tänka mig vad vår gran tänkte under tiden som den levde sina sista dagar hos oss. Den tänkte att den hade några tuffa år i den slovakiska skogen. Att det kom björnar som respektlös tömde sina välfyllda blåsor på den, att det kom tunga tjädertuppar som satte sig högt upp på den och spanade efter tjäderhonor, så att den nästan gick itu, att vind och blåst välte alla hans trädgrannar, men att den svåraste prövningen ändå var att tvingas att bära kilovis av godis på sina utsträckta, ömmande grenar.
Förra året fick jag en julkalender som innehöll 24 olika sorter spikar med hänvisning till att jag har en tumme mitt i handen. (Något som oss emellan är ett helt onödigt förtal då mina tummar i själva verket växer och frodas där de flesta människors tummar växer och frodas.)
Min hustru som doftar som den ljuvligaste spettekakan, fick en julkalender med 24 olika parfymer, och hon fick efteråt fler dödshot från luktallergikernas riksförbund än Annie Lööf fick, efter att hon släppte fram Stefan Löfvens regering i januari 2019.
Mina båda döttrar som är veganer fick var sin julkalender innehållande 24 olika charkuterivaror och bloddränkt rått kött.
Det förfaller mig som att julkalendrar inte så sällan ges bort i uppfostringssyfte. Så vill man exempelvis omskola mina döttrar att sluta diskriminera kött, fågel, fisk, skaldjur, ägg, mejeri- och honungsprodukter och få dem att inse att kött, fågel, fisk, skaldjur, ägg, mejeri- honungsprodukter också har full rätt att bli uppätna.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© Vladimir Oravsky
Skriven 2019-12-01
