ECLIPSE, KB, Malmö den 12 november 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De tillhör landets och Europas självklara toppskikt i den genre som stavas AOR och melodisk hårdrock. Jag talar naturligtvis om Eclipse. Album nummer sju betitlat Paradigm släpptes alldeles nyligen, och som vanligt sprudlar materialet av inspirerat melodisinne och spelglädje.

Knockande trio nummer och association till Foreigner

Fast dessa egenskaper framgick kanske i än högre grad live på KB igår. Bandet hade nämligen valt att avsluta sin Europaturné i Malmös klubbiga livetempel, och nämnda verk fick också mycket riktigt stort utrymme. Sex spår därifrån avverkades, därav de tre första i samma ordning som i tillplattad form. Följaktligen knockade kvartetten med i tur och ordning oemotståndliga förstasingeln Viva La Victoris – tala om anthemvarning – Mary Leigh och Blood Wants Blood, en sak som faktiskt fick mig att associera till Foreigner med Kelly Hansen vid mikrofonen.

Nyutsprungen höjdpunkt och en powerballad

Den smått melankoliska When the Winter Ends var en annan nyutsprungen höjdpunkt. Detta nummer förvandlades dessutom lite otippat till något av ett paradnummer tack vare sitt instrumentala mellanspel med tillhörande kaloririka gitarrsolo.

Sedan kan man som alltid fråga sig vad den här genren hade varit utan en och annan powerballad. Oftast alldeles utmärkt, blir mitt självklara svar. Men en och annan cigarrettändarfavorit skadar aldrig, och här stavades den den tämligen avskalade Shelter Me, även den hämtad från Paradigm för övrigt.

Odödliga (Eclipse)favoriter

På andra spektrat fanns hetsiga riffesten Vertigo och Black Rain, kvällens förmodligen tyngsta sång. Här närmade sig bandet faktiskt något som kan liknas vid metal. Hårmetall av den tyngre sorten, för att nu vara mer precis.

Däremellan hittades och avverkades sedan odödliga (Eclipse)favoriter som The Storm, Stand on Your Feet med tillhörande välgörande Rockytema, uppspeedade I Don’t Wanna Say I’m Sorry, Downfall of Eden och Battlegrounds, de två sistnämnda tjusigt kryddade med keltiska inslag som grädde på moset.

Gedigen enhet rolig att skåda

Fast det goda ryktet som omgärdar detta Stockholmsband bestående av inflyttade själar från olika ställen i landet är förstås inte bara relaterat till låtmaterialet. Det har även att göra med det faktum att gänget är en synnerligen gedigen liveakt. Tillsammans utgör de en tajt, skicklig och energisk enhet som dessutom är rolig att skåda på en scen, något man ännu en gång påmindes om denna tisdagskväll. Det här kunde om något karaktäriseras som en välbehövlig adrenalinkick i novembermörkret.

Sjunger som en (rock)gud

Samtidigt, och med all respekt till resten av bandet, är det omöjligt att inte nämna Erik Mårtensson separat här. Mannen sjunger ju som en (rock)gud. Så är det bara. Det är inte utan att jag gärna hade sett en duett med honom och Erik Grönwall från H.e.a.t. Jag ryser av välbehag av bara tanken. Tala om mumma för alla vänner av denna skamlöst undanskuffade genre.

Foto: Henrik Hildebrandt

Skriven 2019-11-13

print

Våra samarbetspartners