Klicka på bilden, för att se hela bilden
Sheryl Crow lär ha sagt att Threads kan bli hennes sista album, i fortsättningen blir det bara spridda digitala släpp, är det tänkt. Om så är fallet har hon gjort sitt bästa för att som amerikanerna säger ”go out with a bang” Den 57-åriga sångerskan har nämligen fått till ett lika stjärnspäckat som tidlöst verk där fokus i största möjliga utsträckning av allt att döma mer varit på att göra något som kan leva länge utan bäst före datum, snarare än att titta på hitlistorna.
Ett gästspel från Cash bortom graven
Huruvida sedan Threads kan bli en klassiker återstår att se, men om inte annat lär denna skapelse bli omtalad som ett mäktigt duettalbum av stora mått. Eller kanske är det missvisande att beskriva dessa sånger som regelrätta duetter rakt igenom. I alla utom ett av spåren används trots allt endast ordet ”featuring”. Bara gästspelet från Johnny Cash från bortom graven i nyinspelningen av vokalissans egen Redemption Day beskrivs som ett jämbördigt samarbete med välförtjänt duettstatus.
Imponerande gästlista och mastiga sjutton nummer
Fast oavsett vilket går det inte att komma ifrån att det här är en både mäktig och mastig historia. Mastig helt enkelt för att Crow klämt in hela sjutton nummer på den, och mäktig för att gästlistan imponerar. Och förstås, för att det hela ter sig så genuint och inspirerat. Sedan betyder det inte att allt som passerar revy är fantastiskt, men med detta sagt finns faktiskt ingen som helst anledning att skippa ett enda spår vid en genomlyssning för det.
Från Chuck D via Mavis Staples till Stevie Nicks
Sedan får man väl också säga att helheten uppvisar variation och bredd. Om än inom sina givna rotiga ramar då, förstås. Till och med verkets mest udda nummer med Public Enemys Chuck D som rappande gäst har en rural touch.
Samma sak gäller den kanske rockigaste saken Prove You Wrong i vilken Stevie Nicks och lovande countryfyndet Maren Morris bidrager. Eller den rytmiskt bluesiga Live Wire tillsammans med legendariska damerna Bonnie Raitt och Mavis Staples. Eller för den delen det loja röjet som frammanas i Still the Good Old Days med Eagles Joe Walsh.
De som inspirerat och de som för facklan vidare
Ja, ni förstår grejen. Allt det rotiga Crow har gjort genom åren sammanfattas på Threads. Det mesta är dock till skillnad från de nyss nämnda alsterna av det softa balladartade slaget, och här står sådant som Nobody’s Perfect, det fina småvalsiga samarbetet med Emmylou Harris ut. Liksom bakåtlutade Tell Me When It’s Over med hete Chris Stapleton och avslutande pianobaserade For the Sake of Love tillsammans med alltid lika hörvärda veterantenoren Vince Gill.
Att det här är och har varit något av kärleksprojekt för Crow behöver ingen med andra ord tvivla på. Sedan tycker jag det är en fin tanke att sångerskan – som hon pratar om i bookleten – både ville arbeta med de artister som inspirerat henne och de som troligen kommer att föra den musikaliska (historie)facklan vidare.
En proffsig provkarta
Så visst är det här både en lika speciell som trovärdig och äkta skapelse väl värd att snöa in på när andan faller på för den som längtar efter en proffsig provkarta över hur de uramerikanska genrerna mår för tillfället. Därför tänker jag inte ens andas något om att Crow uppenbarligen medvetet valt att inte döda sina älsklingar. Särskilt som hon valt att sätta punkt för albumutgivningar för alltid med detta verk.
Skriven 2019-11-06
