BEAST IN BLACK, Pumpehuset, Köpenhamn den 31 oktober 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Ur askan från det tjafsiga uppbrottet från Battle Beast reste sig gitarristen och medgrundaren Anton Kabanen och bildade Beast in Black 2015. Både namn och logga på respektive till den nya skapelsen tedde sig snarlika, men musiken skilde sig en del även om variationerna knappast kan betraktas som väsensskilda.

Nära ett större genombrott

Fast hur man än väljer att se på det här råder det knappast någon tvekan att detta nya projekt är inne på rätt spår karriärmässigt. Förra årets supportuppdrag med Nightwish vann liksom sommarens festivalgigs – däribland på Sweden Rock – uppenbarligen idel nya fans. Snacket bland publiken och draget i merchandisestånden i båda fallen utgjorde om inte annat en bekräftelse på detta. Lägg därtill att en första USA-turné i egenskap av förband åt HammerFall väntar nästa år, så förstår säkert var och en att det här gänget är nära ett större genombrott.

Att något är på väg att hända fick man också mycket riktigt klart för sig på Pumpehuset igår. Den klassiska klubblokalen var kanske inte som sångaren Yannis Papadopoulus påstod vid något tillfälle utsåld, men det var definitivt trångt. Så visst sjutton har kvintetten medvind.

Genuint omfamnande av metalklichéer

Något de verkligen är värda. För ingen kan förneka att det här är en väl samspelt combo som agerar med såväl ambition och engagemang som glädjefull utlevelse där ett leende sällan är långt borta. Man kanske skulle kunna prata om finsk sisu i uppspelt form om det nu inte vore för att frontmannen är grek.

Sedan tycks sällskapet för all del göra det här med en viss glimt i ögat, men samtidigt är det på fullt allvar. Omfamnandet av metalklichéerna är är högst genuint, kärleken till densamma går inte att ta miste på. Det där showandet med gemensamt rörelsemönster där gitarrerna vevas i högsta hugg är inte bara skojigt, det utgör ockå en hyllning till folk som Judas Priest och valfritt kanske företrädesvis tyskt power metal-band.

Fokus på hits och absoluta höjdpunkter

Det är således inte svårt att se att det här gänget när stora (metal)drömmar, och det finns väl egentligen ingen anledning till att de inte ska lyckas.. So far so good som det heter, och allt börjar som så ofta annars med låtmaterialet. Och i Beast in Blacks fall är det fokus på hits i långa banor.

Även om dessa “hits” sällan eller aldrig legat på några topplistor. Ja, ni förstår säkert vad jag menar, och det gör garanterat alla de som någonsin löst biljett till det här bandets gig, inklusive gårdagens, också. Sådant som inledande och tillika uppspeedade katastrofskildringen Cry Out for a Hero, Sweet True Lies, kärlekstörstande Born Again, lätt marschartade kampsången Heart of Steel och naturligtvis singeln som startade allt, den eminenta Blind and Frozen tillhörde självklart de absoluta höjdpunkterna.

Kan göra vad som helst med sin röst

Kvällens enda ballad Ghost in the Rain kvalade också in under denna rubrik. För det kommer trots allt stunder även i ett metalbands (konsert)liv då tempot behöver lugnas ner. Åtminstone i det här fallet, och säga vad man vill men Papadopoulis kan vara sårbar med trovärdighet också. Men stor stor känsla och nyanserad softness tog han sig an den smått poetiska lyriken. Samtidigt går det inte att undvika att åter nämna att denne man tycks kunna göra vad som helst med sin röst, och detta från ena sekunden till den andra. Jag är djupt imponerad.

En metalversion av Abba

Vad sedan gäller Beast in Black som helhet får man nog säga att de definierar finsk melodikänsla, catchiness in absurdum och en del – faktiskt – av det vemod som vårt östra grannland oftast kryddar sin AOR, hårdrock och metal med. Det var när sånger som dessa avverkades som man påmindes om varför Beast in Black beskrivits som Bon Jovi möter power metal, en metalversion av Abba och Judas Priests kärleksbarn med Bon Jovi med mera av glada YouTubelyssnare.

Kaloririk njutarmetal

I min liksom många andras bok är detta förstås enbart något positivt, men det är också givet att herrarna fått ta emot en del surmagad kritik från både recensenter och förment rättrogna metalfans. Så är det alltid när ett band bryter mot de ursprungliga konventionerna. Men varför vara rigid, varför inte bara konstatera att Beast in Black gör kaloririk njutarmetal där (pop)melodierna betyder det mesta och less is more bör tas som ett skällsord.

Klaviaturspelare och ekonomiska realiteter

Sedan hade det förvisso varit trevligt om bandet hade haft en klaviaturspelare på scen istället för att de låtit inspelade ljudfiler för instrumentet ifråga ljuda . Samtidigt är det givet att avsaknaden av en sådan har med de ekonomiska realiteterna att göra, men det hade förstås gett liveframträdandet ytterligare pluspoäng och skjuts.

Av digniteten extra allt

Fast vad är det man säger; man kan inte få allt. Ändå är det inte fel att lite putslustigt hävda att det som serverades var av digniteten extra allt. En beskrivning jag inbillar mig alla i bandet där på scen hade nickat belåtet åt.

Skriven 2019-11-01