Klicka på bilden, för att se hela bilden
När jag flydde Tjeckoslovakien, så fanns det utanför ingången till trappuppgången där jag bodde en grop. Någon lade plankor över gropen, och när de ruttnat bort lade de som inte orkade hoppa över gropen dit nya. Efter sexton år, när jag med det danska kulturministeriets stöd för första gången återvände till Tjeckoslovakien som den danska filmindustrins representant med min film ”A day in the life”, fann jag gropen på sin plats. Av regn och väderlek något förändrad, men samma grop. Måhända tänkte man att den var bra att ha ifall det skulle läcka på samma ställe igen, men jag, skrivande i den psykiska automatismens fart kan inte komma på förklaringen till varför man under alla dessa år lät bli att reparera det sönderslagna fönster som från trappuppgångens mellanvåning stirrade på gropen.
Jag tror att gropen och det trasiga fönstret är bra exempel på en subgenre inom kulturminnesvård, ungefär som att ett gammalt kaffesurrogatpaket blev musealt kulturföremål.
I november 1989 blev den kommunistiska regimen utsparkad från Tjeckoslovakien och det hus som tidigare tillhörde staten tillföll de som bodde där. Och några månader senare var gropen borta och fönstret blev reparerat. Folk känner nämligen ansvar för det som det
äger.
Reine Johansson vd på HSB Göta (reine.johansson@hsb.se; 010-442 36 07) och Elin Rydberg, HSB:s ordförande (elin.rydberg@jonkoping.se; elin.rydberg@hsb.se), känner inget ansvar för bostadsrättsägarna i HSB:s bostadsförening Fornkullen i Jönköping, och därför låter de dessa må dåligt, gråta, käka psykofarmaka et cetera hur länge som helst. Någon reparatör med kunskap och vilja att reparera vill Reine Johansson vd på HSB Göta och Elin Rydberg, HSB:s ordförande, inte skicka till bostadsförening Fornkullen i Jönköping.
En av mina pjäser spelades i Gdańsk under den kommunistiska regimen på en statlig teater. Teaterbyggnaden och det kvarteret den låg i var ingen vacker syn. På grund av förfall.Samma min pjäs spelades på samma teater efter att kommunismen omvandlades till ett spöke. Jag var återigen bjuden att bevista premiären. Teatern och hela kvarteret rund den sken av renhet, nya fasader, ögontilltalande färger och sjudande liv.
Folk känner nämligen ansvar för det som det äger. Reine Johansson vd på HSB Göta (reine.johansson@hsb.se; 010-442 36 07) och Elin Rydberg, HSB:s ordförande (elin.rydberg@jonkoping.se; elin.rydberg@hsb.se), känner inget ansvar för bostadsrättsägarna i HSB:s bostadsförening Fornkullen i Jönköping och därför låter de må dessa dåligt, gråta, käka psykofarmaka et cetera hur länge som helst. Någon reparatör med kunskap och vilja att reparera vägrar Reine Johansson vd på HSB Göta och Elin Rydberg, HSB:s ordförande, att skicka till bostadsförening Fornkullen i Jönköping.
Människan har en medfödd drift att lämna efter sig något bestående, något som de kommande generationer kommer att kunna minnas. Det kan röra sig om så skylda bedrifter som att springa maraton under 2 minuter, att upptäcka Tutanchamons grav, att vara första människa på månen.
På Skogsstyrelsen där jag jobbade i 11 år, hade jag en chef som hävdade att han var svensk i hur många generationer som helst men som enligt mig bar på socialismens elaka förruttnelsesmitta.
Även han ville lämna sitt avtryck i mänsklighetens historia. Han ville desperat komma med i Guinness rekordbok.Innan jag avslöjar vad rekordet gäller, så vill jag be dig om att tänka ut vilken aktivitet han drömde om att vara bäst i. Du får 500 försök på dig.
Han ville och även lyckades med att göra världens största slobba. Han är alltså bäst i en gren som ingen annan ens skulle komma på idén att tävla i.
Det var viktig för denne chef att vara bäst och han tillfredsställde detta behov på två sätt. Han tryckte ner sin omgivning så att den inte kunde utvecklas fritt och han skapade sina egna mästerskap och egna regler inom egna tävlingsgrenar.
Liksom min vän Göran Kropp lät dokumentera sitt Mount Everest-rekord av filmarna Fredrik Blomqvist och Magnus Roman på video, så beordrade min chef mig att tillsammans med samme Magnus Roman föreviga slobbarekordet på video, troligen för kommande generationers skull.
Videoiseringen av Göran Kropps rekord bekostades av Görans sponsorer; det vill säga av Göran själv, eftersom det var han som raggade upp sponsorerna och sedan satsade sitt eget liv som motprestation. Min chef däremot tog statliga pengar till sitt videodokument, för säg den sponsor som skulle vilja satsa pengar på det?
Skogsstyrelsen lät tillverka inte bara en stor metallpanna som skulle tåla öppen eld och rymma världens största slobba, Skogsstyrelsen bjöd även in journalister att bevaka detta världshistoriska event, man bjöd in även representanter från Guinness rekordbok, som mätte stekpannans omfång och smakade av den delvis vidbrända och delvis råa slobban. Förberedelserna för rekordet tog veckor eftersom flera skogsvårdsstyrelser, mestadels från Norrland var engagerade. Flera hundra videokopior beställdes och en av dessa skickades till kungen och drottningen.
Om några hundra år, kommer man hitta denna video bland allt kungligt bråte, och ställa sig frågan ”Vad är nu detta för rövelen? Det här måste vi söka forskningsanslag för.”
Både min chef och Skogsstyrelsen generaldirektörska fick lämna Skogsstyrelse efter mina skriverier om bland annat detta slöseri med skattepengar, utgivna även i bokform. Reine Johansson vd på HSB Göta (reine.johansson@hsb.se; 010-442 36 07) och Elin Rydberg, HSB:s ordförande (elin.rydberg@jonkoping.se; elin.rydberg@hsb.se), sitter än så länge kvar på sina poster, bekostade av hyresgästernas hyror.
På bilden nedan syns två pågående byggen samt ett gammalt förfallet hus. Mellan nybyggen och stället där jag stod för att ta denna bild, fanns cirka 20 små förfallna hus. Alla, förutom ett, är borta de revs ned. Bilden är tagen på Barnarpsgatan vid Jordbrorondellen i Jönköping för några dagar sedan.
Varför tog jag denna bild?
Om man vill åskådliggöra hur mycket skog i Amazonas försvinner om dagen, jämför man den med antal fotbollsplaner. (En fotbollsplan, högre upp i seriesystemen med storleken 68 gånger 105 meter, har en area av 7 140 m² eller 0,7 hektar eller 1,4 tunnland. En vanligare storlek är en 60 meter bred och 90 meter lång plan. Det gör en area på 5400 m², uppger Wikipedia.)
Rör det sig om jämförelser med mindre objekt så ställs det mot en tändsticka (vars längd kan också variera en hel del).
När oljudet i Kristinas lägenhet började, då fanns det inget nybygge på Barnarpsgatan vid Jordbrorondellen. Bara små hus. Sedan dess har husen rivits ned, allt bråte har forslats bort med lastbilar, en ny väg har anlagts så att byggarbetare och deras maskiner skulle börja bygga, två husgrunder för två hus har grävts fram, husgrunderna har gjutits i betong, ett hus börjades byggas och bredvid det ett annat. Du ser att husen är inga små sommarstugor, att det ena huset har 10 våningar och det mindre 8, och du ser hur långt man har kommit.
Vad har HSB ”reparatörer” åstadkommit under samma tid?
Bytt ut en blandare på och under evigheters timmar försökt förklara varför det är svårt att identifiera oljudets källa.
Och under samma tid har Reine Johansson vd på HSB Göta (reine.johansson@hsb.se; 010-442 36 07) och Elin Rydberg, HSB:s ordförande (elin.rydberg@jonkoping.se; elin.rydberg@hsb.se), tagit ut full lön, trots att de inte har tagit något som helst ansvar för HSB.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© text och foto Vladimir Oravsky
Skriven 2019-10-17
